Så ska Schyman vinna valrörelsen

Det är förmiddag i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, klassisk mark för svensk vänster. Gudrun Schyman deltar i panelen som ska tala om »Framtidens arbetsmarknad«.

Rummet är litet. Inte som den stora Sandlersalen intill där det om en stund presenteras en kritisk utredning om vinster i välfärden. SVT är där och spelar in.

Schyman-panelen får mindre uppmärksamhet. Den har ett feministiskt anslag och åhörarna är ett tjugotal kvinnor och två män.

Efter boomen för Feministiskt initiativ, våren 2014, då partiet kom in i EU-parlamentet med 5,2 procent av rösterna – och riksdagsvalet som gav 3,2 procent, inte så långt från riksdagsspärren – har Fi haft det motigt i opinionen.

»Sommaren 2014 tävlade de etablerade partierna om att vara de största feministerna«, säger Gudrun Schyman, »sedan blev det bara nation, migration och svenska värderingar på dagordningen. Den feministiska fernissan flagnade.«

Panelen pratar på. Schyman är sist ut.

När ansiktet är nollställt ser Gudrun trött ut. Det är sexton år sedan jag för DN:s räkning följde henne på en rad möten. Till våren fyller hon 70.

Kanske tänker hon ibland på ögonblicket då för sexton år sedan när hon insåg att hennes feminism krävde att hon måste bryta med Vänsterpartiet. Ett parti där hon varit verksam i decennier och blivit en hyllad ledare. I valet 1998 blev det tredje största parti med 12 procent. En nivå V nått varken förr eller senare.

Det fanns en position att förlora och vi ska återkomma till det.

Men nu är det 2017 och den här dagen i ABF-huset är dagsnoteringen för Fi blygsamma 1,4 procent (några veckor senare är siffran 2,2).

Panelens moderator är Annelie Nordström.

Hon är tidigare ordförande för det kvinnodominerade fackförbundet Kommunal, och ett riktigt kap för Fi. Även om en aktivist senare säger: »Det hade varit roligare om det inte varit en gubbig skandal som tvingade henne att lämna Kommunal och S-sfären«.

Annelie ger oss koden till toaletten och skissar luftigt frågorna som ska diskuteras. Panelens spännvidd är begränsad till fyra vänsterkvinnor från S-sfären och en pensionerad manlig analytiker från Arbetsförmedlingen.

Så blir det Gudruns tur.

Ansiktet livas upp av energi, engagemang, självförtroende och effektiv sarkasm. Det vinröda läppstiftet lyser som ett välbekant utropstecken.

Hon talar om en orättvis, könsbaserad lönesättning, om sex timmars arbetsdag, »vi ska arbeta för att leva, inte leva för att arbeta«.

Och hon formulerar sig kring höger­populismen; »hur undviker vi människors känsla av att vara förlorare i systemet, att vara förrådda, upplevelsen av att politiker står i vägen för dem?«

Senare kommer jag att fråga henne om det finns vänsterpopulism.

***

Gudrun Schymans på många sätt avgörande ögonblick inträffade på EU-toppmötet i Göteborg 15–16 juni 2001.

Vid norra stranden av Göta älv hade hennes Vänsterparti styrelsemöte i en konferensanläggning inrymd i en nedlagd båtbyggarhall.

På den södra älvstranden hade Euro­peiska rådets stats-och regeringschefer och USA:s dåvarande president George W Bush hunnit till lunchen under värdskap av kung Carl XVI Gustaf.

Snart möttes EU-mötet av massiva demonstrationer. I konfrontationer med svensk polis skottskadades en man allvarligt. Polis sköt skarpt mot demonstranter. Det hade inte hänt sedan skotten i Ådalen 1931. Paradgatan Avenyn vandaliserades och ett 50-tal bilar brann.

Partistyrelsemötet gnetade på.

En punkt handlade om vilken paroll som skulle vara bärande i den kommande valrörelsen inför valet 2002.

För Gudrun Schyman hade kvinnofrågor blivit allt viktigare. Hon hade allt oftare börjat säga: »Vänsterpartiet är ett feministiskt och ett socialistiskt parti, i just den ordningen.«

Hon tänkte att det nu var dags att förankra den tanken i partistyrelsen. Hon hade sin paroll för valet klar: »Vi ser världen med kvinnors ögon.« Den skulle tillämpas på alla politikområden.

Hon mötte ett kompakt motstånd.

Invändningen var att partiet inte var moget. Att parollen skulle splittra partiet och att det inte gick att gå till val med ett splittrat parti.

