Fler nunnor rekryteras utomlands

Hon hade vuxit upp i en fattig familj i den lilla byn Sondu i närheten av Victoriasjön i Kenya. Under en period hade hon jobbat på en restaurang i Nairobi. Hon hade hunnit flytta tillbaka till sin by igen, där hon levde och undervisade barn i en söndagsskola när en nunna från Sverige, syster Karin från Alsike kloster utanför Uppsala, träffade henne i Nairobi.

Syster Rose tillhörde en luthersk kyrka där hennes far var evangelist. Som barn hade hon studerat i en katolsk skola, där hennes lärare var nunnor. Hon tvättade kläder tillsammans med dem, hjälpte dem att stryka deras dräkter och drömde om att en dag själv bli nunna och bära en sådan dräkt. 

Syster Karin, som via en biskop hade bjudits in att besöka Kenya, hade under sin resa i Afrika mött många kvinnor som ville bli nunnor. Hon letade inte aktivt efter nya systrar att rekrytera. Men när hon hörde att intresse fanns, välkomnade hon Rose till Sverige.

Något halvår senare hörde Rose av sig och meddelade att hon var på väg.

En kall majdag för fyra år sedan stod hon vid ingången till Alsike kloster, som då huserade över 60 flyktingar. En volontär fanns på plats och äldsta syster Mariannes hälsa hade börjat vackla.

Rose frös sig igenom den sommaren.

– Första året var jobbigt. Jag saknade familjen, kunde inte språket. Kylan gjorde det svårt att sova om nätterna. Jag längtade hem, berättar Rose efter bordsbönen före frukosten i klostrets rymliga kök, där bröd serveras från Willys – livsmedelsbutiken som nästan dagligen förser klostret med grönsaker och bröd, som annars skulle ha kastats.

När Rose blev novis förra året fick hon besök av sin far, som hade uppmuntrat dotterns livsval. Förutom sin egen familj – Rose och hennes sju syskon – har han numera hand om 14 föräldralösa barn i Kenya. På frågan om hon själv inte tvekat om sitt val att gå i kloster och saknat att bilda egen familj, skakar Rose bara på huvudet och ler. 

För henne handlar beslutet varken om att fly samhället, världen, äktenskapet eller ett liv i Kenya. Visserligen kommer hon från en fattig familj, men hon beskriver den som »rik i anden«.

Inte heller var det, som hennes kenyanska vänner trodde, Sverige som lockade.

– Jag tänkte inte alls på Sverige, jag ville bara bli syster, säger hon när hon går från trädgårdslandet upp mot klostret igen, förbi det lilla uthuset där en graffitikonstnär sprayat ena väggen med klostrets namn i svart, omgivet av ett hjärta. 

Än så länge har Rose bara tillfälligt uppehållstillstånd, men håller på att ansöka om ett permanent. När hon fått det ska hon åka till familjen i Kenya och fira.

Kontakt med vänner har hon via Facebook. Nätet får hon använda alla dagar, men nu när hon är novis får hon bara använda telefon på helgerna.

Rose stannar till vid farstutrappan, rättar till den välstrukna huvudduken vid pannan, vänder sig om och ser ut över åsar och ängsmarker i det milt kuperade uppländska landskapet. Visst kan hon sakna sin ursprungsfamilj och barnen i söndagsskolan, som grät när hon berättade att hon skulle lämna Kenya. 

– Men detta är mitt hem nu. Jag vill bo här. För alltid.

Men att som syster Rose ta steget till ett liv som nunna på livstid blir alltmer ovanligt i Sverige. 

Just Alsike kloster hör till Svenska kyrkan, men antalet nunnor i katolska kloster i Sverige har successivt minskat de senaste fyra åren, visar siffror som Fokus har begärt ut från Katolska kyrkan. Två tredjedelar av de katolska nunnorna och 85 procent av de katolska munkarna i Sverige kommer från andra länder, framför allt från Polen.

Under medeltiden var klosterlivet ett livsalternativ, kanske till ett påtvingat äktenskap, men också den plats där kvinnor kunde bedriva regelbundna studier, vetenskap och konst. 

I dag tycks klostren delvis ha en funktion av fristad, som en plats dit stressade nutidsmänniskor reser för en tillfällig retreat och kontemplation.

Även bland dem som prövar sin kallelse att bli nunna finns de, som framför allt vill fly ett samhälle de inte känner sig hemma i, menar syster Karin. Hon har rent av skapat ett begrepp för den typen av kallelser.

– Vi ser många »vårdepressions-kallelser« och »höstdepressions-kallelser.« Vi lever i en otroligt individualistisk tid, som många är trötta på och vill söka sig bort ifrån. Många tror att de kan undkomma sina problem om de slipper möta samhället. Så upptäcker de att samhället också finns här, i allra högsta grad.

