Och gud skapade twitter

De var arton skånska kontraktsprostar och en biskop bland Billybokhyllorna i Paris. En ovanlig syn i varuhuset, biskopen i brun kavaj över sin lila skjorta och prästkragen, det vita kortklippta håret och de klarblå ögonen.

Men platsen var bekant för svenskarna. Den såg ju ut exakt som hemma, tänkte en av dem när de gick runt bland möblerna. Det gula och det blå, alla produktnamnen, till och med den franska personalens serviceinriktade sätt kändes som i Sverige. Köttbullarna också, men kanske inte att det så självklart skulle serveras rödvin till.

De hade inte åkt buss i en timme till förorten Plaisir för att få äta svensk mat, utan för att hämta inspiration till sitt kyrkliga arbete. Från en multinationell möbeljätte. Flera av dem var lite fundersamma på vad Antje Jackelén egentligen hade tagit med dem på för äventyr. Skulle Svenska kyrkan verkligen lära sig vision och kommunikation från Ingvar Kamprads Ikea?

Efteråt, hemma i Sverige, tog lokal-tv med sig några av prostarna till Ikea i Malmö för att spela in ett inslag om det ovanliga besöket. En prost uttalade sig om att kyrkan nog kunde lära sig något av det att man oavsett vilket Ikea man besökte kände sig hemma. I lokaltidningen publicerades en ilsken insändare från en kyrkohistoriker som undrade om man kan lita på en biskop som ber till Ikea i stället för Gud. Antje Jackelén svarade:

»En kyrka som är sig själv nog och som inte lever i dialog med omvärlden och den verklighet dess medlemmar befinner sig i, kommer tids nog att bli just kyrkohistoria och inte mycket annat«, skrev hon och hade därmed belagt två saker: hon tänker på ett sätt som förbluffar omgivningen, och hon har en sällsynt förmåga att få genomslag för det i medierna.

Av allt att döma väljs Antje Jackelén till Sveriges nästa ärkebiskop i oktober. Blir det så, blir hon historisk som den första kvinnan på posten. I nomineringsvalet förra månaden fick hon över hälften av rösterna, även det historiskt. Ingen har tidigare tagit ledningen med så stor marginal. Samma sak när hon valdes till biskop i Lund, också då var stödet för henne historiskt stort. Besöket med prostarna på Ikea för fyra år sedan säger mycket om varför det blivit så.

Svenska kyrkan famlar. Efter medlemmar, efter sin identitet. Det har gått fjorton år sedan den skildes från staten, arton år sedan nyfödda inte längre automatiskt blev medlemmar för att föräldrarna var det. Antalet som är med fortsätter nedåt, extra fort när deklarationen eller röstkortet till kyrkovalet påminner om möjligheten att begära utträde. För kyrkan innebär det både minskad relevans och mindre resurser. Tolv miljarder kronor drevs in i kyrkoavgift förra året.

Men trots medlemsraset är 6,4 miljoner svenskar fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan. Det är två tredjedelar av Sveriges befolkning.

Fast de hänger inte särskilt mycket i kyrkan. Kurvan över antalet gudstjänstbesök är också nedåtlutande. Förra året registrerades drygt 16 miljoner besök, 1990 var de 24 miljoner.

Kyrkbröllopen minskar, dopen byts mot namngivningar och fler väljer borgerliga ceremonier vid begravningar. Svenska kyrkans egna undersökningar visar att sextio procent av medlemmarna får sin bild av kyrkan genom medierna, snarare än genom besök och egna erfarenheter.

Att lyckas nå de passiva medlemmarna spelar också roll när man väljer ärkebiskop. Det är därför det är så viktigt att den ska kunna hantera Mediesverige. För en del är det viktigast av allt.

