Parterapi
»Ni har rövknullat mig! Era jävlar!«, skrek Horace Engdahl i bästa Ernst-Hugo Järegård-stil. Det var på Månadsjournalens redaktion, strax efter att han valts in i Svenska Akademien 1997. Magasinets Ulrika Knutson hade med anledning av detta porträtterat honom i text, och i den texten hade också hans fru en lika naturlig plats som hon hade i hans liv. Magasinet fick ta bilder på dem båda tillsammans, enligt Horace Engdahl på villkor att de inte skulle hamna på omslaget. Det gjorde de ändå. Därav raseriet.
»Jag sa nog många andra saker också«, sa Horace Engdahl när han långt senare frågades ut om händelsen i Ekots lördagsintervju. »Vi ville inte saluföra vår intima förståelse på det sättet.«
Vid det tillfället hade Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström varit tillsammans i nästan tjugo år. »Man förälskar sig i stans vackraste arsle, och sen upptäcker man att det är en intressant person«, sa Horace Engdahl i Ulrika Knutsons porträtt.
»Jag väljer kärlekar mot alla vettiga odds«, kommenterade Ebba Witt-Brattström själv förälskelsen i boken »Å alla kära systrar«. Här hade hon attraherats av ännu en »estetisk marxist i trasiga jeans och urtvättade skjortor, denna gång en fanatiker med brinnande blick som hoppat av det akademiska och nödtorftigt drog sig fram som frilansskribent«.
Sent en kväll någonstans i skarven mellan sjuttio- och åttiotal sågs de på en fest. Han satt och orerade om opera, och var snart inne i en analys om att karaktären Gilda i Verdis »Rigoletto« var ett offer. Det fick Ebba Witt-Brattström att explodera! Hon menade att Gilda tvärtom frivilligt valde sin egen död. Han kunde ju inte veta att hon hade varit operaälskare från sex års ålder, och redan som barn såg en opera i veckan från tredje övre raden. Hon kunde recitera snart sagt hela dialogen, och gjorde det tills Horace erkände sig besegrad. Det blev början på alltihop. Det, och att Horace Engdahl kunde nästan alla sånger från kvinnorörelsemusikalen »Jösses flickor« utantill.
Det är lätt att förstå varför redaktionen för Månadsjournalen föll för lockelsen att trots allt sätta dem båda på omslaget. Alla redaktörer blir glada när två kändisar från olika håll blir kära i varandra. »Jag tror att jag är en väldigt stark marknadsföringsaspekt i varumärket Horace Engdahl«, sa Ebba Witt-Brattström en gång i en intervju i radions P4. Det funkade nog åt båda håll.
Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström var en spännande kombo. Hon: feminist och bemärkt litteraturforskare, progressiv och politisk. Han: teoretiker och stilmedveten postmodernist som lyckats kriga sig hela vägen in i den gamla ärevördigt konservativa Akademien. De kallades för »Kulturens kungapar« eller, i rubriken till artikeln i Månadsjournalen: »Perfekta partners på parnassen.«
Numera träffas de inte längre alls. De har hamnat i infekterade bodelningsbråk. Men de använder båda sitt uppbrott som utgångspunkt för nya positioneringar i den svenska kulturoffentligheten.
Året var 1983 och Dagens Nyheter publicerade en recension där deras kritiker Horace Engdahl brutalt sågade Svenska Dagbladets kritiker Mats Gellerfelts debutroman. Tilltaget belönades med att någon bajsade utanför parets dörr där de bodde på Hornsgatan i Stockholm.
Åttiotalet, alltså det litterära, hade börjat redan hösten 1979, då författaren Stig Larsson släppte sin debutroman »Autisterna«. Året efter blev Mats Gellerfelt kritiker på Svenska Dagbladet och började metodiskt sopa ut det föregående decenniet. Han dömde ut i stort sett all svensk sjuttiotalslitteratur som dålig, politiskt motiverad konst. Dessutom inledde han ett krig mot Dagens Nyheters kulturredaktion. Dagens Nyheter svarade genom att anställa Horace Engdahl och hans kompis Anders Olsson som kritiker. De hade båda varit med och bildat den lilla kulturtidskriften Kris tillsammans med Stig Larsson, och investerat hela sitt kulturella kapital i att introducera svåra franska teoretiker som Lacan och Derrida. Herrarna på Kris hade i skymundan förberett hela skiftet i kulturlandskapet. Sjuttiotalets välkomnande alla-ska-med-feeling ersattes med uppfordrande elitism. Smockorna flög mellan tidningarnas kulturredaktioner.
