Oro i S-lägret

Som mätta fiskmåsar i skyn en klar sommardag. Så skulle man kunna beskriva Moderaternas fondvägg bakom Ulf Kristersson och Anna Kinberg Batra i lokalerna i Gamla stan i Stockholm. Om man fortfarande hade varit på semester.

– Men nu är budgethösten här, slog Ulf Kristersson fast, på en pressträff dagen innan regeringen skulle samlas på Harpsund.

Sen hände något ovanligt. Det var nämligen svårt för både Moderaternas finanspolitiske talesperson och partiledaren att säga något annat än att svensk ekonomi just nu går som tåget.

– För det första så är ju svensk ekonomi stark. Jag är stolt över det, jag vill slå fast det, därför att det ibland blir svartmålningsdebatt. Det finns de som ägnar sig åt svartmålning och jag är inte en av dem, sa Anna Kinberg Batra.

När det i onsdags var dags för den årliga fotograferingen av regeringen på Harpsundstrappan var Magdalena Andersson i det närmaste triumfatorisk.

– Tydligt är att den här regeringen har fört en stram finanspolitik och vänt utvecklingen. Jag kommer att kunna visa på positiva siffror. Och vi kommer att visa på en stram budget, sa hon till det samlade pressuppbådet på grusplanen.

Ändå är det något som skaver.

Oppositionen brukar ägna den ekonomiska pressträffen inför Harpsund åt att berätta varför läget inte alls är lika bra som regeringen försöker få det till dagen efter. I år var det svårare. Det här är orsaken: BNP ökade med 3,1 procent andra kvartalet jämfört med samma kvartal förra året enligt SCB:s nationalräkenskaper från slutet av juli – visserligen lägre än väntat men ändå en stark siffra. Skatteintäkterna flyter in och prognoserna för statens underskott sätts bara lägre och lägre. Samtidigt har kostnadsprognoserna för migration och integration dragits ned ordentligt efter uppgörelsen i vintras om skärpningar av reglerna för asylinvandring, och sjuktalen ökar inte längre i lika snabb takt. Försäkringskassans senaste prognoser talar om förväntade sänkningar av kostnader på flera miljarder kronor. Magdalena Andersson är efter sommarens uppgörelse om överskottsmålet heller inte lika bunden av det finanspolitiska ramverket, även om det nya målet inte ger några direkta resurser till de närmast kommande budgetpropparna.

Och några problem att hålla sig under utgiftstaket ser det inte längre ut att bli, det finns marginal även för den enskilt största satsningen i höstbudgeten på 10 miljarder extra per år till kommuner och landsting.

Magdalena Andersson har alltså om inte ett guldläge så i alla fall ett helt annat lugn än på Harpsund förra året. Även om tillväxten toppade förra året enligt befintliga prognoser har vi fortfarande en högkonjunktur och kapacitetsutnyttjandet ökar. Och även om det inte finns något större budgetutrymme ser det bättre ut än i våras. Finansministern har en stabil grund att stå på när regeringen ska möta hot som konsekvenserna av brexit, presidentvalet i USA, svenska hushållens skulder och bostadspriser, och att få nyanlända i jobb.

Sysselsättningsgraden är hög. Om man bara lyckas hålla nere kostnaderna för migration och sjuktalen inte börjar skena igen borde socialdemokratiska valstrateger gnugga händerna.

Nu sker också de första förberedelserna inför 2018. Socialdemokraternas nya partisekreterare Lena Rådström Baastad har till synes en uppgift: att vinna val. Hon är en politiker som både kan få igenom politik och berätta om den. Men trots att det ekonomiska läget borde frigöra mer handlingsutrymme för politisk utveckling börjar orosmolnen hopa sig. Att man i regeringsställning ligger under i opinionsmätningar hör snarare till regel än undantag två år in på mandatperioden. Social-demokraternas problem är ett annat. Allt fler i partiet frågar sig vad kampanjfolket egentligen ska prata om.

Det som hände i förra veckan är talande. Mot veckoslutet kom SCB med nya siffror på rekordhög takt i nybyggandet runt om i landet. Öron- och ögongodis för Socialdemokraternas VU-sammanträde.

En fråga man gått till val på verkade ge efterlängtade resultat, uppgiften om att byggboomen främst syns i socialdemokratiskt styrda kommuner skickades runt bordet. Men det var inte fler nybyggda bostäder i S-kommuner som dominerade sajterna den här dagen.