Men klosterliv som jakt på fristad eller livsstilsbyte håller knappast i längden. Den nu 60-åriga Syster Karin har sett kvinnor som vill pröva på klosterlivet komma och gå.

Ibland räcker ett mejlsvar, eller en fråga om vilken kyrka de brukar besöka och vilken präst de har kontakt med, för att de inte ska höra av sig igen.

– Många försvinner på en gång, efter ett första besök. Om du inte har en kallelse kommer du att gå sönder. Det är bara med hjälp av kallelsen som du orkar.

På senare tid har båda systrarna Karin och Rose dock märkt av en tillströmning av kvinnor som vänder sig till klostret, inte bara som flykt, utan med en tydlig längtan att viga sitt liv åt det. Medan det vanligtvis brukar handla om ett par stycken som känner sig kallade under vår och höst, har 5–6 kvinnor hittills i år kontaktat klostret.

– Plötsligt är det fler som är uppriktigt intresserade av att söka sig till klostret.

I dag är de tre nunnor vid Alsike kloster. Syster Karin skulle helst se att de var 6–8.

Men inte heller enbart tro tycks räcka för att vara rustad för klosterliv, enligt syster Karin, som även efterlyser en dos livserfarenhet.

– Du får inte vara för from; du ska ha gjort lite dumheter i livet också, vågat ha upplevt något. Du måste veta vad du avstår ifrån, annars riskerar du att bli skenhelig. 

Vad gäller Rose kände syster Karin aldrig någon risk för att hennes kallelse skulle röra sig om en ytlig flyktvilja. I Rose såg hon något som hon kände igen i sin egen Gudsrelation. 

Ett slags övertygelse, som lyser igenom i syster Roses och Karins vardagliga bestyr med flyktingärenden, böner, matlagning och telefonsamtal, såväl som under deras gregorianska sång under morgonens mäs­sa i kapellet, som en gång var den gamla kyrkskolans gymnastiksal.

En doft av rökelse fyller rummet, en bukett nyplockade gullvivor vid en ikon på ett litet träbord sträcker sig trevande mot den försommarsol som lyckas leta sig in genom kapellets fönster. Gobelänger och ikoner pryder väggarna, trasmattor i brokiga färger täcker golvens trätiljor och fönster av färgat glas vid det tillbyggda koret sänker ett dunkelt medeltida ljus över altaret. Kyrkoherde Anders Johansson tvättar händerna i ett litet handfat i hörnet av rummet innan han delar ut nattvarden till de deltagande i mässan, några besökare som avslutar sin pilgrimsvandring på Ingegerdsleden.

När sången avslutats och kyrkoherden och syster Karin för en stund lämnar rummet sänker sig en sällsynt tystnad, som gör att man nästan tycker sig höra de drömskt dansande dammkornen landa på traven med psalmböcker. En koltrast hörs långt inne bland trädgårdens syrenbuskar och päronträd. Det är denna tystnad som syster Karin beskriver som hårdvaluta, som den fristad som många i dag söker i klosterlivet. Så bryts den med ens av bullrande steg i trappan, ackompanjerat av Anders Johanssons och syster Karins livliga skratt.

Hon har nära till humor och skratt, syster Karin, och för den som fått för sig att klosterlivet skulle vara världsfrånvänt och stilla, kommer fördomarna snabbt på skam. Energiskt och frispråkigt kastar hon sig med en vesslas snabbhet mellan vitt skilda ämnen; från beskrivningar av den kaotiska tid för fyra år sedan när klostret, som då huserade 65 flyktingar, drabbades av vägglöss, till sin ilska över Kristdemokraternas politik.

– Jag blir så arg på Ebba Busch Thor, säger hon och berättar att hon, utan att få svar, har skrivit ett argt brev till partiledaren.

Partiets flyktingpolitik är inhuman och förhandlar bort kristna värderingar, som inte är förhandlingsbar, anser syster Karin. 

Sedan 1978 har Helgeandssystrarna förenat klostrens verksamhet med att erbjuda bostad för personer som fått avslag på ansökan om politisk asyl. För ett 30-tal år sedan förklarades klostret formellt som en kyrklig fristad för flyktingar.

Gästfrihet är en av grundbultarna i klosterlivet, som efter andra världskriget präglades av en fredsvilja att riva ner murar. I den romerska kyrkan utgjorde Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet en milstolpe för hur den katolska kyrkan skulle närma sig folket och förhålla sig till en alltmer sekulariserad omvärld.

– Vi har hela tiden sagt att vi ska leva i världen, men inte av världen, säger syster Karin.

