Omtagning Alliansen

De påminde om varandra, trots att det var en viss skillnad i längd och ålder. Men hållningen var lika rak, håret ledigt men kammat, aldrig ofixat. Finansutskottet hade haft sammanträde och när de gick där i korridorerna tillsammans var det lätt att tänka på den där Dressmanreklamen, även om de andra två saknades.

– Är ni kända?

Precis vid hissarna gick Ulf Kristersson och Emil Källström förbi en barngrupp på guidad tur i riksdagen.

– Har ni swag?

– Klart vi har swag, svarade Emil Källström.

Barnen garvade, lärarna log, Emil log, Ulf log. Hissdörrarna stängdes.

– Vad är swag? frågade Ulf Kristersson.

De gillade varandra, även när de pratade utfasning av ränteavdrag. Trots att Centern och Moderaterna tyckte olika, var de två finanspolitiska talespersonerna överens om vilka eftergifter vänstern måste göra. Det var faktiskt så att det ofta var i finansutskottet Alliansens knutar hade lösts den senaste tiden. Kristersson och Källström pratade rakt och öppet med varandra, bevisligen hade deras relation flera gånger räddat det som hade kunnat bli svåra situationer för Alliansen.

För i partiledarkretsen hade det gått prestige. Det som börjat bra mellan Annie Lööf och Anna Kinberg Batra hade blivit fyrkantigt och trubbigt. Ingen ville ge sig. Större problem sköts upp, men också små saker hade blivit svåra att lösa mellan de två stora. Kristdemokraterna och Liberalerna turades som vanligt om att dra ut på egen hand och, diplomatiskt sagt, överraska de andra tre med egna utspel om gemensamma allianslinjer.'

Men i finansutskottet var Alliansen sammansvetsad.

En dryg månad efter att Emil Källström gav en lektion om swag ungefär en hissresa lång, var det Ulf Kristerssons tur att prata. Det var en dag i mitten av juni, före ännu ett möte i finansutskottet. Kristdemokraterna och Liberalerna hade försökt få med sig Moderaterna på hotet om misstroende­förklaring mot Magdalena Andersson, om regeringen inte backade på de tre skatterna. Men att Centerpartiet blev informerade var inte lika viktigt. Kanske kunde det till och med vara bra att gå fram utan framgångspartiet den här gången.

Ulf Kristersson ville haka på, men ville i så fall ha Centern med sig sa han nu. Det var ju viktigt att de gick fram tillsammans. Alla fyra. Några månader senare kunde Alliansen inte bara visa upp enighet, det gick att utropa en seger i budgetspelet när regeringen drog tillbaka två skatter, men behöll en.

Samma teknik hade gått utmärkt också när det kom till Transportstyrelseskandalen, om du frågar centerpartister. Men de olika allianspositionerna i den infekterade frågan om försvarsministern var låsta in i det sista.

Anna Kinberg Batra hade i teorin redan avgått men skötte samtalen med de andra partiledarna, och hon vek sig inte en tum. Trots det, gick Annie Lööf till det avslutande mötet i Moderaternas lokaler på Blasieholmen med hopp om att till slut lyckas övertala henne.

Men i rummet med endast fyra närvarande fanns inget annat att komma överens om än att det inte gick att komma överens.

Efter det slopade kravet om misstroende­förklaring mot Peter Hultqvist var moderaterna argast. Centerpartisterna hade varit kaxiga länge nu, de tog ogenerat för sig och krävde mer. I förhandling efter förhandling hade det blivit tydligare. Dynamiken i Alliansen var en annan när storleksförhållandena hade ändrats.

Nu var det som att det inte längre var någon idé att låtsas. Frustrationen över det egna raset och de andras framgång släpptes loss på ett sätt som bara kan ske i en halvt ledarlös mellanperiod. Men det var inte bara moderata back benchers som gormade om Centerpartiets krypskytte och kannibalism. Det tydligaste tecknet på kvartettens dysfunktionella relation var attacken mot Annie Lööf i medierna.

