Nobelpris som dödskyss

Klockan är halv sex på morgonen den 5 oktober. Kemisten Richard Schrock sitter hemma vid köksbordet i amerikanska Winchester och dricker en kopp kaffe när telefonen ringer. Han stelnar till ett kort ögonblick. Inga normala telefonsamtal kommer så tidigt på dagen. Tankarna går till den 92-åriga modern långt borta i Montana.

Rösten i andra änden vet tack och lov inget om hans gamla mamma, men lämnar ändå ett chockartat besked.

En halvtimme senare ringer jag som första journalist och kan gratulera Schrock till Nobelpriset i kemi. Och ytterligare en halvtimme senare är hans viktorianska villa omgärdad av tevebussar.

– Självklart förändrade den dagen mitt liv, säger Richard Schrock. Jag blev tagen, trots att jag visste att jag räknades till tänkbara Nobelpriskandidater.

Hösten har varit omtumlande för Schrock, och kulmen lär inte nås med festligheterna i Stockholms stadshus. Det är fortfarande bara början. För vissa pristagare kan prestationsångest och mängden förfrågningar förlama hela karriären: Nobelpriset som dödskyss.

Ferid Murad fick medicinpriset 1998 och vittnar om ett hektiskt liv sen dess med resor till nästan 40 länder på sju år för att inviga sjukhus, hålla föreläsningar, ta emot otaliga hedersdoktorat och delta vid olika vetenskapliga konferenser. Murad har träffat politiska ledare över hela världen och anlitas som rådgivare i frågor om fred och utbildning.

– Som Nobelpristagare förväntas du automatiskt vara expert på alla slags ämnen, konstaterar han.

När Murad någon gång är hemma kan han vada genom högar av fotografier, plaketter, diplom, lagerkransar och olika minnesgåvor. Väggytorna har tagit slut.

– Jag kommer aldrig att hinna sortera allt. Det får mina barn och barnbarn göra, säger han.

En ny undersökning från Italien understryker Nobelprisets starka lyskraft. Sju av tio italienare sätter utmärkelsen främst i världen. Nobelmedaljerna skåpar ut såväl Oscarsstatyetter som priset till årets fotbollsspelare.

Livet som Nobelpristagare har varit krävande och tiden för egen forskning har krympt, medger Murad. Samtidigt kan han glädjas åt att nobelglansen har lockat finansiärer att skänka 200 miljoner dollar till hans institut i Houston.

Sådana exempel får universiteten att trängta efter Nobelpristagare. Ibland blir det rentav löjeväckande när en mängd lärosäten gör anspråk på samma personer.

University of Chicago har 78 namn på sin lista, och där erkänner man att sättet att räkna är mycket liberalt. Flera av namnen är bara löst anknutna gästforskare.

Även Schrock hoppas att Nobelpriset ska locka sponsorer.

– Jag vill använda utnämningen för att lobba för kemiforskningen. Det behövs alltid mer pengar, säger han.

Schrock har forskat på katalysatorer i många år. Katalysatorn har i det här fallet inget med bilar att göra, utan är en metallförening som kemiska laboratorier köper i form av pulver på burk.

Nyttan finns exempelvis inom läkemedelsforskningen, där man vill imitera naturens kemi genom att i laboratoriet ta fram exakt samma molekyler för användning i mediciner. För att utveckla ännu bättre preparat vill man dessutom kunna skräddarsy nya ämnen. Därför behövs katalysatorn, som kan rumstera om bland molekylerna, ta isär dem och para ihop kolatomerna på ett nytt sätt.

En stor fördel är att den kemiska reaktionen kan göras i färre steg med mindre avfall. Processen blir resurssnålare och därför kallas forskningsområdet grön kemi.

Schrock var först med att utveckla en fungerande katalysator 1990. Kollegan Robert Grubbs, som delar på årets kemipris, tog fram en ännu bättre variant två år senare.

För den här forskningen kommer Nobelpriset lägligt. Grubbs har startat ett företag som använder tekniken för att bland annat tillverka hårda plastmaterial.

Nu blir Nobelpriset en god draghjälp i marknadsföringen.

Det verkar alltså som om Nobelpriset får en allt större kommersiell betydelse.

Priset symboliserar en kreativ forskningsmiljö, och blir en kvalitetsmätare på styrkan i grundforskningen.

Europa ligger pyrt till vid en blick på de senaste tio årens pristagare i fysik, kemi och medicin. Där återfinns 46 amerikaner och bara 14 européer, varav åtminstone tre dessutom varit hemmahörande i USA. Det är ett mönster som känns igen från tidskriften The Economists rankning av världens universitet, där 17 av de 20 främsta ligger i USA.

Inte att undra på att glädjeyra utbröt i Tyskland i år. Fysikpriset till Theodor Hänsch i München ses som ett trendbrott, eftersom de senaste årens tyska Nobelpristagare har verkat i USA. Nyheten fick håret att krulla sig av förtjusning på vetenskapsrådgivare och politiker.

– Ett erkännande för den tyska forskningen, menade forskningsministern Edelgard Bulmahn.

Det visar sig att även Hänsch har utfört mycket av sin forskning i Kalifornien.

Priset har ändå ingett framtidstro i debatten.

Så kan Nobelpriset också skapa mer oväntade effekter. I Schrocks burgna villakvarter jublar fastighetsmäklarna över årets kemipris, och räknar nu med att det ska höja husens marknadsvärde med åtminstone hundratusen dollar. Så kan också Nobelprisets betydelse mätas.