I våras skickade Kyrkans Tidning ut en enkät till anställda i kyrkan och frågade vilka egenskaper som var viktigast hos den som skulle ta över när Anders Wejryd går i pension nästa sommar. Omkring hälften svarade, de var präster, diakoner, musiker, ekonomer och kyrkorådsordföranden. Sextiotvå procent av dem ville ha en medial ärkebiskop. Ingen annan egenskap var lika högt prioriterad. Inte att vara andlig ledare, att vara en inspiratör eller att ha akademisk bakgrund.

Samma önskan framhölls när de som har rösträtt i ärkebiskopsvalet höll pläderingsmöten i augusti. När Lunds stift valde Antje Jackelén till biskop 2006 kom »medial« på tredje plats bland de rangordnade kriterierna, efter »ha församlingserfarenhet« och »vara en god förkunnare«, före sådant som »vara teologiskt skolad« och »känna omsorg om kyrkans anställda«.

Samtidens ärkebiskop måste ha ett twitterkonto.

Mission. Biskop Antje Jackelén brukar synas i olika debattsammanhang. Både på hemmaplan, som Lunds kulturnatt och Malmöfestivalen, och på annat håll, som i Almedalen. För ett par veckor sedan deltog hon i seminarier på Bokmässan i Göteborg.

Bokmässan var som en lysrörslabyrint. Överallt på Svenska Mässan i Göteborg stod folkklungor framför Martina Haag eller Leif GW Persson eller någon annan författarkändis som med mikrofon i hand försökte överrösta den i montern bredvid. På andra våningen, längst in i ett hörn, hade Svenska kyrkan tvärtom inrett sin monter vilsamt. Mörka väggar, sittplatser, kaffe.

Längst in på en scen satt Antje Jackelén och försvarade sin arbetsplats. Tillsammans med Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström och författaren Christoph Andersson pratade hon om bilden av Svenska Kyrkan efter att en svensk präst avslöjats som spion för Stasi under kalla kriget i boken »Operation Norrsken«.

– Frågan är om det inte gjort mer skada än du tror, kommenterade författaren.

Prästen fick sluta sin tjänst för ett år sedan och kulturchefen ville veta vad kyrkan hade gjort för att reparera skadan. Biskopen talade om kunskapsinhämtning, seminarium och vikten av att komma fram till vad som egentligen hade hänt.

– Jag förvånas att du moraliserar mer över honom än över industrityperna i din bok. Samtidigt gläds jag över att det förväntas mer av kyrkan, sa biskopen till författaren.

Hon var den enda nuvarande biskop – förutom ärkebiskopen Anders Wejryd – som deltog i seminarium under bokmässan. Hennes brytning avslöjade att hon kom från Tyskland. Hon växte upp med bordsbön och aftonbön i hemmet i den lilla staden Herdecke, i Ruhrområdet i Westfalen. Till Sverige kom hon den tredje juli 1977 på ett stipendium för att läsa teologi i Uppsala. Hon prästvigdes i samma stad 1980, och blev biskop i Lund 2007.

Som tonåring i Tyskland skrev hon ibland korta artiklar i lokaltidningen, det är hennes enda medieerfarenhet från insidan.

Under pläderingsmötet inför ärkebiskopsnomineringarna i Uppsala ställde sig en centerpartistisk kyrkopolitiker upp och argumenterade för Antje Jackelén genom att beskriva hur hon hade fått in en debattartikel på DN Debatt inför årets Almedalsvecka.

Varje söndag skriver hon ett bibelord till sina följare på twitter. Där läxade hon också nyligen upp Expressens stjärnreporter Niklas Svensson när han frågade sig hur någon kan tro att Gud skapade människan.

– Du som är så smart annars – förvånar mig att du har helt missat åratal av konstruktiv dialog mellan naturvetenskap o teologi, skrev hon om det som var hennes område under gästprofessuren i Chicago.

Hon har skrivit på Sydsvenskans kultursidor om »Jobs bok«. Hon har deltagit i debatter på Kulturnatten i Lund och på Malmöfestivalen. Hon brukar lägga upp filmer på Youtube. Förra året utnämndes hon till Årets opinionsbildare av en pr-byrå i Malmö.

