Ökat motstånd mot vindkraft

I Ödeshög går kvällstrafiken åt ett håll, till bygdens församlingshem. Anledningen är att vindkraftsprojektören Eolus Vind har bjudit in till informationsmöte om planerade vindkraftverk. Något som har blivit en laddad fråga i kommunen.

– Här börjar man med att lämna in en ansökan om bygglov och skapa en enorm oro ute i bygderna. Man borde ha börjat med att fråga människor som berörs, säger Ödeshögsbon Håkan Strotz som kommit till mötet.

Att kommunen på kort tid fått över femtio vindkraftsärenden på sitt bord är något som splittrat invånarna här. På ena sidan står de markägare som tillsammans med projektörer vill bidra till den nya vindkraften. På andra sidan de som är oroliga för konsekvenserna och som inte vill veta av verken. De senare har under våren gått samman i föreningen »Rättvis vind« för att stoppa de planerade parkerna.

Liknande konflikter finns på fler ställen runt om i landet och den nybildade föreningen i Ödeshög är en av många. I vissa fall bildas helt nya föreningar med syftet att stoppa planerade vindkraftverk, i andra fall engagerar sig befintliga lokala miljöorganisationer. Rädda Hallandskusten, Bevara Linderödsåsen och Värna Vångas Vyer är några av dem.

– Vi har kontakt med liknande föreningar och det blir att man peppar varandra och tar hjälp av varandra, säger Bitta Johansson, aktiv i Rättvis vind i Holaveden.

De lokala motstånds­grup­perna länkas samman genom Föreningen Svensk Landskapsskydd, FSL, som fungerar som en nationell paraplyorganisation. Totalt handlar det om 25 lokala föreningar engagerade i vindkraft med sammanlagt drygt 15 000 medlemmar, enligt FSL.

Att vindkraften i Sverige ska byggas ut är ett faktum och ambitionerna är höga. Riksdagen har nyligen beslutat om en planering för 30 TWh vindkraftsproducerad el till 2020, vilket är femton gånger mer än dagens produktion. I antal verk räknat handlar det om tusental och av kostnadsskäl måste större delen av dessa planeras och byggas på land.

Men frågan är då om små bygder och de lokala intresseföreningarna har något att sätta mot detta och om de kan påverka?

Det finns exempel på lokal kritik som vunnit framgång. I Säffle har föreningen Livsmiljö Värmlandsnäs haft flitig kontakt med kommunen och lokala medier. Föreningen har lagt lappar i nära 700 brevlådor med uppmaningen att lämna synpunkter till kommunen om aktuella vindkraftsplaner. Effekten har hittills bli­vit att fem planeringsområden har tagits bort, med bland annat »kraftig oro« och »stark opinion« som skäl. Det andra exemplet finns i Hylte kommun, mellan Halland och Småland. Efter protester från föreningen God livsmiljö i Hylte samt kritik från länsstyrelsen plockade kommunen i våras bort två områden som tidigare varit med i vindkraftsplaneringen.

Argumenten som är typiska för den lokala vindkraftskritiken kommer upp till ytan på mötet i Ödeshögs församlingshem. Det handlar om buller, skuggeffekter och hot mot djurlivet. Många verk som planeras i dag når med rotarbladen en totalhöjd på 150 meter, vilket också väcker reaktioner om att landskapsbilden förstörs.

På mötet i Ödeshög hoppas Eolus Vind naturligtvis att informationen ska göra invånarna mindre oroliga och att de ska sluta upp bakom planerna på tolv verk. För att dämpa den utbredda oron för hur verken kommer att låta har två ljudkonsulter anlitats och i kaffepausen får mötesdeltagarna gå in i ett rum och lyssna på ett dovt susande som spelas upp från en dator. Håkan Strotz som driver ett ekologiskt pensionat i kommunen lyssnar och reagerar kanske inte riktigt så som vindbolaget hoppats.

– Jag befarar att vi får mycket svårare att få gäster till vårt skogseremitage. Eftersom det vi säljer är lugn och ro och tystnad så är det här ljudet vi lyssnade på fullständigt oacceptabelt för mig.

Henric Karlsson, ansvarig för Eolus Vinds Motalakontor, säger att han känner respekt för den oro som uttrycks bland dem som bor i områden där vindkraftverk planeras. Men om ljudet har han en annan åsikt.

– Är man emot vindkraft från början tycker man att de är fula och låter störande. Men är man neutral eller positiv så förknippar man lätt ljudet med något positivt.

