Ohly skatteplanerar

Han stod till höger i baren med hörlurarna runt nacken och pratade mellan låtarna, ungefär som Clabbe af Geijerstam gjorde för trettio år sedan. Inga taktmixar. Han spelade »Jag rear ut min själ« med Bob hund i mitten av setet och hade det varit journalister på plats skulle de nog ha gjort en poäng av det.

[[Lars Ohly|Lasse Ohly]], slagpåsen i svensk parlamentarism; han har också fått ministerposter för ögonen nu. Blivit kompromissvillig och sålt sig.

Eller?

I veckans budgetmotion – basen för de rödgrönas valmanifest i sommar – förlorade vänsterpartiet i två centrala frågor. Budgetreglerna med utgiftstaken, som partiet ville förändra, ligger kvar där, orörda. Inkomstskatten, som partiet ville chockhöja, är i princip låst på regeringens nivå. Två tydliga eftergifter, som fick journalister att utbrista: Ohly har lagt sig platt!

Alltsedan [[Göran Persson|Göran Perssons]] sista regering har Lars Ohlys vänsterparti med rätta betraktats som det rödgröna samarbetets sämsta förhandlare, med en partiledning som saknat förmåga att prioritera. När miljöpartiet och socialdemokraterna sedan närmat sig varandra har vänsterpartiet hängt där som en koalitionens blindtarm – nödvändig att ha med men med oklar funktion.

I det ljuset är partiet snarare en vinnare nu. Ingen förväntade sig att vänsterpartiet skulle få gehör för 35 miljarder i skattehöjningar – inte ens partiets egna förhandlare. Enligt flera personer som Fokus har talat med lade [[Ulla Andersson]], den ekonomisk-politiska talespersonen, inkomstskatterna och budgetreglerna åt sidan redan från början, och koncentrerade sig i förhandlingarna på utgiftssidans profil.

Hon bekräftar själv bilden:

– För oss har det centrala varit att de pengar vi tar in verkligen ska gå till välfärdsreformer. Reformerna har varit det centrala för oss.
Och på utgiftssidan syns vänsterpartiets prägel. Rejält mer pengar till kommuner och landsting, byggstöd till hyresrätter, stöd till ensamstående föräldrar, höjd ersättning och tak i a-kassan, höjt tak i sjukförsäkringen. Lägger man på de separata uppgörelserna om utrikespolitik och trafiken i Stockholm blir det sammanlagda resultatet förvånansvärt mycket vänsterpolitik.

Lars Ohly hade alltså skäl att vara så glad som han var förra lördagen den 1 maj när uppgörelsen låg färdig. Han inledde på förmiddagen med tal i Södertälje – ett alldeles för långt tal som han i taxin in till Stockholm hade ett helvete att försöka stryka ner – och fortsatte med att leda ett ovanligt stort tåg till Kungsträdgården där han från talarstolen lovade förändringar som faktiskt kan bli verklighet efter valet. Och så avslutningen på LO:s och ABF:s fest – en halvtimme i dj-båset.

Det var en bra dag för vänsterpartiledaren. Nästan som en revansch.

När vänsterpartiet nu i helgen samlas till kongress i Gävle är det märkligt god stämning i partiet. För första gången har Ohly ingen motkandidat när han på lördag ska gå upp och bli omvald som ordförande.

Inga personförändringar i övrigt heller. Även om förre EU-parlamentarikern [[Jonas Sjöstedt]] lurar på en toppost i buskarna och kritiserade budgetuppgörelsen hårt i veckan, är det fortfarande riksdagsledamöterna [[Josefin Brink]] och [[Hans Linde]] som nämns som framtidsnamn, liksom förre ungdomsförbundsordföranden [[Ali Esbati]], som kandiderar till riksdagen på nära nog valbar plats.

Lika lugnt sakpolitiskt. Det blir med all säkerhet en diskussion om att sex timmars arbetsdag inte nämns i den valplattform som kongressen ska klubba, men kravet på den typen av generell arbetstidsförkortning föll i praktiken redan på förra kongressen.

Partiledningen kan förlora striden om vilka tre sakområden som ska prioriteras i valrörelsen. Till de föreslagna tre – välfärd, jämställdhet och integritet – vill flera motionärer lägga miljö. Men tvingas partiledningen stryka integriteten för miljön är det långt ifrån en katastrof.

– En kul konflikt. Ofarlig. Inget problem om vi får stryk av kongressen där, säger Ohly.

Dramatikens dagar är förbi. Till och med Johan Lönnroth – förra vice ordföranden som hoppade av med buller och bång och startade Vägval vänster – är tillbaka, som motionsskrivande gräsrot:

– Partiledningen har ju gjort det mesta som vi i Vägval vänster föreslog. Man siktar på regeringssamarbete och har lagt sig på en realistisk ekonomisk politik.

Nej, den som ville söka konfliktlinjer får leta inom det rödgröna samarbetet, snarare än i själva vänsterpartiet. På samma sätt som den borgerliga alliansen byggde in konflikter i sin överenskommelse i Bankeryd 2005 gör de rödgröna nu i budgetuppgörelsen.