De som önskar sig en mediehanterare minns KG Hammar. Han som hade en stående inbjudan till alla debattforum, som kritiserade Göran Perssons asylpolitik, kallades vänstermegafon av Bo Lundgren, tog ställning för Palestina och arbetade för skuldavskrivningar. Han var kontroversiell, även på grund av sin liberala syn på teologi, men han syntes och då syntes kyrkan.

KG Hammar efterträddes av den nuvarande biskopen, Anders Wejryd. Han har också haft ett politiskt engagemang – i flyktingfrågor, klimatet och mot vapenhandel – men han har inte synts lika mycket.

Det följer ett mönster, säger de som har forskat på biskopsvalen. Den nya ärkebiskopen har ofta varit en motsats till den förra.

En annan utåtriktad ärkebiskop var Nathan Söderblom, som fick Nobels fredspris 1930. Han sågs som nyskapande i sin tid.

– Han var präst i Svenska kyrkan i Paris, umgicks med Carl Larsson och den övriga svenska kultureliten. Kyrkan behövde moderniseras och han representerade den moderna riktningen liberalteologi, säger Ulrika Lagerlöf Nilsson, som har skrivit en avhandling om biskopsutnämningar.

Efter Nathan Söderblom valdes Erling Eidem, en mindre ekumenisk och mer lågmäld biskop. Profilen har skiftat med samtidens krav.

– När Gunnar Hultgren valdes 1958 ville man ha en lagbyggare, när Sundby blev ärkebiskop 1972 sökte man efter en karismatisk ledargestalt, säger Klas Hansson, tidigare direktor vid ärkebiskopens kansli, som nu skriver en avhandling om ämbetets utveckling.

De utåtriktade. De som vill ha en utåtriktad ärkebiskop tänker på företrädare som Nathan Söderblom, ärkebiskop 1914–1931, och KG Hammar, som hade ämbetet 1997–2006.De företrädde, precis som Antje Jackelén, en liberalteologisk linje.

Fram till att kyrkan skildes från staten utnämndes alla biskopar av regeringen, bland de tre kandidater som fått flest röster i kyrkans val. Det förekom inte öppna kampanjer. Ett biskopsval har än i dag likheter med  att väljas till partiordförande för socialdemokraterna. Man får inte visa för stort intresse, standardrepliken är att man ställer upp om kyrkan kallar.

– Men det har förstås alltid drivits kampanjer, om än inte alltid i öppet ljus. Jag har hittat rena påverkansbrev som skickats till ministrar och förtryckta valsedlar med de tre kandidater som man bör rösta på, i bestämd ordning, säger Ulrika Lagerlöf Nilsson.

Ärkebiskopen är biskop i Uppsala stift, men alla stift i Sverige är med och väljer. I Uppsala har fler personer rösträtt, men för att de inte ska få egen majoritet viktas deras röster lägre. Det visar att ärkebiskopens uppdrag inte bara är att leda ärkestiftet Uppsala, utan hela kyrkan.

Det intressanta med att det talas så mycket om hur kyrkans ledare ska representera verksamheten utåt, är att de stora problemen inom kyrkan den senaste tiden inte handlar om mediebilden utan om interna saker.

Svenska kyrkan är splittrad. På många sätt. Att ta sig från en församling till en annan kan innebära att åka från en mycket konservativ kyrka i Göteborg till en på Södermalm i Stockholm som har valt bort att tala om Gud. Att de ryms under samma tak skulle kunna vara ett tecken på en tolerant organisation, men verkar snarare vara en grogrund för konflikter.

I våras kartlade tidningen Arbetarskydd hur arbetsmiljön ser ut bland svenska arbetsgivare. Svenska kyrkan hade flest anmälningar om samarbetskonflikter. I arkiven kan man genom tiderna se hur kyrkan har specialgranskats av Jämo och Arbetsmiljöverket för att det kommer in så många anmälningar. Nu har Svenska kyrkan påbörjat olika arbetsmiljöprojekt för att lösa problemen.