Samtidigt, i ett annat hörn av det kulturella slagfältet, ägnade sig Ebba Witt-Brattström åt egna strider. Hon jobbade som redaktör för den feministiska tidskriften Kvinnobulletinen och när hon slutade med det började hon arbeta akademiskt med att uppgradera kvinnliga författarskap i litteraturhistorien. Författarskap som hon menade att patriarkatet gjort till kuriösa stickspår i den »riktiga« litteraturhistorien, som naturligtvis var manlig. Ett tag rapporterade medierna nästan dagligen om stridigheterna mellan henne och författaren Ernst Brunner. De handlade om hur man borde skildra och tolka poeten Edith Södergran. Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl slogs för helt olika litterära program, men det hindrade inte att maken agerade som personlig livvakt. Till Aftonbladet sa hon: »Jag går inte ut längre, i alla fall inte till tillställningar där Ernst Brunner kan dyka upp. Min man får följa mig som livvakt. Det känns tryggt. Han är också vältränad.« (Tidigare gick Horace Engdahl mycket på Friskis och Svettis. Numera simmar han mest.)
Pierre Bourdieu, den världskände franske teoretikern, skulle ha nickat igenkännande åt parets beteenden. Han beskriver bland annat i »Konstens regler« hur vissa nykomlingar, i kraft av sitt kulturella kapital och sin förmåga att hantera de redan etablerade positionerna i ett »kulturellt fält«, lyckas kasta om hela spelplanen så att alla dess hierarkier stöps om efter deras egen position.
Engdahl och Witt-Brattström etablerade sig snabbt inom sina respektive kulturella fält. Hon som genusinriktad litteraturforskare, han så småningom som ung ständig sekreterare i Akademien. Sedan påbörjade de nya kamper. Ebba Witt-Brattströms var politisk. Som medlem i den feministiska lobbygruppen Stödstrumporna lyckades hon inför riksdagsvalet 1994 få en större kvinnlig representation på partiernas listor. Horace Engdahls var personlig. Han blev en offentlig person även utanför det snäva litterära samtalet. Det hade börjat med att han blev en tv-personlighet i litteraturprogrammet »Röda rummet«. Där hade han allmänt börjat uppfattas som en bildningshögfärdig, folkföraktande snobb.
»Det var en absurd mediebild från början till slut«, sa han när han och Ebba Witt-Brattström intervjuades av Ulf Elfving i P4 2012. Varpå Ebba Witt-Brattström gav följande analys: »Vi lever i ett land där man behöver peka ut människor. De får inta olika funktioner och spela olika roller. Det kanske är för att vi har en ganska liten kulturoffentlighet, eftersom vi är ett litet land och dessutom inte särskilt bildade längre. Då har vi olika typer. Det är lite Löjliga familjen över det. Och då måste någon ikläda sig den rollen. Horace har faktiskt gjort det med stor noggrannhet. Jag tycker att han har sig själv att skylla i detta.«
Det hade han nog. Han hade sett sig själv som företrädare för en intellektuell elit och avståndet till »folket« var en avgrund. Han upplevde att det inte alls gick att förmedla vem han var i den här bredare offentligheten. »Mediernas rapportering utgår från ett begränsat sortiment av klichéer«, sa han i Ekots lördagsintervju. »Där ute har de målat en pappfigur som de kallar för Horace Engdahl och det är den de beskriver i sina artiklar och intervjuer.«
Men så gjorde han en upptäckt: när han spelade dragspel i radions Kulturnytt blev han plötsligt lite grann förlåten. Dragspelsmusik var tidigare brännmärkt som pöbelmässig lågkultur. Att Horace Engdahl gillade dragspel … det var överraskande. Bilden av honom som överintellektuellt monster började för första gången nyanseras, berättade han för Eric Schüldt i podcasten 60 minuter.
Kanske började han förstå hur man kunde styra bilden av den där pappfiguren. Han blev mer och mer förlåten. Och ju mer förlåten han blev, desto mer blev han en kuriositet, vilket han reflekterade över i P1-morgon för några år sedan. Också det var bekymmersamt för honom, eftersom han ville ha en roll som intellektuell, men inte kunde komma ifrån att ses som »en smula krumelurartad«.
Ebba Witt-Brattström var senare med och bildade feministiskt initiativ, men hon blev inte långvarig där. Efter ett halvår var hon utmanövrerad. Hon kände inte igen sin feminism i den nya rörelsen. Hon var besviken. Sin egen sjuttiotalsfeminism skriver hon nostalgiskt om i boken »Å alla kära systrar«. Och sjuttiotalets litteratur försvarar hon i »Stå i bredd«. Där går hon också hårt åt Horace Engdahl och hans mansdominerade Krisgrupp, som aktivt bidragit till att kasta ut just den litteraturen i kylan.
