Minnet sviker verkligheten

I SVT:s »Aktuellt« för två veckor sedan och i Svenska Dagbladet den 23 maj förklarade docenten i psykologi, Richard L Sjöberg varför han tipsade medierna om Kevinfallet: för att få stopp på Sven-Åke Christianson, psykologiprofessorn, som fungerade som minnesexpert i utredningen om Kevin- 1998 och -99, och den om Thomas Quick vid samma tid.

Christianson hjälpte polisen att få fram erkännanden, med metoder och synsätt som byggde på antagandet att människor förtränger svåra minnen, och att terapeuter eller poliser som coachas av Christianson själv kan plocka fram dessa minnen. Christianson gav en bild av att teorierna har brett stöd i forskningen. Så är det inte.

Sjöbergs poäng var att både för forskningens rykte och tilltron till rättssamhället var det angeläget att forskare som sprider irrläror inte får sådant genomslag.

Att tro att man genom ledande frågor, hårda förhör och psykoterapi kan vaska fram autentiska minnen som kan utgöra huvudbevisning och leda till fällande domar är en sådan irrlära. Forskning om minnet, slutsatser från tusentals studier har visat hur lätt det är att plantera falska minnen i människor. Det behöver inte handla om traumatiska upplevelser. Pionjären i ämnet heter Elizabeth Loftus, en amerikansk psykolog, och en av århundradets mest inflytelserika forskare. På en kongress i Stockholm häromåret inledde hon med att påpeka att Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair i sin självbiografi berättar att han när han installerades skakade hand med drottning Elizabeth II, och att hon sa: »Du är den tionde premiärministern jag skakar hand med«.

– Det är en fin bild, sa Loftus, men falsk, den har aldrig inträffat. Däremot finns just den händelsen i en spelfilm om drottning Elizabeth, en påhittad scen av manusförfattarna som uppenbarligen har gjort så starkt intryck på Tony Blair att han förväxlat scenen med ett eget minne.

Våra minnen är alltså fyllda av fiktion, har Loftus visat, och därmed fördjupat och komplicerat bilden av minnet. Kognitionsvetare och neuropsykologer har tidigare visat hur minnen vi har är en kedja av kemiska möten som binder ihop miljontals neuroner med varandra. Omedvetna minnen, som hur man cyklar och knyter skorna, är spridda över hjärnan. Känslominnen, som kärleken till barnen eller skräck för ormar, finns i en valnötsliknande nervanhopning som kallas amygdala, placerad bakom ögonen. Medvetna faktaminnen och sammanhang håller till i hippocampus.

Det som finns förborgat på dessa platser utgör vårt innersta, och ger oss en känsla av att våra liv är autentiska. Några minnen stannar kvar länge. Andra försvinner. Några finns där fast vi helst inte skulle vilja ha dem där. Till dess ett minne är rätt lagrat är det ömtåligt och lätt att förstöra. En vägbeskrivning och en adress, som vi försöker lägga på minnet medan vi tänker på annat blir inte kvar länge, eftersom den aldrig vandrar över från korttidsminnet till långtidsminnet. Minnet fungerar som cement. Det kräver att det stelnar för att sitta som gjutet. Ju längre tid information får på sig att mogna och bearbetas desto bättre kommer vi att minnas den.

Ju längre tid information får på sig att mogna och bearbetas desto bättre kommer vi att minnas den.

Loftus har visat att det i minnets nervbanor inte bara finns sanna, verkliga händelser, utan också sådant som aldrig inträffat.

Det är förstås kunskap som är värdefull för rättssamhället. Den kan så tvivel i brottsanklagelser. Loftus kallades under en tid ofta in som expertvittne till stora rättegångar i USA: OJ Simpson, Ted Bundy, Oliver North, Michael Jackson, Oklahoma City-bombaren. Det hände ofta att hon fick kritik för det. Resultaten av hennes forskning kunde bidra till att misstänkta sexualbrottslingar, incestanklagade och mördare friades.

– I de fall där empatin drog kortaste strået tog min forskarplikt över: att ha dåligt minne är ett vetenskapligt faktum. Genom att vittna om detta faktum gjorde jag rättvisan en tjänst, sa Loftus när jag träffade henne 2013 i samband med en psykologikonferens i Stockholm.