Även biskoparna råkar ut för anmälningar. Senast vid kyrkovalet i december anmäldes till exempel Stockholms stifts biskop Eva Brunne till Ansvarsnämnden för biskopar för att via sitt twitterkonto ha rått människor att inte rösta på Frimodig kyrka. I maj anmäldes Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift efter att på sin blogg ha skrivit negativt om en präst som uttalade sig i Dagens Nyheter.

Där, i landets största dagstidning, skildrades Svenska kyrkan som ett konfliktfält med stora ideologiska spänningar. En av dem handlade om hur mycket Svenska kyrkan ska tala om Gud och hur mycket den ska gå ett mer sekulariserat samhälle till mötes. En annan om förhållandet till islam. På ena sidan finns tankesmedjan Seglora Smedja, som startades av prästen Helle Klein, tidigare politisk chefredaktör på Aftonbladet, för att granska högerextremism inom kyrkan, präster som är emot islam och gillar sverigedemokraterna. På andra sidan står präster som tycker att Svenska kyrkan är undfallande mot islam och inte tillräckligt tydlig med att kristendomen är den riktiga läran, och präster som uppfattas som främlingsfientliga av sina kolleger.

Både anmälningarna och flera av de blogginlägg som skrivs om debatterna är fulla av sarkastiska kommentarer och hårda tongångar, vilket fick den nya kommunikationschefen Gunnar Sjöberg att tidigare i år skriva ett debattinlägg i Kyrkans Tidning om vikten av att hålla god ton i debatten:

»Sedan jag började mitt nya jobb den 1 februari i år har jag slagits av det negativa debattklimatet inom Svenska kyrkan, som jag möter det i sociala medier«, skrev han i maj och fick till svar nya debattinlägg från människor som var sura över att bli uppläxade.

Ofta framhåller de som inte gillar Seglora Smedja, att den fått ekonomiskt stöd av Stockholms stift och Eva Brunne, biskopen som är gift med en kvinna och som fick sverigedemokraterna att resa sig och lämna Storkyrkan i protest under riksmötets öppnande 2010. Hon talade om de tusentals människor som protesterade runt om i landet mot rasism med anledning av att partiet kommit in i riksdagen.

De är inte lika provocerade av Antje Jackelén, trots att hon står på samma sida i konfliktfrågorna. Hon avrådde medlemmar på twitter från att rösta på sverige-demokraterna inför årets kyrkoval. Även Lunds stift har stött Seglora Smedja ekonomiskt. I debattartiklar och internt har Antje Jackelén argumenterat för att äktenskapsbegreppet rymmer även samkönade par. Hon engagerar sig i projekt som rör religion och mångfald, samarbeten med muslimska och judiska samfund.

Hennes främsta konkurrent om uppdraget är Ragnar Persenius, biskop i Uppsala. Han kom tvåa i förra ärkebiskopsvalet. Teologiskt uppger de flesta att det inte är så värst stor skillnad på de båda kandidaterna. Men pratar man med dem som känner sig mer undanskuffade i dagens kyrka, de som inte tycker att utvecklingen med kvinnliga präster och könsneutrala äktenskap har varit bra, så framhåller de Ragnar Persenius som mer tolerant mot oliktänkande, även om han inte ger uttryck för andra uppfattningar än Antje Jackelén i sakfrågorna.

Samtidigt som själva kyrkan har stor spännvidd, har den typen av konservativa åsikter fått allt mindre plats. Kvinnoprästmotståndare får inte vigas till präster eller diakoner och varje församling är skyldig att viga samkönade par.

Ragnar Persenius har ägnat mycket av sin biskopstid åt internt arbete. Han har varit med och tagit fram den nya kyrkoordningen och arbetat med processerna när kyrkan skildes från staten och när dopet blev grundande för kyrkotillhörigheten. Inför valet har han också framhållit att han har erfarenhet av lösningar i lägen med många olika stridande uppfattningar, och att lyssna och samla ihop människor.