»Stå i bredd« kom ut samma år som parets skilsmässa gick igenom. I Expressen ekade Ebba Witt-Brattström Gert Fylkings gamla börssalsskämt: »Äntligen!«
Parallellt nådde Horace Engdahls liv en botten. Hans äktenskap var slut. Han hade dessutom fått en nerv i kläm i ländryggen och hade fruktansvärt ont, kunde inte gå ut, kunde inte sova, fick ta mediciner starkare än morfin. Detta berättade han nyligen om i SVT:s Min sanning. Men, när han träffat botten, hände något: stridslusten försvann. Han kände sig ödmjuk.
Krumelurigheten besvärades han inte av lika mycket längre heller. Tvärtom verkade han omfamna den. Han skrev en schlagertext om just den här botten, och om den paradoxala frihet som öppnar sig när man sitter mitt i katastrofen. Den hette »Nyårsballongen« och med den ställde han upp i en schlagertävling i SVT:s litteraturprogram Babel. Och vann! Folket jublade. Han började svara på läsarfrågor i radions hjärtespalt Allvarligt talat. Han var med i Bingolotto.
I vår kommer Horace Engdahls bok »Den sista grisen«. Förlaget lovar ett innehåll som är »provocerande, utlämnande och personligt«, vilket får ses som en ny riktning för Engdahl. Snart syns han också kuska runt i Europa tillsammans med serietecknaren Liv Strömquist i ett program i SVT. Horace har slutit fred med folket. Och spelar med i komedin.
Ebba Witt-Brattström har inte kunnat slå sig till ro på samma sätt. Hennes kamp gick vidare. Hon ville inte ha beundran i första hand, utan erkännande, också för de böcker om kvinnliga författarskap som hon hävdat att hon spökskrev åt sin exman.
Och hennes attacker ven, och viner, oftast åt hans håll. Vare sig det gällde uttalanden om honom själv (»han är trevligast i tv«), hans gamla Kris-grupp eller hans närmaste vän, Stig Larsson, i förra årets famösa kulturbråk: kulturmansdebatten. Det var egentligen Dagens Nyheters Åsa Beckman som lanserade begreppet kulturman – en narcissistisk man och produkt av det modernistiska nittonhundratalet – som Beckman menade är på väg att dö.
Ebba Witt-Brattström gjorde det begreppet till sitt, breddade det och laddade det med nytt innehåll. I förordet till hennes kommande antologi »Kulturmannen och andra texter« (jodå, Horace Engdahl finns också med som exempel) skriver hon att Kulturmannen bör förstås som »en samlingsbeteckning för mansgrisaktiga mekanismer och reflexer som går ut på att uppvärdera mäns kulturella alster och nedvärdera kvinnors. I denna mening lever Kulturmannen i oss alla.«
Skilsmässan har fått dem båda att känna att de inte har något att förlora längre. Nu etablerar och förnyar de sina personliga varumärken i offentligheten. Däremot verkar de göra helt olika analyser av hur den där offentligheten funkar, eller vad de vill ha ut av den.
Horace Engdahl menar att den gamla litteraturoffentligheten, den som fanns när han började på DN:s kultursidor, har krympt. Man talar sällan ens om finkultur eller masskultur längre. Nästan allt har blivit underhållning.
För att vinna beundran spelar han med i underhållningsoffentlighetens komedi, samtidigt som han genom tidigare meriter är säker med sitt kulturella kapital. Ebba Witt-Brattström däremot kryper mer och mer upp i en gammal kulturoffentlighets hörn och drar sig inte för att skicka ut härskarsalvor mot uppkomlingar som har mage att ifrågasätta henne. Hennes litterära offentlighet ser helt annorlunda ut än den allmänna, medierade tv-kändisoffentligheten. Hennes offentlighet handlar om litterära priser, forskningspengar och inflytande över vad som anses som kulturellt värdefullt. Och hon har ju inte heller vunnit sin match på samma sätt som Horace Engdahl. När han vann fick han rollen som hela landets högsta smakdomare. När hon vann fick hon ett eget protektorat lite på sidan om de stora frågorna. Hon har fortfarande något att slåss för. Det är ju inte som att det inte ligger någonting i hennes genusanalys.
Ebba Witt-Brattströms »Kulturmannen och andra texter« ges ut på Norstedts i januari. Horace Engdahls »Den sista grisen« ges ut i mars på Albert Bonniers förlag.
