Partiernas väg mot sotdöden
Något är skumt när en politiker säger sig vilja lyssna på sitt parti. Hur mycket går det egentligen att höra?
I måndags skapade miljöpartiets partistyrelse hela-havet-stormar i svensk arbetsmarknadspolitik genom att förespråka obligatorisk a-kassa. Allt efter ett rådslag där medlemmarna fått rösta per brev. Och i onsdags var Mona Sahlin i Halmstad för att prata om sitt partis rådslag om välfärd.
Hon skulle lyssna på det hon fortfarande kallar rörelsen.
Bakom ligger säkert de vackraste intentioner om interndemokrati. Men hur effektivt är det?
Hur många, till exempel, deltog i miljöpartiets medlemsomröstning? 545 personer, enligt partiet. Och hur stor är basen som sägs ska skapa den nya socialdemokratiska politiken? Försvinnande liten, bokstavligt talat.
1991 hade socialdemokratiska pariet 260 000 medlemmar. 2007 är de 101 000. Den så kallade rörelsen har mer än halverats på 16 år. Mellan 2006 och 2007 förlorade partiet 19 000 medlemmar.
Det mest intressanta är att detta det största raset på tio år sker när partiet är i opposition efter en rekordlång valrörelse som avslutades med ett rekordhögt valdeltagande.
– Jag är mycket bekymrad. Förra gången vi var i opposition fick vi ett jätteuppsving organisatoriskt, men det ser jag inte alls i dag, säger en tidigare ledande socialdemokrat som vill vara anonym.
Samtidigt som svenskarna är intresserade av politik och av att rösta, flyr de partierna. Inte bara socialdemokraterna. Sedan valet 2006 har 30 000 svenskar ratat sitt partipolitiska engagemang.
Trenden är inte ny, men forskarna tror att det stora raset denna gång har nya förklaringar.
– I dag minskar förtroendet för både politiker och politiska partier, säger Karl Magnus Johansson, partiexpert och docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola.
Han beskriver ett slags negativ spiral, där partiernas försök att åtgärda krisen bara spär på den.
Eftersom färre väljare känner en lojalitet med ett visst parti blir väljarna rörligare. Konkurrensen om dem hårdnar därmed. Vilket gör att partierna satsar allt kraftigare på kampanjer.
Kommunikations- och kampanjstrategerna får i och med det allt större inflytande i partiarbetet. Det tydligaste exemplet är moderaternas omsvängning där kommunikatören Per Schlingmann gjordes till chefsideolog.
– Nu tillhör dessa strateger till och med partiledningen, förr hade de en mer tillbakadragen position i partiet, säger Karl Magnus Johansson, som menar att de svenska partierna i den här utvecklingen i stor utsträckning hämtar inspiration från USA.
I samma riktning, säger Karl Magnus Johansson, pågår en process där också själva förtroendeuppdragen blir mer av ett yrke, en elitsysselsättning. Allt fler politiker har en alltmer begränsad erfarenhet av livet utanför partikorridorerna.
Samtidigt lever de gamla nedärvda idealen om gräsrotsrörelse kvar. Gapet mellan verklighet och ideal växer och riskerar att skapa en trovärdighetskris, som gör att partierna har ett behov av att framstå som stora organisationer.
Ta socialdemokraternas förnyelse till exempel. Alternativet att ha flera partiledarkandidater bredvid Mona Sahlin och låta medlemmarna rösta mellan de olika kandidaternas politiska profil kom aldrig på tal. I stället har man ett rådslag som i praktiken innebär att partiledningen säger till medlemmar att skicka in politiska förslag som partiledningen och dess tjänstemannakader kan välja mellan.
De åtgärder som ska få medlemmarna att känna sig nödvändiga leder mest till raka motsatsen – de känner sig onödiga.
Karl Magnus Johansson anser samtidigt att partierna aldrig varit så starka som i dag, vilket i sin tur kan sägas stärka desillusionen bland medlemmarna:
– Partierna har tillskansat sig resurser av väldigt omfattande slag och de har också en otroligt stark ställning över beslutsprocessen. Men det är en annan typ av partier i och med att makten har förskjutits uppåt och blivit så genomprofessionaliserad.