Och även vid de mest slutna kloster håller man ögonen på vad som händer i världen utanför. Efter att polisen hösten 1993 mitt under morgonmässan gjorde en oanmäld razzia för att hämta ett 40-tal flyktingar, som skulle utvisas ur Sverige, var karmeliterna – den mest slutna orden – bland de första som hörde av sig till klost­ret och meddelade att de bad för klostret och stod på deras sida. 

Klostret hyser ännu ett varierat antal flyktingar. De flesta är i asylprocessen, eller så har de fått uppehållstillstånd.

På farstutrappan sitter en av klostrets flyktingar, en handikappad kvinna i 50-årsåldern, och röker. Hennes blick är uppgiven, ryggen ihopsjunken mitt i idyllen av faluröda hus och blommande syrener. Hon är från Kosovo, vill kalla sig Elsa och har sökt uppehållstillstånd i åtta år. 

På hjälplig svenska berättar hon sin historia, medan barnet till en nyanländ kvinna springer ut och in genom den öppna ytterdörren. Sedan Elsa under flera år misshandlats av sin make i hemlandet och förskjutits av sin ursprungsfamilj, flydde hon till Sverige. 

Till skillnad från en annan flykting – en man från Iran som sedan han straffats med 150 piskrapp för att ha tittat på kristna tv-kanaler i sitt hemland skadades så svårt att han fick amputera benet – har Elsa flytt av personliga, inte politiska skäl. Därför kan hon varken få arbetstillstånd eller uppehållstillstånd. Hon kan röra sig fritt i staden, med risk för att bli satt i förvar. Då kan hon söka asyl på nytt, vilket förmodligen resulterar i ett nej. Till klostret kom hon efter ett tips av en väninna. När syster Karin meddelade att ingen plats fanns, sa Elsa att detta var hennes sista port. Då släpptes hon in.

Medan Elsa nu drömmer om att kunna röra sig fritt i ett vanligt stadsliv i Uppsala, fortsätter förfrågningar att strömma in till Alsike kloster från kvinnor som vill lämna sitt vardagliga liv och viga det åt Gud. I sommar kommer ännu en kvinna från Egypten till klostret för att pröva sin kallelse. 

– Varför Gud kallat till detta märkliga liv är fullständigt vansinnigt, säger syster Karin och skakar på huvudet.

Hon upplever dock att det är mer accepterat att gå i kloster nu än det var när hon var ung under det antireligiösa 70-talet. 

Syster Karin, född i Örebro och uppvuxen i Södertälje, kom till Alsike kloster 1983 och avlade slutliga klosterlöften 1995. Men vägen dit var inte självklar. 

För Karin, som var ett ifrågasättande och vetgirigt barn, var konfirmationen en stor besvikelse och hon hade inte mycket till övers för prästernas predikningar. Men när en nunna kom på besök till ett ungdomsmöte på Strängnäs stiftsgård och den unga Karin som vanligt ställde frågor om allt från kärnkraft till sex före äktenskapet, blev responsen inte den hon var van vid; att hon skulle sluta fråga.

I stället lyssnade nunnan och meddelade att hon inte kunde svara på många av hennes frågor. Karin, som uppskattade den rakheten, skulle senare hälsa på nunnan på klostret.

Av sin fysiklärare fick syster Karin i sin tur höra att hon var för intelligent för att bli kristen. 

– Han sa att antingen skulle jag bli Nobelpristagare eller så ingenting. Och vi kan se hur det gick, säger syster Karin med ett skratt och ställer fram kaffekoppar till pilgrimsvandrarna, som slår sig ner vid köksbordet. 

Släkten ville att hon skulle bli jurist, men syster Karin valde musikhögskolan i Inge­sund. När föräldrarna väl vant sig vid att hon skulle bli musiker fick hon i stället för sig att hon skulle gå i kloster.

– Min pappa ringde och grät, så jobbigt tyckte han att det var.

Tron kom till henne i samband med ett musikläger, när hon deltog i en mässa med en ungdomskör.

Syster Karin berättar hur hon trycker sig mot kapellets vägg och märker att rummet är fullt.

– Då gör jag det modigaste jag gjort i mitt liv; jag sa Gud, om du finns, ge mig en tro. Och då fick jag det.

Hon beskriver tron som en stark fysisk upplevelse, och jämför klosterlivet med äktenskapet. Detta var bara så ofantligt mycket större. Men innebörden av en kallelse förstod hon på allvar först efter en tid på klostret, där hon under första året brottades med tusentals tankar kring vad en kallelse var. När en koptisk prästmunk från Wien kom på besök och visade henne en klänningsbit från Katarina av Alexandria, frågade hon honom hur man känner igen en kallelse. Han tittade då på henne länge med ögon som såg rakt ner i hennes hjärta, och sa:

– Där man känner sig hemma. 

