Ohlsson – lämpad och dumpad

För länge sedan, i början av 1960-talet, ringde min mamma, ung, nyanställd reporter på DN till regeringskansliet och sökte ungdomsministern Olof Palme. Men det var en svårfångad en. Nya försök. Samma irriterande svar. Tyvärr. Inte tid nu. Återkom! Men ingen lycka på kvällen heller.  »Konsultativa statsrådet Palme är en upptagen man«, sa sekreteraren, »men går det bra med statsministern?«

Bingo för mamma förstås. Tung dignitet åt hennes text om ungdomars vardag.

Att Erlander ryckte in för sin unge medarbetare signalerade att det osade vaktbyte på partiledarposten, att efterträdaren höll på att skolas in, och att det statsbärande partiet tänkte mer som ett börsnoterat familjeföretag än som en medlemsorganisation när det gällde successionen. Den var för viktig för att slarvas bort. De mest lämpade kunde hinna sjappa.  Efterträdaren måste vara inkörd när dagen kommer.

Det var, som sagt, länge sedan, en tågordning från när partierna bytte ledare högst en gång per decennium. På 2010-talet är sannolikheten att ett riksdagsparti under ett år byter sin ledare tio gånger större än på 50- och 60-talen.

Men i Liberalerna stundar inga ledarskiften. Birgitta Ohlsson må ha känt sig lämpad och trött på att vänta på att få efterträda Jan Björklund, som påbörjar sitt elfte år som partiledare. Men partiet var mer trött på Ohlsson än på Björklund. I röken från den avbrutna striden går det inte att sniffa sig fram till en självklar efterträdare.

Nu lär det inte brinna i knutarna. Enligt statsvetarnas »överlevnadsanalyser« sjunker risken att bli avsatt brant för den partiledare som går in på elfte året. Man går in en fas som kan bli långvarig. Särskilt som den som ansetts mest lämpad att ta över sjappat.