Fallande huspriser samt vindkraftens inverkan på turismen och kommunernas utveckling är andra konsekvenser som de lokala grupperna runt om i landet oroar sig för. De riktlinjer som finns för bebyggelse i ljudinfekterade områden kan göra det svårt att få bygglov i närheten av vindkraftverk, vilket kritikerna ser som ett ingrepp i äganderätten. I

Ödeshög har kommunen beskrivit denna konsekvens som att en »dödmanshand« läggs över området intill varje verk.
På branschorganisationen Svensk Vindenergi framhåller man att de lokala motståndsgrupperna har blivit färre de senaste åren och att den allmänna opinionen i stort är positiv till vindkraft. Organisationens vd, Matthias Rapp, anser att föreningarna i regel saknar sakliga argument och han ser inte att deras aktiviteter kan stoppa planerad utbyggnad.

– Det leder till fördröjningar av tillståndsprocesser i vissa fall och förseningar av projekten. Men det är ovanligt att protesterna fortsätter när verken väl är byggda, säger han.

En svårighet för motståndsföreningarna är vindraftens nytta ur ett större perspektiv. Ingen kan förneka denna, och det lokala motståndet blir således ett uttryck för den så kallade NIMBY-effekten, »not in my backyard«. Det är ett dilemma för föreningarna att de varken är eller kan vara motståndare till vindkraften som sådan, utan att det endast är placeringar man kritiserar.

– Den här frågan för mig är inte om vi ska ha vindkraftverk, utan var vi ska ha dem. Vi måste lyssna på alla människor som finns i området, säger Håkan Strotz i Ödeshög. Man måste sätta upp verken där det inte finns en verksamhet som störs av dem, eller där det inte finns människor som störs, säger han också.

För markägaren Charlotte Önnestedt, som vill upplåta mark åt vindkraft, väger klimatargumentet tungt. Som lantbrukare och storförbrukare av el vill hon dra sitt strå till stacken.

– Jag är mamma och jag vill att mina barns framtid ska se så positiv ut som möjligt.

Charlotte Önnestedt tycker inte att grannarnas kritik mot hennes vindkrafts­planer känns befogad.

– Många av kritikerna här äger andelar i vindkraftverk på andra ställen, så att vara kritisk nu är att kasta sten i glashus.

På ett nationellt plan är NIMBY-effekten en omöjlig ekvation. Ska vindkraften byggas ut hamnar den alltid på någons baksida. I södra Sverige tycker kritiker att Norrland passar bättre för etablering av storskalig vindkraft. Men väl där finns intressen som på sitt håll strider för orörda fjäll.

Förutom detta dilemma finns även praktiska problem som minskar de lokala gruppernas möjligheter att lyckas. Eftersom det ofta är mindre orter som berörs av ny vindkraft engagerar föreningarna sällan mer ett par hundra personer. Men för att få överklaga domar och beslut behöver en förening minst 2  000 medlemmar, enligt miljöbalken.

– Vi tycker det vore bättre om gränsen drogs vid en viss procentandel av befolkningen i en bygd. Som det är nu har bolaget allt på sin sida och vi kan inte göra någonting, säger Karl-Erik Ekström, ordförande för Kolerbygdens landskapsskydd i Piteå med knappt 100 medlemmar.

Att föreningen är ansluten till den större riksorganisationen gör ingen skillnad. Tidigare i år kom Miljööverdomstolen nämligen fram till att FSL inte uppfyller kraven för att få överklaga bara för att deras medlemsföreningar tillsammans har långt över 2 000 medlemmar. De fick därmed avslag när de ville överklaga ett beslut rörande vindkraft.

Resultatet blir att de exempel som finns på framgångsrikt motstånd förblir få i sammanhanget. Och nationellt får NIMBY-problematiken knappast betydelse för hur mycket vindkraft som byggs. Ska klimatmålen bli verklighet måste de vindkraftskritiska ortsborna i Östergötland såväl som i Norrbotten och Skåne därför vänja sig vid tanken på vindkraftverken som en del av den framtida landskapsbilden.

Det som kan förändras är att högre krav ställs på projektörer samt att etableringsprocesserna utvärderas och förbättras successivt. Att Energimyndigheten nu tar fram information som riktar sig specifikt till boende samt att myndigheten är delaktig i att ta fram en uppförandekod för projektörer, visar att sådana förändringar är på gång.

Kajsa Olsson som är handläggare på Energimyndigheten och som följt frågan i bland annat Ödeshög anser att oron där hade kunnat undvikas om projektörerna haft bättre kontakt med varandra och med de boende.

– Projektörerna ska inte räkna med att befolkningen har förkunskaper om planeringsprocessen. Den är ganska krånglig. De behöver vara pedagogiska och framför allt lyhörda.