Och i klostermiljön kände hon sig hemma från början. 

– Den kändes äkta, och jag har alltid haft svårt för skenhelighet.

Hon har aldrig ångrat sig, även om klosterlivet har sina upp- och nedgångar och hon önskat sina äldre medsystrar dit pepparn växer.

Bland de tre klosterlöftena – fattigdom, lydnad och kyskhet – får hon av konfirmanderna oftast frågor om det sistnämnda; om hur hon kan leva utan sex.

– De lyssnar med stort intresse när jag berättar att jag är jungfru, säger syster Karin stolt. 

Hon beskriver sex; som det finaste man kan ge en människa. Som något hon bara kunde tänka sig att göra med en man som hon också kunde se som far till sina barn. Men ett slags storfamilj har hon numera ändå i form av de andra systrarna, och av flyktingarna och deras barn.

Det klosterlöfte som den egensinniga syster Karin har haft svårast för, var däremot lydnaden; att någon annan säger åt henne vad hon ska göra. Syster Marianne, som grundade klostret, var känd för att vara ganska sträng. Hade det inte varit för den disciplin Karin tvingades lära sig genom sina musikstudier, tror hon inte att hon hade klarat anpassningen till klosterlivet.

Men genom musiken lärde hon sig också att ge upp sitt eget jag för något större.

Hon minns när hon spelade ett stycke Debussy inför sin pianolärare, som kland­rade en förtörnad Karin för att låta sin egen tolkning stå i vägen för vad mästaren skrivit. I musiken, liksom i kloster, ska du inte klamra dig fast vid ditt jag utan vara förmedlare av något ofantligt mycket större.

– Det är så lätt att fastna i egna mönster, men de bryts ner när du går i kloster. Och för att jag ska kunna upptäcka detta behövs lydnaden.

I förmedlande av det gudomliga, något större, ser hon likheter mellan såväl förälskelse och konst som klosterliv. Därför ser hon det inte som en slump att så många av dem som går i kloster i grunden är musiker eller konstnärer. Skulle hon själv inte få fortsätta ägna sig åt musik, skulle hon gå sönder. 

Landets kloster är ännu uppdelade utifrån de kyrkofamiljer de tillhör (Svenska kyrkan, Romersk-katolska, Koptiska etcetera). Men i dag möts man mer över gränserna, enligt syster Karin som ofta åker till det »systratäta« Frankrike och Belgien. I Sverige anses klosterlivet fortfarande märkligt, vilket syster Karin tror beror på den undergång som klostren med sin 400-åriga historia gick till mötes när Gustav Vasa kom till makten och berövade kyrkor och kloster deras rikedomar. 

Trots att klostren i dag inte hotas av plundrande kungar, lever de knappast i något materiellt överflöd, utan av det syster Karin kallar »Guds bank«. Det vill säga till stor del av gåvor och fonder. På något märkligt sätt räcker det, menar hon, trots att systrarna inte har några interna löner. 

Syster Karin drar sig undan en stund vid arbetsbordet vid vardagsrummets kakelugn för att ringa kammarrätten i ännu ett flyktingärende. Så tar hon med vattenkanna och spade och går ut för att sätta växter i ett trädgårdsland ute på ett fält som lyser av maskrosor. Vinden fattar tag i hennes huvudduk där hon står med fötterna stadigt i den steniga myllan och påtar bland spirande citronmeliss och mynta. Bekymrat sätter hon en svagt slokande dillplanta i jorden.

– Den är torr, men jag hoppas att rötterna inte är det. Om den kommer att överleva är tveksamt.

Att landets kloster kommer att överleva, tvivlar hon däremot inte ett ögonblick på.

– Med tanke på alla svåra tider av förföljelser som klostren har genomgått är jag övertygad om det.

***

Fakta: Allt fler munkar – allt färre nunnor i Sverige

Antal munkar/ordensbröder (katolska)                                             

2015: 87 st

2016: 88 st

2017: 96 st

2018: 97 st

Antalet nunnor (katolska)    

2015: 165 st

2016: 157 st

2017: 148 st

2018: 148 st

Två tredjedelar rekryterats utomlands

Två tredjedelar av de katolska nunnorna och 85 procent av de katolska munkarna i Sverige kommer från andra länder, framför allt från Polen. Den senaste internationella statistiken visar att antalet nunnor världen över har minskat med 8,7 procent mellan 2010-2017. Internationellt har även munkarna blivit färre under denna tidsperiod, men endast med 3 procent.

Källa: Katolska kyrkan i Sverige.