Orangeröda kompromisser

Det är nu eller aldrig, det vet de alla. Utredningar är färskvara och tålamodet hos väljarna begränsat. Medellivslängden klättrar stadigt och som en politiker i riksdagens pensionsgrupp påpekar är det knappast rimligt att pensionärer i fram­tiden går runt och spelar golf i 60 år innan de dör. Ett system som upplevs otryggt löper­ dessutom risk att skadeskjutas av partier som står utanför överenskommelsen.

Därför kom socialförsäkringsminister Annika Strandhälls utspel knappast som en överraskning.

I en intervju med Dagens Nyheter antydde hon att de segdragna förhandlingarna i pensionsgruppen äntligen närmar sig ett slut, och att ett förslag kan komma redan före valet. Det lät hoppfullt för alla utanför gruppen. Men de på insidan visste. Fortfarande finns det flera viktiga frågor där viljorna drar åt olika håll.

Valet 2018 är pensionärerna val. De färdig­jobbade har vuxit sig till en både rekordstor och högljudd väljargrupp. För Socialdemokraterna är de äldres privatekonomi en viktig del i strate­gin att gå fram med både »mjuka« och »hårda« trygghetsfrågor i valet. Viktigast för partiet är att pensionsgruppen kommer överens om att höja garantipensionen för »fattigpensionärerna« och att det blir en rejäl omstöpning av PPM-systemet.

Det där sistnämnda är särskilt brännande för Stefan Löfven. Han avskyr PPM i dess nuvarande form. I sitt sommartal 2013 sa han att PPM borde skrotas helt, och när skandalerna i pensionsbolaget Allra­ rullades upp i våras ifråga­satte statsministern om antalet fonder, i dag över 800, ens borde vara tvåsiffrigt.

Läs mer: Löfvens pensionspussel

S-ledarens uttalanden har retat de borgerliga pensionspolitikerna. Men den senaste tidens rapportering om PPM-skojare har fått även dem att sänka garden. Gruppen har enats kring en lista från Pensions­myndigheten med 30 åtgärder som väntas minska antalet fonder till som mest 400 stycken. En halvering jämfört med i dag alltså.

Men många ledande socialdemokrater vill gå längre än så. Drömscenariot för S är en lösning där staten upphandlar ett tiotal fonder som spararna kan välja mellan. Får de inte sin vilja igenom ska i alla fall fondtorget »bantas kraftigt«, resonerar de. Men lyssnar man runt bland pensionspolitikerna lär någon sådan begränsning inte finnas med i de ramar pensionsgruppen lämnar till regeringen innan deadline vid månadens slut.

– Det är inte omöjligt att man på sikt markerar med en begränsning av antalet fonder, men det blir en diskussion utanför den här ramöverenskommelsen, säger en källa.

När det gäller fattigpensionärerna är alla partier i pensionsgruppen överens om att de ska få det bättre. Men är verkligen en höjning av garantipensionen rätt väg att gå? Frågan är snårig och politikerna på höger­kanten frågar efter fler underlag, mer analys, innan de sätter ner foten. Någon enighet finns inte heller i frågan om avgifterna till pensionssystemet och hur mycket pengar som ska gå till PPM respektive inkomstpensionen.

En sak politikerna faktiskt verkar vara överens om är pensionsåldern. Det återstår fortfarande detaljer, som när höj­ningarna kan införas och i vilken takt. Men i princip är gruppen redo att justera upp riktåldern med ett år, från 65 till 66 år. Den tidigaste åldern man kan gå i pension, »61:an«, följer med upp. Även den så kallade LAS-åldern, då arbetsgivare har rätt att säga upp anställda utan annan anledning än hög ålder, kommer enligt uppgift att höjas i antingen ett eller flera steg.

På Annika Strandhäll lät det som att det i princip var riksdagen nästa för pensionerna. I själva verket har politikerna i pensionsgruppen en hel del att stå i de kommande veckorna. Allt medan piskan viner över deras huvuden.

Enligt regeringskällor handlade nämligen Strandhälls utspel om att sätta press på gruppen: om de inte lyckas komma överens drar regeringen sig inte för att göra pensionerna till en valfråga.

Det är sannerligen nu eller aldrig för en av politikens snårigaste men kanske viktigaste frågor.