En inflytelserik del av den kliniska psykologin kände sig särskild träffad. Under 1980- och 90-talet vilade många incestmål bara på offrets minnesbilder från traumatiska händelser för länge sedan. Det enda domstolarna hade att gå på. Domstolarna kallade in kliniska psykologer som expertvittnen som menade att minnen av hemska händelser i barndomen kunde dyka upp flera decennier efteråt och alltid var sanna. Loftus påminde om att eftersom minnen gick att fabricera var det vanskligt att förlita sig på en sådan teori om bortträngda minnen i domstolar, där utpekade människor utan teknisk bevisning riskerade fängelse. I ett slags vetenskapligt världskrig mellan den forskningsinriktade och den kliniska psykologin blev Loftus frontfiguren.

Hon visade i laboratorieexperiment att de suggererande terapimetoderna ökade minnesfabrikationen, och efterlyste bevis på de bortträngda minnenas existens. Hon visade att språket påverkar hur vi minns. Uppmanas vi att beskriva en »krasch«, säger vi att farten på bilarna var högre än om vi uppmanas beskriva en »krock«.  Loftus har visat att människor inte förtränger det hemska och brutala. Tvärtom. Människor som har överlevt koncentrationsläger, tortyr, våldtäkter glömmer det inte. Loftus och hennes kolleger har forskat om traumatiska händelser efter Balkankrigen och Rwanda. Resultaten är entydiga: man minns.

Ett annat sätt att peka på det tvivelaktiga i att förlita sig på bortträngda minnen i rättsliga sammanhang, var förstås att visa hur lätt det är att placera falska minnen i oss.

Idén till sitt stora och banbrytande experiment fick Elizabeth Loftus i början på 1990-talet i en taxi på väg till en flygplats, som svepte förbi en rad köpcentrum. Vad kunde bättre än ett köpcentrum, sinnebilden för vår tomma jakt på lyckan och för själarnas ensamhet, fungera som skådeplats för ett experiment där man planterade in ett falskt traumatiskt minne. Ett minne som sa: Som barn kom du bort där.  Dina föräldrar tappade bort dig, och det dröjde lång tid innan du kom till rätta.

Elizabeth Loftus bad föräldrar, syskon och vänner till försöksdeltagare att berätta om tre sanna, specifika minnen i försöksdeltagarens liv, det kunde vara en födelsedag, en resa, en skoldag. Hon bad om konkreta detaljer. Men hon ställde också frågor som: »Vart brukade ni åka och handla? Vad hette affärerna ni gick i?« och fick veta att ingen av de blivande deltagarna någon gång tappat bort sig där.

De tre verkliga minnena med nyckeldetaljer presenterades för försöksdeltagaren tillsammans med ett fjärde påhittat, falskt minne, en historia om att försöksdeltagaren hade gått vilse i gallerian, tappat bort sin mamma och pappa. Försöksdeltagaren fick veta att nära anhöriga hade berättat om dessa fyra händelser i deras liv. Vad mindes de? Livfulla, konkreta historier växte fram, berättade med uppriktighet och känsla. Folk berättade med detaljer och skärpa om hur de en gång kommit bort i shoppinggallerian.

Försöksdeltagarna fick veta att en av de fyra historierna var påhittad. Men 25 procent vidhöll att minnet från köpcentrumet var sant, och att därmed ett sant minne var falskt. Liknande experiment har bekräftat fenomenet.

Receptets grundförutsättning är försöksdeltagarens tillit, till en mamma, ett syskon, en barndomskompis, en terapeut eller en polis, någon som planterar ett frö, föreslår att en viss sak har hänt, och du tror lätt att det har inträffat.

Precis vad poliser och terapeuter gjorde i fallen Thomas Quick och Kevin.

Den irrlära som Elizabeth Loftus har punkterat är föreställningen att minnet fungerar som en filmprojektor eller videobandspelare, som registrerar och lagrar allt, som finns där inom oss och alltid kan plockas fram med hjälp av yttre hjälp i form av en terapeut, eller av egen ansträngning. Men allt vi upplevt finns inte alls kvar i våra minnen.

– Se i stället minnet som en Wikipediasida. En massa saker står där, du har skrivit dit det mesta själv, men andra kan ha skrivit där också. Minnet är därmed delvis en konstruktion.