Nina van den Brink: Det handlar om 299 kvinnor – dödade av sin man

På omslaget foton av kvinnor, de flesta ganska unga, några medelålders, någon äldre. Några känner jag igen, leende kvinnor från kvällstidningarnas sotiga uppslag. Det är sådana som varit försvunna en tid, eller där mördaren till en början var okänd. De flesta känner jag inte igen. Det är de som dött efter »lägenhetsbråk«. Efter »äktenskapsgräl«. Efter att ha gjort slut. Efter att ha velat rädda barnen från att tillbringa varannan vecka hos en våldsam pappa.

Jag minns när Aftonbladet år 2009 beslutade sig för att granska alla fall från millennieskiftet där kvinnor dödats av sina män. Vartenda ett. Det var fantastiskt. Bakom granskningen stod Kerstin Weigl och Kristina Edblom. När artikelserien var slut så fortsatte de sina granskningar. De intervjuade anhöriga, barn, några av männen. Resultatet är en av årets viktigaste böcker, »I händelse av min död«.

I boken har de samlat berättelser om denna ständigt pågående våg av mord, tidigare så nedtystade och förringade. 299 döda kvinnor sedan millennieskiftet. Mördade av mannen de älskade eller en gång hade älskat.

Det är hjärtekrossande läsning, som att den vanligaste mordplatsen är kvinnans egen säng och att mordvapnen är så varierande som brödkniv, stekpanna, telefonsladd, koppel, sten och hantel förutom de vanliga våldsverktygen.

»Några trampades till döds.«

Att 246 minderåriga barn förlorade sin mamma på det här viset. Att 179 av dessa var tvungna att greppa att det var deras egen pappa som dödat henne. Att 51 av dem såg det ske.

För mig känns det extra att en av berättelserna delvis utspelar sig i min hemstad Söderhamn. Där jag själv – som så många andra kvinnor ständigt gör för kvinnliga vänners och släktingars räkning – ringt polisen flera gånger och pekat på blod på väggar, tröstat barn och försökt att förmå någon att ta steget. Ut. Aldrig lyckats. Aldrig heller vetat säkert om det är rätt råd. De flesta mord sker i samband med att kvinnan gjort slut.

Söderhamn är förstås inte värre än någon annan plats. Enligt Världshälsoorganisationen WHO så utsätts fler än var tredje kvinna i världen för fysiskt eller sexuellt våld av en man i en nära relation någon gång under sitt liv. Riskfaktorer är bland annat »male privilege«, en känsla av att män har rättigheter över kvinnor. Om någon tvivlar på vikten av ett feministiskt jämställdhetsarbete så borde den här boken kunna bota.

Nu känner jag att jag i förekommande syfte måste skriva: Inte alla män. Nej, inte alla män. Men Mats Johansson, Fredrik Lindgren, Alexander Andersson, Mehmet Demir, Robert Hansson  och många, många fler. 236 stycken ingår i Kerstin Weigls och Kristina Edbloms granskning.

Vågar man hoppas att »I händelse av min död« blir vändpunkten som får oss alla att sluta avfärda kvinnomisshandel som »lägenhetsbråk« eller »äktenskapskonflikter«, och att helt bannlysa begrepp som »utvidgat självmord«. Man kan inte självmörda någon annan. Det borde vara en självklarhet att mord alltid ska utredas ordentligt, även om gärningsmannen är död. Så är det inte, framgår av texterna.

När Kerstin Weigl och Kristina Edblom följde upp de minderåriga barnens situation så visade det sig dessutom att av 46 barn år 2018  hade 16 sin morddömda pappa som vårdnadshavare. Mäns våld mot kvinnor har, enligt WHO, en tendens att gå i arv. Att kvinnomisshandlare ska förlora vårdnaden borde bara av det skälet vara huvudregel. Det skulle dessutom underlätta för de kvinnor som inte vågar lämna en våldsam man för att de är rädda att behöva lämna barnen ensamma hos honom varannan vecka.