Gud på universitetet

Redan för sex år sedan lade de under några rökpauser på universitetet upp strategin. Sven-Erik Brodd, dekanus på Uppsala teologiska fakultet, hade ett förslag till sin gamle vän Jan-Åke Alvarsson, som är kulturantropolog på universitetet och rektor för pingstförsamlingarnas teologiska seminarium, PTS. Brodd förklarade att han såg framför sig ett samarbete mellan Pingströrelsen och Uppsala universitet. Jan-Åke Alvarsson skulle få en professur och PTS skulle få rätten att dela ut akademiska poäng för sina studier i rörelsens tro.

Och nu förverkligas planerna. För första gången i historien inleder nu en frikyrka ett samarbete med ett universitet. Den fristående forskningsenheten Institutet för pentekostala studier, IPS, ska bedriva studier om väckelserörelser.

För Alvarsson, som blir rektor, är det en dröm som förverkligas. När Fokus träffar honom pågår en konferens i Filadelifiakyrkan i Uppsala. Internationellt kända forskare, varav många är aktiva pingstvänner, är på plats för att fira det unika samarbetet mellan pingströrelsen och den akademiska världen.

Alvarsson menar att forskningsinstitutet behövs eftersom väckelserörelsen är världens snabbast växande vid sidan om islam. Mellan åren 1987 och 2005 har antalet anhängare fördubblats internationellt.

– Det här ger oss en plats i världen. Pr-värdet är omätligt, säger han.

Men det finns starkt kritiska röster till samarbetet – såväl inom pingst- som universitetsvärlden. De hävdar att gränsen mellan religiös väckelse och forskning nu luckras upp.

– Pingströrelsen kan väl knappast forska på sig själv? Eller ska andra teologer göra det? frågar sig Helena Röcklinsberg, ansvarig för teologi i Vetenskapsrådets etikkommitté.

Historikern Arne Jarrick, huvudsekreterare i vetenskapsrådet för humaniora och samhällsvetenskap, tror också att gränserna blir luddiga.

– Jag tycker det är ett generellt problem med teologisk forskning att det är så många troende som är aktiva. Forskningen skulle vinna på om forskaren kan ställa sig vid sidan av sitt personliga engagemang.

Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Bo Rothstein, är mycket förvånad över samarbetet. Han liknar det vid att andra ideologiska institutioner skulle köpa egna forskningsinstitut och låna universitetens namn som kvalitetsstämpel för objektiv forskning.

– Det kan jämföras med att LO skulle finansiera ett institut på den samhällsvetenskapliga fakulteten eller att vänsterextremister skulle finansiera ett institut som forskar om vänsterextremism under Stockholms universitet. Då är man inte längre politiskt eller religiöst oberoende vilket är ett krav för att få kalla sig universitet, säger han.

Men Brodd slår tillbaka.

– Det går absolut inte att göra den jämförelsen. Jag ser ramavtalet om institutet som helt riskfritt eftersom forskningen har samma vetenskapliga krav som alla andra. Men jag är inte förvånad att vissa personer är kritiska, säger han.

I stället hävdar Brodd att samarbetet kommer att ge teologiska fakulteten i Uppsala ökad konkurrenskraft i såväl Sverige som internationellt.

– Vi behöver bli mer mångfacetterade och vi får fler ingångar i de olika troslärorna med det här samarbetet.

Framför allt är institutet kontroversiellt inom pingströrelsen. Rörelsen står redan inför ett omdiskuterat paradigmskifte med centralstyre och ett allt större samarbete över samfundsgränserna. Allteftersom antalet medlemmar stagnerat har pingstledningen sökt nya områden för sin väckelse, bland annat i samarbete med Livets ord och romersk-katolska kyrkan.

Samarbetet med Uppsala universitet ses som ytterligare en grundläggande förändring av den rörelse som Lewi Pethrus skapade. Han och andra tidiga ledare vände sig mot den akademiska teologin för att i stället skapa en antihierarkisk frikyrka. Oron har varit stark i leden för att bokstavstron ska urvattnas.

En av kritikerna är den numera pensionerade pingstpastorn Åke Green från Öland, som blev internationellt känd när han hävdade att homosexualitet var en cancersvulst på samhället. Han anser sig tala djupt inifrån rörelsen, när han fördömer satsningen:

– Det här är inte något som gynnar pingströrelsen. Och det är fler som tycker som jag men som har svårt att komma till tals eftersom våra ledare tror på den här vägen. Risken är att vår särart försvinner. Vi har fokuserat på den heliga andens verk på det personliga planet, där vi talar i tungor och så. Som du förstår är jag fundamentalist, jag tror ju på hela Bibeln.

