Partisekreterarna – politikens landshövdingar

Det är med partisekreterare som med landshövdingar. Ibland syns de och märks mycket, ibland försvinner de in i det administrativa maskineriet. Ibland försvinner de dessutom från posten rätt fort. Problemet verkar vara att partierna inte riktigt vet vad en partisekreterare ska göra. Inte de själva heller. På det formella planet är saken glasklar – de är nr 2 i partiet efter partiledaren. Men sedan då?

[caption id="attachment_564564" align="alignnone" width="636"] Juno Blom (L), Märta Stenevi (MP), Gunnar Strömmer (M), Lena Rådström Baastad (S), Richard Jomshof (SD), Michael Artursson (C), Aron Etzler (V), Peter Kullgren (KD).[/caption]

Med valet av Nyamko Sabuni som Liberalernas partiledare kom också en ny partiledning i övrigt. Ut åkte Maria Arnholm som partisekreterare och Johanna Elgenius som biträdande. In kommer Juno Blom som partisekreterare och Christer Hallerby som biträdande och stabschef.

Det är bara ytterligare ett exempel på partisekreterarens allt diffusare roll. Juno Blom är en alldeles förträfflig person, och har gjort ett jättejobb som nationell samordnare i arbetet mot hedersrelaterat förtryck. Det senare en fråga som också Nyamko Sabuni gjort till något av sin profilfråga. Juno Blom gick med som L-medlem för under två år sedan, och både är nykomling i riksdagen och partiet. Och intill henne Christer Hallerby, från liberalernas oldboyslag, som hade dragit sig tillbaka som pensionär till Simrishamn och konsultar lite i egna företaget Context 2 Strategy.

När Sverige för evigt tycktes styras av Socialdemokraterna fanns en maktdelning. Tage Erlander, sedan Olof Palme, styrde landet och regeringen, partisekreteraren Sten Andersson styrde partiet. Den senare har kommit att beskrivas som den ”evige partisekreteraren”, trots att han faktiskt också var socialminister och utrikesminister.

Nu kommer av lätt insedda skäl ingen att kunna knäcka hans rekord som partisekreterare – 20 år, och maktdelningen ser olika ut i regering och opposition. Men alla partier kanske borde fundera på vilken maktdelning som ska finnas i ett parti, speciellt i tider när aktiviteten och medlemsantalet krymper och det politiska engagemanget i allt högre grad förvaltas av politiska hobbyister.

”Sveriges historia är dess konungars, sägs det, men jag tror att Sveriges historia är dess ombudsmäns”, skrev Macke Nilsson i boken ”Ombuds-Sverige”.

Nu har ju inte L så många ombudsmän att hålla reda på, inte så mycket pengar heller och inte så mycket medlemmar. Men det är onekligen ett djärvt drag av en ny partiledare som just kommit tillbaka i politiken efter sex år att dra in en nykomling och en från pensionärssoffan att ta hand om partiet.

Ulf Kristersson gjorde nog ett klokt drag som lockade tillbaka Gunnar Strömmer till partiets ledning. Förmodligen är han den partisekreterare som har tyngst roll i dag som politisk strateg och tänkare (möjligen med Aron Etzler V och Richard Jomshof SD som konkurrenter). Men typiskt nog har Moderaterna tagit in flera personer under Strömmer som ska jobba med organisationen.

Alla partier behöver en partisekreterare som kan ha örat mot marken, agera lite av ”djävulens advokat” kontra partiledaren och bygga organisationen.

När Arbeiderpartiets dåvarande ledare Jens Stoltenberg kom till S-kongressen 2009 efter ett framgångsrikt val i Norge förvånade han ombuden. Han höll ett tal där han ingående beskrev hur man jobbar med dörrknackning, med organisation och hur man förmerar inte förminskar partiets roll.

I dag får vi i varenda butikskassa frågan: Är du medlem? Ikea, Clas Ohlson, Lindex eller Apoteket är bättre på medlemsvärvning och ”kundrelationer” än partierna.

Medlemskapet i de politiska partierna var länge avgörande för att vaska fram nya idéer, fatta gemensamma beslut och förankra beslut men också för att skapa en rekryteringsbas för uppdrag i kommuner, landsting och riksdag.

Demokrati är ingen läktarsport, sa man förr. Men det kanske är just det den blivit. Antalet partimedlemmar minskar och i tomrummet växer betydelsen av dem som inte deltar aktivt själva utan sitter på läktaren och har åsikter.

Den amerikanska statsvetaren Eitan D Hersh har myntat uttrycket politiska hobbyister. Som exempel tar han Obamakampanjen 2008 som fick miljoner amerikaner att engagera sig i valkampanjen. Sammanlagt hade kampanjen kontakt med 13 miljoner människor via e-post.

När Barack Obama blev president hoppades han och hans kampanjstab att anhängarskaran skulle omvandlas till en stark politisk påtryckargrupp. De hade höga förhoppningar på att Organizing for America, som blev kampanjens fortsättning, till exempel skulle få en central roll i att driva igenom det som sedan blev Obamacare (Patient Protection and Affordable Care Act).

Men då hade det spontana engagemanget svalnat. När det handlade om policy i stället för politics, när det inte handlade om en politisk strid längre utan om att förankra, övertyga och kompromissa i en sakfråga var det inte lika spännande längre. Då hade de politiska hobbyisterna tröttnat, och tävlingsmomentet var över.

”Gretarörelsen” avvisar att organisera sig. Det kanske man kan förstå, engagemanget finns här och nu och ska kanske inte begravas i mötesprotokoll och dagordningar. Fast partierna borde veta bättre.

Under Almedalsveckan har debatten handlat mycket om politikens möjligheter att återta det som ju hette (och heter fast alla glömt det) politikerveckan. Men kanske ligger en stor del av skulden hos dem själva.

När inte ens partierna prioriterar partiet längre – vem ska då göra det?

***

Mer om Juno Blom:

/2018/02/kulturrelativism-vik-hadan/

/2018/10/juno-blom-det-finns-ytterligheter-som-vill-tysta-mig/