Nya ögon på outsidern

I sen tonår fick jag Colin Wilsons bok »Outsidern« av en artist och författare. Här samlar Wilson en utvald skara män som han räknar som outsiders; Hesse, van Gogh, TS Eliot, Tolstoj, Dostojevskij; eviga sökare som »ser för mycket och för djupt«; med brinnande intellekt och livsnerv i motsättning till bekväm kälkborgerlighet.  

Den nu filmaktuelle van Goghs problem beskrivs av Wilson inte i psykiatriska termer (vilket kanske vore relevant), utan som självunderskattning och brist på mål. I dag associeras van Gogh ofta med bipolär sjukdom och neuropsykiatrisk diagnos. Och jag misstänker att flera av Wilsons outsiders skulle få liknande etiketter – för egenskaper som han i stället beskriver som en i grunden frisk ådra med potential till »ett rikare liv«. 

Det är inte alltid klokt att damma av böcker man slukade på gymnasiet. Men redan då tycks jag ha anat vilka som inte tilläts stäppvargs-yla sig genom livet; i en bisats där kvinnan snabbt avhandlas med att hon »alltid är mer välanpassad och mindre mottaglig för det abstrakta än mannen« har jag kluddat »bullshit«. Historiskt sett har kvinnor som brutit mot en förväntad, välanpassad roll ofta diagnostiserats, medikaliserats och därmed oskadliggjorts, något som idéhistorikern Karin Johannisson har beskrivit i »Den mörka kontinenten«. 

Även i dag finns – på gott och ont – en tendens att medikalisera såväl män som  kvinnor och barn så snart de avviker från rådande norm. Därför kan jag sakna – inte Wilsons romantiserande av outsidern – men Johannissons idéhistoriska perspektiv på samtiden; det som påminner om att den diskurs vi befinner oss i och ser som allmän mening just är ett uttryck för en viss tid, kultur och rådande värderingar. Och även om jag nu plöjer Wilson med klarare, mer kritisk blick finns där ändå ett korn av frisk intensitet; av vilja till liv till varje pris; ett guldkorn som jag hoppas alltid undkommer medikaliseringens ivriga vaskpanna.