Omvändelse under galgen

Rosa glasögon i pannan. Blicken etsad i tale­punkterna på bordet. Åsa Regnér tog ett djupt andetag. LSS är röriga saker och det fanns mycket att gå igenom så att journalisterna fattade. Inte minst allt regeringen lovat göra för att fixa kaoset som uppstått efter Försäkringskassans senaste tolkning av Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) utslag. Gång på gång återkom hon till samma fras: Regeringen har inte gjort några regeländringar som har bidragit till att strama upp assistansrätten.

Barn- och äldreministern var pressad. De senaste veckorna har en förhållandevis liten men väldigt högljudd rörelse krävt handling av regeringen. Skälet är en tolkning från Försäkringskassan som innebär att människor bara ska få assistans punktvis under dagen, och inte för tiden där emellan. Det går emot tanken med assistansrätten och innebär att friheten för många funktionshindrade skärs av tvärt. I tidningarna har hjärtskärande berättelser om personer som drabbats av den styltiga byråkratin väckt ilska. Frågan har vuxit och Åsa Regnér krävts på lösningar. Slutligen svarade hon med att lova en lagändring, och att tillfälligt stoppa Försäkringskassans omprövningar.
Det handlade om att skapa förtroende för systemet igen, sa hon. Men det var också ett sätt att döda en farlig fråga i valrörelsen. På regeringskansliet har den högljudda kritiken fått strategerna att vakna. Tanken på att assistansen riskerade att bli det här valets utförsäkringar får dem att rysa.

I valrörelsen 2010 var det borgerligheten som beslogs med rovgirighet på välfärdssystemet när cancersjuka medborgare tvingades ut på arbetsmarknaden. Att framstå som galjonsfigur för kylig ekonomism är det sista en socialdemokrati med fokus på trygghetsfrågor behöver i valet.

Åsa Regnér tog en klunk vatten. Med bestämd röst upprepade hon:

– Det finns inga lagändringar som regeringen har gjort, inga regeländringar. Att domarna kommer är en följd av den här lagens konstruktion, och den ser vi över.

Allt det där stämmer. Men betyder det att regeringen är oskyldig till den urholkning många menar har skett inom assistans­reformen? Inte en chans, hävdar funktionshinderrörelsen. Assistansrätten har alltid varit en nagel i ögat på sparivriga regeringar. Lagen är konstruerad så att politikerna inte kan styra kostnaderna i budgeten, bara göra prognoser för hur mycket pengar det blir för varje år. Grundtanken är att brukarnas behov ska gå före kostnaderna. Men när de har skjutit i höjden har politikerna känt att något måste göras. Mellan år 2000 och 2015 fördubblades utgifterna för den personliga assistansen från knappt 14 till 29 miljarder kronor. Antalet timmar som man får hjälp ökade de senaste tio åren från 103 till 127 timmar per vecka.

Den utvecklingen fick Magdalena Andersson att ta bladet från munnen. I en debattartikel 2015 uttryckte hon oro för kostnader som ökade brant – trots att människorna i systemet inte blev så många fler. Hennes medarbetare nickade och påminde om ett utbrett fusk och överutnyttjande i systemet.

Sedan var det detta med regleringsbrevet. En mening. Bestående av 12 små ord: »Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.« Regeringen mildrade visserligen ordalydelsen till året därpå. Men då var skadan redan skedd, enligt brukarorganisationerna. Den korta men kärnfulla meningen fick Försäkringskassan att räta på sig, och dra åt svångremmen. Och det rejält.

– Det var en direkt order till Försäkringskassan, säger Ken Gammelgård, förbundssekreterare på föreningen Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet (DHR).

Folk nära Åsa Regnér skakar på huvudet när regleringsbrevet kommer på tal. De betonar att Försäkringskassan självt förnekat att brevet skulle ha något att göra med myndighetens tolkningar. Men Niklas Altermark, statsvetare vid Lunds universitet, är av en annan åsikt. Enligt honom fick brevet till direkt konsekvens att bedömningarna för vilka som skulle få rätt till assistans blev tuffare. Plötsligt intresserade sig myndigheten för en dom från HFD som inte dammats av på flera år. I den stod det att brukarnas »egenvård« inte längre skulle ses som grundläggande behov. Försäkringskassans tolkning innebar att exempelvis barn som inte kunde andas själva inte längre hade rätt till övervakande assistenter.

