Pappa huligan

I söndags var inte första gången som Patrik Berglund – domaren som jagades av planen av våldsamma supportrar i matchen mellan Assyriska och Bunkeflo – sprang för sitt liv under en fotbollsmatch. 1999 dömde han en division 3-match i Stockholm när planen stormades av hotfulla fans.

– Jag kände mig ännu mer hotad då. Eftersom det var i en lägre division så fanns varken polis eller säkerhetsvakter på plats, säger han till Fokus.

Våldsamma supporterattacker i de högsta divisionerna förekommer med jämna mellanrum och får ofta feta rubriker i tidningarna. Varje år attackeras mellan tio och tjugo domare på fotbollsplanen.

Men trots spektakulära scener från derbymatcher i Stockholm, är det inte det som är det största problemet för domarna. Att domare känner sig hotade och slutar, beror i mycket större utsträckning på föräldrar och ungdomsledare. Samtliga domare som Fokus pratar med har egna skräckexempel på ledare och föräldrar som står och skriker vid kantlinjen, som skäller ut domaren och kastar förolämpningar efter motståndarlagets spelare.

– Både domare och andra involverade märker av att en attitydförändring skett de senaste åren. Det är ett tuffare klimat vid sidan av fotbollsplanen, som jag tror återspeglar hur det ser ut i övriga samhället. Skrik och glåpord riktade mot domare och andra spelare är numera vanligt, även på barn- och ungdomsmatcher, säger Fredrik Åkesson på Svenska Fotbollförbundet.

Att vara fotbollsdomare i Sverige är inte särskilt lukrativt. I kombination med hot, smädelser och påhopp så framstår det som en ganska ansträngande sysselsättning. Rikard Aspegren, som dömer division 7 och ungdomsmatcher, säger att omkring 80 procent av domarna slutar efter bara ett år. Han tar sin egen hemkommun Ekerö som exempel. Det senaste året har 60 personer genomgått domarutbildning på Ekerö – efter ett år är det bara fyra som stannat kvar.

– Jag såg en domare som dömde sin allra första match bryta ihop och börja gråta efter påhopp från ledare och föräldrar, berättar han.

Stämningen är värst på pojk- och herrmatcher, enligt Rikard Aspegren, som menar att det är en annan kultur inom flick- och damfotbollen. Många kvinnliga domare vägrar att döma pojkmatcher, och det är också en väldigt stor andel av de kvinnliga domarna som slutar efter en kort period. För att få in fler kvinnor som dömer fotboll och för att minska avhoppen efterlyser han ett större stöd till domarna och bättre information om hur de ska hantera påhopp och kritik, både från spelare och från dem som står utanför plan.

I de distriktsförbund som infört nolltolerans mot svordomar, bland andra Göteborg och Stockholm, så har man sett en positiv utveckling med minskade glåpord på själva planen.

För att öka säkerheten och skapa ett trevligare klimat för både spelare och domare så hävdar Patrik Berglund att det också måste till krafttag mot ledare och föräldrar som uppför sig illa. Utbildning och möjligheter att stänga av åskådare krävs. Sveriges unga fotbollsspelare påverkas av hur föräldrar och ledare beter sig, och många är i dag oroade över de signaler som vuxenvärlden sänder ut.

– De vuxna är förebilder för barnen, därför är det viktigt att stävja sådana här tendenser så tidigt som möjligt, säger Patrik Berglund.

Hot och attacker från ilskna fans avskräcker dock inte honom.

– Det skulle aldrig få mig att sluta som fotbollsdomare, säger han bestämt.