I stället släppte civilminister Ardalan Shekarabi en testballong från det nordiska toppmötet i Reykjavik.

Ett eventuellt förbud mot tiggeri skapade ett ramaskri på sociala medier och nyhetsrubrikerna fortplantade sig i maxfart. Utspelet, som enligt Fokus källor var väl förankrat hos partiledningen, fick eget liv. Och det var inte bara besvikna medlemmar som hotade att gå ur partiet som sa ifrån. Från borgarrådet Karin Wanngård i Stockholm till kollegan Ann-Sofie Hermansson i Göteborg hördes högljudda protester, uppeldade av stormen i sociala medier.

Ardalan Shekarabi.

Efter höstens toppnoteringar i interna känslosvall i och med flyktingdiskussionen hade saker och ting just börjat lugna ner sig. Trots tvära kast i politiken har Stefan Löfven lyckats hålla ihop partiet. Det är ingen enkel sits: det är svårt att slå sig för bröstet för genomförandet av internt impopulära beslut, även om de har gett resultat.

Men efter Ardalans utspel hördes återigen tunga suckar i partiet. Skulle man verkligen orka med ett sådant här förslag till? Populism är inte alltid av ondo, resonerades det, men hur långt får det och kan det gå utan att delar av partiet slår bakut? Långt in i Regeringskansliet höjdes ögonbryn. Migration, skolan, vinster i välfärden hade stakats ut som strategiskt viktiga frågor, men detta?

Samtidigt hade andra tjänstemän i samma korridorer länge sagt att valet 2018 inte vinns utan att tiggarna är borta från gatorna. Med det nyvunna ekonomiskt gynnsamma läget blev det enligt dem än viktigare att navigera bort från EU-migranterna.

Det är därför tiggeriförbudet, som på sätt och vis kan tyckas vara en marginell fråga, blir så intressant. Den blottar något större inom socialdemokratin. Klyftan mellan systembyggartyperna och aktivisterna, batongsossarna och identitetspolitikivrarna, pragmatikerna och idealisterna.

Diskussionen är ett tydligt exempel på att skiljelinjerna i partiet inte längre går enbart mellan vänster och höger, utan också mellan ändpunkterna Grön, Alternativ, Libertarian och Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk. Längs den så kallade GAL/TAN-skalan.

När högljudda, yngre, besvikna partikamrater nu känner sig vilsna i sitt eget parti skyndar sig det äldre gardet att påminna om socialdemokratins icke-förlåtande historia vad gäller tiggeriet. Dessutom handlar det hela enligt samma skara om att växla till egen planhalva, och utnyttja både resurser och debattid åt traditionell socialdemokratisk politik. Men för den andra, identitetspolitisk bevandrade falangen, är bristen på hänsyn till mänskliga rättigheter ett rött skynke som skymmer målet.

En verklig oro växer nu fram i partiet: Kommer för många steg i auktoritär riktning göra att den yngre rörelsen demobiliseras, misströstar och struntar i att kampanja?

Många berättar trots oroligheterna om en utbredd vilja att hålla ihop och stötta Stefan Löfven, men nämner i samma andetag det växande gapet mellan två alltmer uppenbara läger. Samtidigt närmar sig valet och behovet av tydliga konfliktfrågor.

Mycket talar för att vinster i välfärden blir en sådan. Men, även det är ett exempel på hur interna sprickor gör det svårt för partiledningen att staka ut riktningen.

En ovild gissning är att Ilmar Reepalus utredning som presenteras i november inte kommer att blidka dem som står längst till vänster i frågan, de mest högljudda kommer att bli besvikna. Det är en klassisk rävsax; om regeringen går långt åt vänster i sina förslag till riksdagen skapas dynamik i valrörelsen, men om propositionen faller hamnar man i knät på Jonas Sjöstedt och riskerar att framstå som handlingsförlamade. En möjlig lösning som enligt Fokus källor nu diskuteras på finansdepartementet är att gå fram med flera propositioner. Den ideologiska kärnan skulle kunna bakas in i ett kamikazeplan till förslag som trots att det faller skapar konflikt och valrörelsedynamik, medan andra mer instrumentella förslag går igenom riksdagen.

Manövern kanske lyckas. Men då står socialdemokraterna återigen med en svårkommunicerad seger i valrörelsen 2018.

Partiets problem går alltså djupt, trots att de ekonomiska förutsättningarna är bättre än på länge. Då är det en klen tröst att oppositionsledaren finns i hyllningskören.