»På min tid läckte Alliansen aldrig.« Fredrik Reinfeldts högra hand under regeringsåren, Mikael Sandström, skrev på facebook vad många tänkte när nyheten kom ut.

Det handlade inte om vad de anonyma källorna sa. Utan om att de hade något att säga överhuvudtaget, från ett möte mellan fyra partiledare.

Med M-ledamöters verbala attacker mot Centern och den offentliga smutskastningen av Annie Lööf färskt i minnet, är det lätt att dra slutsatsen att Alliansens största partier inte kunde stå längre ifrån varandra än vad de gör i dag. Särskilt mot bakgrunden av den omtalade klyftan mellan liberala och konservativa krafter.

En typ av självskadebeteende, eftersom Centern och Moderaterna båda lever med självbilden att vore det inte för dem, fanns ingen allians. Dessutom delar de analysen att vore det inte för Alliansen, fanns ingen rimlig chans till maktövertagande.

Det borde i så fall, trots framgångarna i opinionen, infinna sig en känsla av om inte panik, så i alla fall oro bland centerombuden i Malmö.

Inget kunde vara mer fel.

Centerpartisterna är redo för fest och ser ljust på framtiden. Stämmohelgen väntas inte bli annat än en halleluja-tillställning. Ibland måste man få lätta på trycket och låta förväntningarna ta plats, trots ihållande förmaningar från partiledningen att inte ta ut segern i förskott.

Med drygt 500 ombud från hela landet ska det pratas landsbygd och stad, företagande och klimat. Men med tvåsiffrigt i opinionsmätningarna räcker inte de gamla profilfrågorna. Nu blir det vård och polis och försvar och kanske lite hedersbrott och könsstympning. Det blir en bra balans mot den öppna migrationslinjen.

Attacker från riksdagskammarens M-stolar oroar knappt, snarare ser centerpartisterna fram emot att äntligen förhandla ostört med moderater på riksplanet igen, nu när den inre blå turbulensen verkar lägga sig till slut.

Från gräsrotsnivå till partiledning förväntar man sig förvisso en del fortsatta nålstick och positionering fram­över, framför allt från KD och L. Även om det känns avlägset vet Centern vad som händer med ett parti som vibrerar runt fyraprocentspärren. Men de kommer också ihåg slutsatsen de själva drog med hjälp av mätningar bland den minskade väljarskaran under krisåren.

Alliansen är den enda vägen.

Därför låter centerpartister i bakgrundssamtal nu som svenska versioner av Clinton-valarbetare.

– När de attackerar, håller vi käften.

Och i den fyrkantiga partiledarkretsen, där det hade blivit trubbigt, ska ju Ulf Kristersson in.

Han som ganska precis har lärt sig vad swag är, men som ända sedan 90-talet har trott på samarbete över partigränserna. Som drev samtal mellan de borgerliga partierna under tankekesmedjan Timbro, långt innan Alliansen var påtänkt. Han som redan pratar om ettårsperspektiv, men också om det tioåriga perspektivet, där Alliansen är kärnan.

I helgen går Ulf Kristersson upp på scen på Moderaternas extrastämma i Stockholm, en knapp timme efter att centerpartisterna är klara med sitt. Det skulle i dagsläget kunna se ut som en blivande partiledare som roffar åt sig medial uppmärksamhet från en allianskollega.

Men på C-stämman i Malmö, ser ombuden något annat.

Utan ett gemensamt alliansbesked i regeringsfrågan riskerar Annie Lööf ha målat in sig i ett hörn med sina uttalanden om att varken förhandla med SD eller sitta i en S-ledd regering. Bland centerpartisterna lever hoppet om att Ulf Kristersson blir den som omprövar hur Moderaterna ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Bland centerpartisterna i Malmö ser man en väg ut.