Operation »Rädda Lasse«

Ingen som följde Lars Ohly under inbördeskriget i vänsterpartiet kunde ana att bussighet skulle prägla hans ledarskap.

Men sju och ett halvt år efter ledarskiftet är samtalstonen i partiet påfallande hövlig. Och hygglighet är en del av de politiska visionerna.

Nyligen antog partistyrelsen ett strategidokument från den så kallade framtidskommissionen, som har letts av Ung Vänsters avgående ordförande Ida Gabrielsson. Ett av förslagen: Att vänsterpartisterna ska bli mer hjälpsamma. Till exempel genom att stötta utsatta personer i deras kontakter med myndigheterna, eller komplettera kampen för en fritidsgård med att ordna lite fritidsaktiviteter, eller fixa läxhjälp åt skolelever.

Detta i ett parti som tar avstånd från både välgörenhet och läxor.

– Det handlar inte om att ge av något överflöd, utan att arbeta politiskt. Vi säger att varje partiförening bör kunna göra någon sak om året. På en del håll finns starka partiföreningar som säkert kommer att göra mer. Men det viktiga är att vänsterpartiet visar sig som ett parti som faktiskt ställer upp bland människor, säger Lars Ohly.

Några dammkorn av Gudrun Schyman-nostalgi vilar över förslaget. I mitten av 90-talet ville hon att vänsterpartiet skulle inrätta särskilda medborgarkontor.

Framtidskommissionen blickar också tillbaka mot Schyman i försöket att skärpa den feministiska profilen, och lansera begreppet »Välfärdsfeministerna«.

Partiet som alltid har motsatt sig ett separat kvinnoförbund ska inrätta ett särskilt kvinnopolitiskt nätverk för att stötta kvinnliga förtroendevalda.

– När Gudrun Schyman var partiledare hette de som fanns runt henne Lars och Lars och Hans och Johan. Nu har vi en väldigt god representation av kvinnor i den högsta ledningen. Men på regional och lokal nivå ser det inte alls lika bra ut, säger Lars Ohly.

Partiet ska även jobba aktivt för att få fler yngre politiker, och fler politiker med invandrarbakgrund eller fackligt förflutet.

I vänstertidningen Flamman skriver Jonas Wikström att kommissionen utmanar flera dåliga partitraditioner, men behåller en: Partiets eviga längtan efter andra medlemmar. »Vänsterpartisten är för gammal, för vit, för medelklassig. Det är nästan alltid en annorlunda medlems­kader som ska förlösa partiet.«

Förslaget att trappa upp det utomparlamentariska arbetet får också sina slängar i bloggosfären. Det muttras om Hamas-metoder och butler-vibbar.

Men ilskna protester är inget stort problem för framtidskommissionen.

– Mycket av detta har sagts hundra gånger tidigare, och det blir inte verklighet för att man försöker besvärja fram en förändring, säger Stig Henriksson, vänsterpartiets framgångsrika kommunalråd i Fagersta.

Det är ingen hemlighet att han vill byta partiledare. Ensam är han inte.

– Det ligger en hel del i kommissionens tankar om att vänsterpartiet ska prata på ett nytt sätt och med ett annat språk. Men då måste det också vara nya personer som pratar, säger Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot från Bohuslän.

I vintras krävde hon förnyelse i partitoppen. Det gjorde även en handfull av kollegerna i riksdagsgruppen och parti­distriktet i Dalarna. Framför allt ville de protestera mot att Lars Ohly så tidigt deklarerade att han tänkte kandidera till omval som partiledare på kongressen 2012. Det lade, ansåg de, en våt filt över framtidskommissionens arbete.

Sedan hände – egentligen ingenting.

Framtidskommissionen berör inte ledarfrågan, men den kommer att diskuteras i höst, inför kongressen i början på nästa år. Och Lars Ohly har gjort fyra förlustval, två riksdagsval och två EU-val, på raken.

– Vi får väl se efter sommaren. Det handlar nog mest om vilket distrikt som ska gå ut först, säger Thomas Ylvén, vice ordförande i Dalavänstern.

Det är inte konstigt om vänsterpartisterna tvekar inför en ny personstrid, efter bråken i början av 00-talet. Då höll partiet i praktiken på att spricka i tre delar.

Gudrun Schyman tog med sig feministfalangen till Feministiskt initiativ. Många pragmatiska förnyare försökte börja om från början med »Vägval vänster«, några fortsatte senare till Miljöpartiet och andra lade helt enkelt av med politik.

Under Lars Ohlys tid som partiledare har adrenalin­nivån sjunkit.

Från kongresser som mest av allt liknade ö-råd i »Expedition: Robinson« till lite mer av »Allsång på Skansen«, fast med rejält sviktande publiksiffror.

Frågan är om partifolket har fastnat i snällfällan.

– Lars Ohly är väldigt trevlig. Folk som jobbar nära honom gillar honom. Han frågar hur folk mår, han kan namnen på deras barn, han är bussig och han skojar. Det är därför som han får sitta kvar, säger Anna-Klara Bratt, feministisk debattör och chefredaktör för nättidningen Feministiskt perspektiv.

Hon tycker att Framtidskommissionens ambitioner är vällovliga, men tror inte att det blir någon genomgripande skärpning av jämställdhetspolitiken med mindre än ett ledarskifte.

– Lars Ohly är inte könsblind. Men han är ingen feministisk retoriker. Jag har aldrig hört honom prata ledigt om jämställdhet. Att flytta på honom är en del i ett större pussel, säger Anna-Klara Bratt, som vill se duon Jonas Sjöstedt och Josefin Brink i partitoppen.

Liknande diskussioner om delat partiledarskap förs på flera håll inuti i vänsterpartiet, inför kongressen.

Det är Jonas Sjöstedts bästa chans att bli partiledare. Han är mediernas favorit men en kontroversiell kandidat för dem som minns falangstriderna med fasa. Och ett parti som vill skärpa sin feministiska profil kan inte ersätta en man med enbart en annan man.

Det hävdar till och med Lars Ohly, även om han fortfarande tvekar om nyttan med ett delat ledarskap.

– Jag tror att nästan alla är överens om det måste finnas, efter att jag har avgått, någon kvinna i den yttersta ledningen, säger han.

När Lars Ohly pekades ut som främsta kandidaten till partiledarposten i röran efter Gudrun Schyman, värjde han sig med att säga nej, nej och åter nej. Nu säger han ja, ja och åter ja till att kandidera.

– Jag välkomnar att fler ställer upp, men jag tycker att det är odemokratiskt att försöka få färre att ställa upp, säger han.

Fakta | 4,5 procent

Så stor del av väljarna uppgav att de skulle rösta på vänsterpartiet i Sifos stora partisympatiundersökning som kom i onsdags. I riksdagsvalet 2010 fick vänster-partiet 5,6 procent, 2006 fick partiet 5,85 procent.