Näsa för konst

Hon togs aldrig riktigt på allvar av konstvärlden. Det gör i och för sig aldrig den som är smart nog att vara först. Peggy Guggenheim var Charles Saatchi långt innan Charles Saatchi ens vuxit ur sina blöjor. En burgen (nja relativt) konstmecenat med näsa för nya talanger (hon upptäckte Jackson Pollock) som visste hur konst skulle saluföras (med feta smycken, generöst med kokain och de flådigaste festerna i stan). När hennes galleri öppnade på Cork Street i London 1938, med teckningar av surrealisten Jean Cocteau, som hon lärt känna i Paris, blev den en sensation.

Lite på samma sätt som Saatchis utställning blev det sextio år senare.

Något nytt fläktade, och alla som var något ville vara där.

Och precis som hennes famöse farbror, Salomon R. Guggenheim, lyckades hon skapa en av 1900-talets främsta konstsamlingar som än i dag kan beskådas i Venedig.

Men till skillnad från farbrorn, som började samla gamla mästare, gick Peggy pang på nydanare som Kandinsky, Breton och Pollock och helt okända konstnärer i bekantskapskretsen. Fast kruxet var att hon var kvinna. Lägg därtill sexgalen och stundtals moraliskt tvivelaktig. Det straffar sig alltid.  Men jag misstänker att hon nu med dokumentären »Peggy Guggenheim: Art Addict« som går upp på biograferna kommer att laddas som kraftfull symbol för den moderna kvinnan. Någon som sket i konventioner. Och så var det. Peggy Guggenheim växte upp i en palatsliknande kalkstensbyggnad på East 72nd Street på Manhattan i början på förra seklet. Med marmortrappa, hiss och ett eget våningsplan som hon delade med sina systrar. Att bilda sig, gifta sig med en bra karl och bli en förnöjsam hemmafru, var den utstakade väg en rik flicka av tysk-judisk härkomst kunde räkna med.

Men det gick Peggy inte med på, utan levde – i sann flapperanda – som en frigjord kvinna.

Ändå hoppas jag innerligt att Peggy Guggenheim slipper bära systerskapets tvångströja. Slipper utses till en postum mönsterkvinna. Hon levde så för att hon ville leva så, eller kanske, för att hon kände att hon var tvungen.

Vilket liv sen! Jag suckar mig igenom familjetragedierna i Mary Dearborns biografi »Peggy Guggenheim: Mistress of Modernism«. Pappan som gick under i Titanic 1912. Favoritsystern som dog tvärt. Och så det där som hände på sextonde våningen i ett penthouse på East 76th Street: de två små pojkarna på fyra och ett halvt år och fjorton månader som plötsligt låg livlösa på ett hustak flera meter längre ner. Den officiella förklaringen var att Hazel, Peggys andra syster, hade tappat kontrollen över sina barn.

Jag läser om Peggy Guggenheims näsa som hon hade ett sådant fasligt komplex för, och som, efter en misslyckad plastikoperation, sjönk ihop till en större potatis än den hon redan tyckte sig ha.

Jag läser om vänskaperna – hennes bästa polare var Djuna Barnes – och karlarna. Hon hade ihop det med alla: Yves Tanguy, Roland Penrose, Samuel Beckett, Max Ernst...

Tant mieux, säger jag bara.

På artnet konstaterar kritikern Michèle C. Cone: »Had she been Graham Greene, her romps would have been cause for bemusement rather than belittlement«.

Det älskvärda med Peggy Guggenheim är att hon inte alls var särskilt älskvärd.

Jag hoppas det förblir så.

»Peggy Guggenheim Art Addict« hade biopremiär 1 april.