Ett antal vänsterpartister som Fokus har talat med anser att kompromissen om inkomstskatterna är acceptabel i dagsläget. Man måste förstå, menar de, att [[Thomas Östros]] och socialdemokraterna inte kan gå till val på höjda skatter för små- och medelinkomsttagare. Men efter valet tänker de återlansera kraven på ökat skatteuttag för att kunna ge mer statsstöd till kommunerna.

– Folk är väl ganska nöjda nu, men den stora frågan för framtiden är ju skatterna, säger en riksdagsledamot.

– Vi kommer att behöva återkomma till att diskutera ökat reformutrymme, vilket innebär ytterligare skattehöjningar under nästa mandatperiod. Det är jag helt övertygad om, säger tongivande partistyrelseledamoten [[Kalle Larsson]].

Samma sak egentligen i frågan om miljö och hur ett nytt klimatanpassat samhälle ska se ut. Bakom kraven på partiledningen att prioritera miljö i valet ligger nämligen inte så mycket valtaktiska skäl som ideologiska.

Det senaste årets debatter i den friare vänstern – i tidningar och på barer och på ABF – kan kokas ner till två. Dels rättviseoptimismen i spåren av boken »Jämlikhetsanden«, som driver tesen att ett ekonomiskt mer jämlikt samhälle gynnar alla och medför en lång rad positiva sidoeffekter. Dels klimatpessimismen, i spåren av samma bok.

Från debattören Andreas Malm – den yngre generationens motsvarighet till Göran Greider – och in i alla olika delar av popvänstern har budskapet om att något måste göras åt jordens ökade medeltemperatur gått som en löpeld. Frågan ställd på sin spets: Hur hög tillväxt kan vi egentligen ha – och vilken tillväxt?

Delar av vänsterpartiets opinionsbas har börjat betrakta nolltillväxt eller lägre tillväxt som ett nödvändigt framtida scenario – och att jämlikhetspolitiken måste utgå från de ekologiska ramarna. Samtidigt som miljöpartiets ledning har tonat ner sin retorik om att lägre tillväxt är bra och socialdemokraterna och facken står stadigt vid föreställningen att högre tillväxt är bra, eftersom det ger pengar till fördelningspolitiken.

– Efterhand kommer det att bli en rad konflikter i samarbetet kring de gröna jämlika frågorna. Socialdemokraterna har en slogan nu som lyder »Tillväxt sedan 1889«. Så det där kommer det bli bråk om, säger Aron Etzler, chefredaktör på oberoende socialistiska Flamman.

Kvällen var inte särskilt sen och Lars Ohly utbrast »den här har ni spelat luftgitarr till« innan han satte på »Smoke on the Water« och tackade för sig. Allmänvänstern som slutit upp applåderade honom efteråt och skrek »en gång till«. En fin final på 1 maj.

Att valrörelsen ska sluta så lyckligt är inte lika troligt. Partiet står och stampar på samma låga opinionsstöd som i förra valet. Runt sex procent i de flesta mätningar. Lösningen på problemet?

– Ja, säg det, mer än enträget arbete. Valforskarna har visat att vi är ett av de mest framgångsrika partierna när det gäller valspurt de sista veckorna. Historiskt har vi gynnats av det, säger Bo Leinerdal, operativt ansvarig för valkampanjen.

Samtidigt: gamla sanningar gäller sällan i nästa val. Titta bara på vänsterpartiets relation till unga väljare. Under 1990-talet lockade partiet massor av förstagångsväljare. Väljare som svek skoningslöst 2006.

Från koalitionskollegor har det under vintern och våren suckats över »vänsterpartiets oförmåga att agera strategiskt«. Socialdemokraterna har jobben och välfärden, miljöpartiet miljön och företagen – men vad är det unika med vänsterpartiet? Partiledningens svar är »ännu bättre välfärd« – ett brett budskap som inte är helt lätt att kommunicera.

Det strategiska tänkandet – om man talar med folk från Ohly och neråt en bit – är dels möjligheten att fånga upp vänstersossar, dels möjligheten att mobilisera soffliggare.

Särskilt det senare betraktas internt som framgångsvägen. Inte bara Bo Leinerdal pratar varmt om att det oftast är vänsterröster som försvinner när valdeltagandet går ner.

Medan resten av partierna bråkar om mittenväljarna ska vänsterpartiet få ett inflöde av väljare utifrån, är tanken. Rikta kampanjer mot förortsområden. Nöta in känslan att det spelar roll att rösta.

Statsvetaren Henrik Oscarsson har visat att närmare 15 procent av medborgarna – en miljon väljare – har gått mellan soffan och valurnan i de senaste riksdagsvalen, så det finns potential.

Men Oscarsson punkterar den avgörande förutsättningen – föreställningen att soffliggarna är mer vänster än höger. I ett inlägg på sin blogg skriver han att den gamla sanningen om att ett högt valdeltagande gynnar vänsterpartiet inte längre stämmer efter valet 2006: »Det finns fortfarande ett samband men det är mycket mycket svagt.«