Till slut blev kritiken så stark att Jan Åke Alvarsson tidigare i år blev tvungen att försvara det nya forskningsinstitutet i tidningen Dagen. I artikeln liknade han pingstkyrkans närvaro vid universitetet med Davids kamp mot Goliat. Verksamheten innebar att man skulle »stärka kristendomens försvarare« och ge större möjligheter att sprida pingströrelsens bibeltro vid universitetet, menade Alvarsson och tre andra företrädare för institutet.

»Vi tror att Gud har gett oss en öppen dörr att förmedla det som pingstväckelsen har stått och står för«, skrev de.

Alvarsson menar att det bara är rörelsens bakåtsträvare som är kritiska. De lever kvar i den tid då engagemanget för rörelsen brann och folk stod på gatorna och spred sin lära. Den tiden är svunnen.

– Det är viktigt att vara relevant i sin egen tid. Jag känner ju mest de som är här i Uppsala och de är positiva, men sen finns det säkert någon i Bastuträsk som har en 20 år gammal syn på universitetet som något ont och som inte tycker om samarbetet.

Sten-Gunnar Hedin, ordförande för Pingströrelsens paraplyorgansation Fria församlingar i samverkan, tror att samarbetet kan vara ett sätt att sprida pingströrelsens trosläror och få den att växa.

– Framför allt ger det stabilitet. Det finns en risk i en rörelse där den personliga erfarenheten är så viktig att varje vind som sveper från söder, öster eller väster rycker iväg skutan. Finns det en barlast så kan man hålla skutan på rätt köl. Sociologen Max Weber menar ju att efter ett karismatiskt ledarskap så uppstår en risk antingen för demagogi eller anarki om inte rörelsen formaliseras.

Menar du att den karismatiska rörelsen blivit ganska okarismatisk?

– Ja, det kan jag nog erkänna. IPS kan nog lära oss att sätta större tro till bibeltexterna. Pingströrelsen har blivit mer medelklassig, den allmänna utbildningsnivån har ökat. Vår generations fäder söp inte och rökte inte och gav sina barn möjligheten att utbilda sig.

Ständigt omdiskuterade Åsa Waldau från Filadelfiaförsamlingen i Knutby, som inte längre är en pingstförsamling, har sina rötter i den traditionella pingströrelsen. Hennes morfar Willis Säwe var en av de tyngre ledargestalterna efter Lewi Pethrus och värnade om lekmannarörelsen.

Även hon menar att strävan efter akademiska poäng är ett brott mot pingströrelsens ursprungliga övertygelse om att man ska vara kallad av Gud som pastor.

– Jag tycker att det är bra med teologiska studier och det har länge saknats en gedigen teologisk utbildning inom pingströrelsen. Men samtidigt vill jag värna om frikyrkan och att distansen mellan pastor och medlemmar inte får öka. Om samarbetet innebär att det i framtiden krävs högskoleexamen för att bli pastor har man tappat grundidén med pingströrelsen. För att vara pastor ska man vara med av hjärtat och vara en del av folket.

Sten-Gunnar Hedin menar att det finns en möjlighet att pingströrelsen framöver skaffar sig ett prästerskap:

– Risken finns ju att det blir ett ämbete, vilket vi alltid har värjt oss emot. Jag presenterar mig ju hellre som »predikant« i stället för »pastor« för att betona lekmannaidealet. Predikanten ska ju vara en av oss, en presens inter pares.

Inom universitetsvärlden är det emellertid inte Lewi Pethrus grundstadgar som oroar utan den vetenskapliga objektiviteten. Det vill inte Jan-Åke Alvarsson kännas vid:

– Säg exempelvis den inom kulturantropologin som inte brinner för den grupp som de forskar på.

Men i det här fallet handlar det om en tro man vaggats in i sedan barndomen. Är det inte svårt att ställa sig objektivt vetenskaplig till det?

– Jag ser inget problem om man är medveten om det. Det akademiska går ut på att omvärdera och analysera. Jag tror att de är bättre förberedda än de som tror att man är helt objektiv.

Bo Rothstein är skeptisk till om institutet kommer klara de vetenskapliga kraven och menar att det här är ytterligare en indikation på att Uppsala universitet inte längre ska ha något förtroende som universitet.

– Det innebär att man inte längre kan kalla Uppsala universitet för universitet. Det finns tydliga regler om att ett universitet ska vara religiöst och politiskt oberoende. Det borde kanske i stället heta statens institut för reglerad kunskapsproduktion i Uppsala.

Uppslutningen på konferensen i Uppsala visar att samarbetet redan fått världen att reagera. Men det är först om några år som institutets betydelse för forskningen och pingströrelsen kan avgöras.