Men även han har förstått att det är en utåtriktad ärkebiskop som efterfrågas. I början av oktober ordnades en utfrågning av kandidaterna, för att de som ska rösta skulle få en bättre bild. Då poängterade Ragnar Persenius att synen på honom som en biskop med fokus på det interna beror på att han arbetar i samma stift som ärkebiskopen.

– Vi behöver inte två ärkebiskopar i Uppsala. En biskop i ett annat stift har ett annat rörelseutrymme, sa han som för att poängtera att också han skulle kunna sitta i morgonsofforna.

Fast han sa också att han hoppas bli ihågkommen som en ärkebiskop som talade om Kristus. Det är något annat än en KG Hammar-typ.

Valet den femtonde oktober står mellan fem kandidater. Fyra av dem – Antje Jackelén, Ragnar Persenius, kyrkosekreteraren vid kyrkokansliet Cristina Grenholm och domprosten Johan Dalman – deltog i utfrågningen i Uppsala. Den femte – Per Eckerdal, biskop i Göteborgs stift – valde att inte svara på frågor, men står fortfarande till förfogande i valet.

Frågestunden sändes på webb-tv och de som följde kunde kommentera via twitter. Kandidaterna fick förutom frågor om synen på jungfrufödseln och Helvetet också svara på hur de såg på mediedeltagande och att möta människor över internet.

Antje Jackelén förstår ju sådant som twitter, youtube och DN Debatt. Hon har förstås också andra kvaliteter: hon framhålls som klok och välutbildad, duktig på att förankra Bibeln i det moderna Sverige, inspirerande. Och hon är kvinna. Det är många fler som vill ha en kvinna på posten än som tycker det vore fel.

Mediebilden är viktig, sa framtidshoppet Antje Jackelén under utfrågningen, därför att den handlar om människors förtroende för kyrkan. Negativa rubriker och rapporteringen om konflikter kan göra skada.

Men hon tror inte att en bra bild av kyrkan kommer att vända medlemstrenden. Hon tror inte att den går att vända.

Frågan är vad det då ska leda till att att kyrkan åter förväntas bli en starkare röst i samhällsdebatten. Om man representerar allt färre människor, ska man nöja sig med att vara en lobbyorganisation bland andra, en förening med ovanligt hög medlemsavgift? Och om man ska vara så pass bred att man attraherar många, hur ska man då kunna vara en tydlig röst bland andra smalare, vassare organisationer?

Profilen för ärkebiskopen har ändrats genom åren. På femtiotalet sökte man en lagbyggare, ibland har man velat ha en förnyare, annars en karismatisk ledare.

Att många söker en medieprofil i dag i stället för att tala om en enande person eller en diplomat, är inte så konstigt. Vår tid är besatt av bilden av saker. Oavsett om det gäller bränder i Husby, polisens registrering av romer, att Hanne Kjöller anklagar andra och själv anklagas för journalistiska lögner, diskussionen om alla uppmärksammade händelser, så flyttas diskussionen fort från de konkreta problemen till vad som händer med bilden av miljonprogramsområden, av Sverige som tolerant land, av journalistiken eller vad det nu är nyheterna handlar om.

Därför får en biskop prata på bokmässan om hur en spion skadat bilden av kyrkan. Därför tänker människor inom organisationen att det viktigaste för en ärkebiskop är att nå ut i flödet, särskilt som skillnaden på kandidaterna rent teologiskt inte är avgörande. Den som kan styra bilden av kyrkan, kanske också kan göra den mer relevant. Hitta dess plats i samhället.

I sig är det – oron över hur man framstår snarare än över hur saker faktiskt är – ett tecken på att kyrkan är mer samtida än den tror.

Fakta | Val i två omgångar

Den 15 oktober väljer Svenska kyrkan ny ärkebiskop. Om ingen av kandidaterna får mer än hälften av rösterna ordnas en andra valomgång den 29 oktober med de två kandidater som fått flest röster.

Sökes: ledare för krympande kyrka

Klicka för att förstora grafiken.