Nyöppnat slagfält

Det påminde lite om första skoldagen efter sommarlovet. En gymnasieskola vilken som helst.

På balkongen stod några sverigedemokrater och rökte. Gruppledaren Mattias Carlsson i sin vanliga outfit, kostym i tre delar och vit skjorta. Bredvid honom den frispråkiga riksdagsledamoten Hanna Wigh, i svart klänning och vitt pärlhalsband, bolmande på en cigarr.

Moderaternas Hans Wallmark stod ledigt lutad mot väggen tillsammans med Peter Hultqvist.

– Det blir en bra lösning på ett komplicerat problem, sa försvarsministern på sitt breda dalmål till kollegan i försvarsutskottet.

Wallmark såg nöjd ut.

Emil Källström, Centerns ekonomiskpolitiske talesperson höll upp knytnäven i en »fist bump« mot Kristdemokraternas gruppledare Andreas Carlson utanför kammaren.

Så läste till sist Stefan Löfven upp en nyhetsfattig regeringsförklaring inför riksdagens 349 ledamöter. Någon i bänkraderna slumrade. Socialdemokraten Monica Green spelade Pokémon Go.

Utanför kammaren såg partikollegan Agneta Gille glad ut.

– Det känns ändå kul det här, sa hon.

Och fortsatte:

– Ett år till!

Det kunde ha börjat bättre. I korridorerna under öppnandet var det inte längre någon som trodde att Reepalus förslag om vinster i välfärden skulle gå igenom. Förra veckans utspel från näringsminister Mikael Damberg om kvotering till bolagsstyrelser hade skjutits ner av Liberalerna. Och bara dagen före den högtidliga ceremonin i riksdagen avslöjade SVT att Sverigedemokraterna inte tänker rösta igenom kollektivavtal vid offentlig upphandling – ett av Löfvenregeringens vallöften och mest omfattande lagstiftningsarbeten.

I socialdemokratiska led ger man sken av att detta inte är särskilt besvärande. Bara budgeten går igenom, det är det viktigaste. Sedan kan resten falla och bli konfliktfrågor i valrörelsen.

En del konflikter är bra att ta.

– Vissa frågor är så principiellt viktiga att man måste fortsätta slåss för de värderingar som det svenska folket vill att politiker ska stå upp för, som civilminister Ardalan Shekarabi sa i veckan.

På något sätt måste man ju gå rakryggad ur den näst intill omöjliga situation en minoritetsregering åt vänster står inför.

Det gick ändå förhållandevis bra under förra riksmötet. Alla de propositioner som regeringen skickade till riksdagen gick igenom. Å andra sidan var antalet tillkännagivanden det dubbla jämfört med 2014. Delar av propositionerna har alltså skickats tillbaka till regeringens bord, vissa med skarpare skrivelser än andra.

Regeringen har hittills varit tillmötesgående och lyssnat på kritiken. Men oppositionen är stridslysten. Om regeringen slår av på takten väntar KU-anmälningar och kanske även misstroendeförklaringar. Sverigedemokraterna har fortsatt på sin tydliga högergir och motiverar allt oftare sitt motstånd till förslagen med att regeringen för en socialistisk, näringslivsfientlig politik.

Socialdemokraterna har nu två strategier. De löper parallellt, men är inte helt lätta att kombinera.

För det första gör man sitt bästa för att banka in bilden av ett möjligt samarbete mellan Alliansen och Sverigedemokraterna, en ofta kallad blåbrun sörja. Strategin får inte bara hjälp av Daniel Suhonen och tankesmedjan Katalys. Näringsminister Mikael Damberg har fått i särskilt uppdrag att flankera Stefan Löfven och driva politisk kampanj i samma linje. I veckan gick också gruppledaren Tomas Eneroth ut med en debattartikel i Svenska Dagbladet och tryckte Anna Kinberg Batra högerut genom att avkräva henne svar om eventuellt framtida SD-samarbete.

Lite oväntad hjälp kom samma dag från Jan Björklunds håll när han öppnade för att ta med Sverigedemokraterna i parlamentariska utredningar.

Den andra strategin går ut på att cementera den skärpta invandringspolitiken. För trots att det ser lättare ut än väntat att para ihop Alliansen med Sverigedemokraterna kvarstår problemet att SD-väljarnas överordnade fråga är invandring.

För att få valet att handla om traditionella socialdemokratiska frågor måste oroade väljargrupper lugnas med en stram flyktingpolitik.

Till kongressen i april vill partiledningen därför lägga fast en skärpt migrationspolitisk linje. Innehållet som nu diskuteras är enligt Fokus källor bland annat att den tillfälliga flyktinglagen kan bli permanent i stället för att sluta gälla 2019. Nivåerna för asylinvandringen kan också behöva definieras, men i samband med att man sätter ett mer generöst tak för kvotflyktingar. Asylrätten ska fortfarande värnas, heter det.

Det är alltså brist på kongressbeslut, men inte viljor. Därför måste kritiska röster blidkas inför kongressen. Ylva Johansson, som leder arbetsgruppen för migrationsfrågor, har redan denna vecka inlett planerade möten med högljudda kritiker och sidoorganisationer. Syftet är att förhandla fram ett väloljat socialdemokratiskt ja-sägande maskineri på kongressen i Göteborg nästa år.

Till sin hjälp har Stefan Löfven också Margot Wallström. Utrikesministern har sedan tidigare fått i uppdrag av verkställande utskottet att utåt visa på hur partiet är pragmatiskt i migrationsfrågan, och inte tvekar att ändra position om det finns en folklig opinion för att ändra policy eller ståndpunkt.

– I längden kommer våra system att braka ihop och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd, sa hon i DN i oktober 2015 och spädde på bilden av den hotande systemkollaps som Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och Hanif Bali målat upp.

När platsen i FN:s säkerhetsråd nu är säkrad finns mer tid för Margot Wallström att resa runt i landet, delvis för att förflytta partiets positioner i en rad frågor. Den kommande turnén kommer att ha en säkerhetspolitisk rubrik. Men informellt handlar det lika mycket om att använda VU-uppdraget och mobilisera landets tunga S-företrädare inför kongress och valrörelse.

Budskapet som ska ut låter ungefär så här: Förändringarna som gjordes var nödvändiga och de hindrar oss inte heller från att göra ytterligare förändringar, det måste man göra om man tar ansvar för landet.

Eller som Stefan Löfven uttryckte det i regeringsförklaringen: »Regeringen har gjort och kommer att fortsätta göra det som krävs för att klara mottagande och etablering i Sverige, upprätthålla en reglerad invandring och värna asylrätten.«

Riksdagen hösten 2016 lär bli den mest utmanande sedan Stefan Löfven fick sin budget nedröstad för snart två år sedan.

Och Monica Greens Pokémon-spelande till trots – hans parti verkar mer samlat än på länge.