När julen var jul på riktigt

Är inte julen en liten mardröm för en något till åren kommen skribent, antingen den ska skojas om eller sörjas för? Eller oroas över. Hjulen måste uppfinnas på nytt år efter år.

Ofta med urgamla ekrar: Lukas jul­evangelium, ganska gulligt även för en sekulär själ. Charles Dickens En julsaga, Strindbergs En Jul-Afton och Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Och förstås Ulf Lundells tragikomiska skildring i Sömnen, vilken ju är rena Norénjulen. Då spelar det ingen roll att Lars Norén aldrig eller sällan har diktat om högtiden i fråga. Han lär tycka om den. Han ska dock ha lyssnat på Weihnachtsoratoriet; Bach är aldrig fel. Ej heller Lundells Snart kommer änglarna att landa eller Adolphson & Falks gamla Mer jul.

Min favoritlåt är dock Things fall apart av new wave-amerikanskan Cristina, coronadöd i mars i år. Sången finns med på 80-talsplattan A Christmas record. En bitterljuv text till dekadent slödansant komp: »My mother said, ›I’m a survivor / I pull together Christmas every year‹ / ›Something has to last‹, she said / ›Once a year let’s have the past‹.«

Låten fortsätter, melankoliskt plingande. Det hängs upp en ängel utan vingar, man har inte råd med julgran, en kaktus pryds med sångerskans örhängen. Ingen snö, blott regn regn. Pojkvännen vill inte stå i hennes väg och överger henne. »Things fall apart but they never leave my heart.« Hon går hem ensam från ett party, gråter en skvätt och matar katten.

Förr eller senare försvinner folk. Först kanske ens föräldrar och mor- och farföräldrar, de som visste hur man gjorde. Som jag saknar dem! Pappa: när vi i en klimatprematur omsorg om skogen skulle avstå från gran. Men engagemanget brast, han fick rusa ut och skrapa ihop tappade grankvistar i kvarteret. Då mamma nästa år började gråta över en gravt asymmetrisk gran. Den lekanderska Smålandssnålheten trumfade estetiken.

Å andra sidan blev jag inte ett dugg ledsen när jag fick dasspapper och tandkräm i julklapp eftersom pappas sista minuten-rim var så roliga. Mamma var på sitt sätt ganska rolig då min yngre bror och jag alltid fick var sin Aladdinask med rimmet: »En till Mats och en till Nina, båda två är lika fina.« Och vartannat år: »En till Nina och en till Mats, båda är köpta på samma plats.« Därtill spelade vi filipin, någonting med dubbla mandlar och vadslagning; ett mormorsarv, liksom utslagningsleken »Denna lilla ringen den ska ut och vandra«. Och »Snottra«, med frågor som »Kan Kalle Anka snottra?« eller »Har jag snottrat?« Vem kunde komma på verbet eller verksamheten först?

En tävlingsinriktad jul – det är mitt arv. Utan julevangelium, men med Hej tomtegubbar, snaps, sill och långdans i 60-talets så välplanerade lägenheter. Och pappa gick ut och köpte tidningen för att komma åter som tomte. Ibland i innetofflor och med bara ben som stack ut under badrockskanten.

Och tiden gick, di gamle föll ifrån och jularna blev torftigare. Senast gick min storebror och dog, han som bäst mindes hur mamma och mormor så raskt och muntert styrde och ställde i stöket. Vem ska vi nu fråga? Kommer man inte längre få sova middag under Kalle Anka? Har någon, ve och fasa, blivit vegan under året? Och är inte glögg egentligen ganska äckligt?

För att gaska upp och orientera mig i dagens julvanor, plockar jag i Bandhagen på mig Magazine V, en privatägd gratistidning »[…]vare sig politiskt, religiöst eller på annat sätt kopplad till någon organisation«. Så inte nog med att den är charmfullt fult layoutad, man kan inte skilja på varken eller vare sig heller.

Vi får också den skojiga sidan märkt »Har du hört den förut?« och »Bra sagt«. Av till exempel Groucho Marx: »Hon har sitt vackra utseende efter sin far. Han är plastikkirurg.« Vid sidan av Tipsrutan, där man får veta vad att göra om man får gräsfläckar på kläderna: »Gnugga med tandkräm och ljummet vatten. Och om man blandar 2 msk vinäger och 2 msk strösocker i blommorna så håller ›snittblommorna‹ längre« Där glömde någon punkten efter längre och tyckte att blomstren skulle sättas inom citattecken.

Förlåt, jag rullar i väg eller hjular ut ur ämnet, snart är jag framme vid nyårsafton; ännu en kväll för att sakna sina bortgångna. Efter en morgon med sedvanlig granskning av dödsannonser. Med allt originellare symboler – nyligen såg jag en stiliserad figur på en sedgeway. Personen i fråga var 85 år.

I år är vi många som sörjer John Lennons död för 40 år sedan, och jag min storebrors för drygt ett år sedan. Innan han dog sörjde, nej surade, vi bägge efter att Bo Löfvendahl fick sluta att göra Svenskans litterära jultävling. Som vi brukade klara tillsammans även pr. I, alltså före internet. Vi förföll förresten aldrig till att utbrista: Happy Holidays! Gud jol tamejfan.