När den senaste domen från HFD kom i somras menade Försäkringskassan att deras tolkning riskerade att få så allvarliga konsekvenser att de var tvungna att varna regeringen.

– Hade regeringen argumenterat för sin politik och gått till riksdagen med den så hade inte en sådan situation uppstått. Det är ett resultat av att den politiska förändringen sker genom förvaltningsmyndigheter och domstolar, säger Niklas Altermark.

Varför kostnaderna för assistansen har ökat så mycket är det ingen som vet säkert. Den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg menar att ökningen hänger ihop med att levnadsstandarden generellt har förbättrats. Han brukar kallas »LSS-reformens pappa«. När han kommer på tal får medarbetare runt Åsa Regnér något jagat i blicken. De varnar att han agerar på uppdrag av vårdföretagen och att allt han säger bör tas med en nypa salt. De förnekar däremot inte att kostnaderna kan hänga ihop med en standardökning, även om de tycker att argumentet är vagt, vilket också är en anledning till att lagen ska ses över. De funktionshindrade ska »kunna leva som andra«. Men vilka är de där andra, och hur mycket har standarden egentligen höjts för dem?

Regeringen pratar hellre om fusk och överutnyttjande, och pekar mot de privata assistansbolag som dominerar systemet. Flera rapporter säger att företagen har starka drivkrafter att pressa upp antalet timmar per person. Men exakt hur stort problemet med de felaktiga utbetalningarna är det ingen som säger. Åsa Regnér själv pekar på rapporter från »tunga instanser« och hänvisar till Försäkringskassans bedömning om att uppemot tio procent av utbetalningarna inte går till verkliga behov. Den siffran är Niklas Altermark tveksam till. Han vänder sig mot metoden som flera av de statliga utredningarna använt sig av för att uppskatta omfattningen. Metoden bygger på bedömningar från en expertpanel och har ingen relevans när det kommer till bedömningar av fusk inom välfärdssystemet.

Om det verkligen är fusk och överutnyttjande regeringen vill komma åt så vore väl hårdare tillsyn och ett vinsttak för privata aktörer en bättre väg att gå, resonerar han.

– Självklart finns det fusk som ska bekämpas. Men regeringen har utan empiriska belägg gjort fusket till det helt dominerande problemet, det har blivit ett sätt att legitimera de generella åtstramningar som drabbar alla assistansanvändare.

Åsa Regnérs utspel i tisdags var ett nödstopp. Kanske hade hon kunnat agera tidigare. I stället för att se på när domstolar och myndigheter urholkade den viktigaste frihetsreformen någonsin, knorrade någon. Men löftet om att ändra lagen så att effekterna av HFD:s senaste dom mildras, applåderades ändå av många funktionshindrade. När ministern även frös tusentals omprövningar av assistansersättningen kände många att de äntligen kunde andas ut. Om det inte vore för den där LSS-utredningen som kommer efter valet. Åsa Regnér är tydlig med att hon vill värna om intentionerna i LSS. I direktiven skriver regeringen samtidigt att »ytterligare besparingar ska göras«. Pengar framför behov igen alltså, suckar företrädare för funktionshinderrörelsen.

En av de som ser dystert på framtiden är Bengt Westerberg. Han berättar gärna om när han i slutet på 80-talet träffade funktionshindrade i föreningen STIL i deras lokaler i centrala Stockholm. Hur de ivrigt berättade om vilka möjligheter amerikaner i samma sits hade fått genom personliga assistenter. Det var frihet, bortom schemalagda toalettbesök och hemtjänstbesök. I dag tycks pengar vara viktigare än frihet – för alla, muttrar Westerberg, som anser att intentionerna med reformen i själva verket har gått förlorade.

– Huvudinvändningen i utredningsdirektiven är att det kostar för mycket. Visst, det är mycket pengar, men vad är alternativet? Ska de här personerna kunna leva som andra, då blir det dyrt, säger han.