Efter nederlaget lämnade Gudrun Schyman styrelsemötet tillsammans med sina två pressekreterare och gick ut i kravallernas och demonstrationernas Göteborg. Hon var förvånad och besviken över partistyrelsens hållning; »jag trodde vi hade kommit längre«.

Så småningom skulle partiets paroll i valet fastställas till en variant på det gamla vanliga: »Minska klyftan.«

En tid senare skulle Gudrun Schyman klargöra för partiet att hon tänkte avgå. Partiets röstmagnet tänkte sitta kvar över valet och sedan avgå under ordnade former vid kongressen 2004.

Så blev det inte.

Hösten 2002 briserade en skatteaffär. Hon hade gjort felaktiga avdrag och dömdes senare till böter. Snart fick hon gå, den 26 januari 2003.

I dag säger hon att konflikten kring feminismen kanske gjorde det lättare för partiet att låta henne sluta i förtid.

***

När Gudrun Schyman var liten levde hon mellan oro och opålitlighet. Mamma var den ängsliga, pappan den allt mer alkoholiserade och oförutsägbara handelsresanden. Han sålde hemslöjd och mattor, mamman arbetade på tvätteri, parfymeri och varuhuset Tempo. »Vi bodde i eget hus i Täby, men ekonomiskt var vi underklass. Mamma tvingades gå till socialbyrån vid några tillfällen.« Pappan dog när Gudrun var tjugo, mamman avled 2008, 93 år gammal.

Schyman beskriver sig själv som en ifrågasättande och högljudd elev, i åttan och nian hade hon underkänt i ordning och uppförande. Hon slutade skolan och började jobba på posten och många andra ställen. När hon var sjutton år, 1965, flyttade hon ihop med en man. De såg politiken som på långt avstånd, en kårhusockupation i Stockholm, bombningar långt borta i Vietnam.

Först 1971 engagerade sig Schyman politiskt. Hon blev ordförande i föreningen Folket i Bild:s avdelning City/Östermalm i Stockholm. Hon började läsa på Social­högskolan och träffade filmaren Lasse Westman som var aktiv i MLK (Marxist-Leninistiska Kampförbundet). Gudrun Schyman blev medlem. Men livet med Lasse Westman handlade mest om att filma: tuareger i Afrika, grundskolan i Rågsved, kärnkraften i Barsebäck. Och så gjorde de film om hennes egen förlossning, 1978 på Ystads BB.

Hon har beskrivit förlossningen med stor entusiasm och som ett uppvaknande på alla plan. »Jag blev så imponerad av min kropp, av kvinnokroppen, jag ville bli barnmorska. Och ändra världen.«

Två år senare blev hon ledamot för Väns­terpartiet kommunisterna i Simrishamns kommunfullmäktige.

***

Maud Eduards har tillbringat mycket tid på Gudrun Schymans hemmaplan Simrishamn.

Eduards är pensionerad professor, men ännu verksam statsvetare vid Stockholms universitet.

I sin bok »Feminism som partipolitik« beskriver hon ansträngningarna att ge Simrishamns kommunalpolitik en feministisk dimension under åren 2010–2014.

Hon är lite tagen av Schymans stjärnglans.

– Gudrun kan det politiska spelet i det stora och det lilla. Viktiga sidor är humorn och oräddheten. Hon har gått igenom så många upp- och nedgångar så hon behöver inte fundera så mycket utan tacklar hela tiden nya konflikter. Hon har en sådan självklar pondus, dessutom snygg och stilig i sin stil.

Maud Eduards har förstått att Schyman inte får lika mycket hot som många andra politiker eftersom hon inte bryr sig. Att hon i stället målmedvetet driver frågor framåt.

– När jag velat kolla med henne vad som hänt tidigare i politiken svarar hon att hon inte kan svara; »jag har så små backspeglar«.

I valet 2010 fick Fi fyra platser i Simrishamns kommunfullmäktige och blev med 9 procent av rösterna det tredje största partiet.

Maud Eduards gjorde timslånga intervjuer med de andra partiernas representanter (utom SD som inte ville), bevakade fullmäktigemöten och läste massor av dokument.

– Fi:s närvaro ändrade klimatet, ansåg de intervjuade politikerna. Frågorna blev mer politiserade, vilket uppfattades som negativt av många. Kön och maktstruktur blev en dimension med nästan samma tyngd som höger och vänster.

Det mest handfasta som Fi fick igenom var rätten att bli erbjuden heltid för alla kommunanställda. Något som inte var unikt för Simrishamn. Vid den här tiden gällde heltid för kommunalt anställda i inte fullt hälften av Sveriges kommuner.

Vid omröstningen argumenterade Schyman för att moderaterna borde stödja hennes motion eftersom den harmonierade med deras arbetslinje.

Förslaget gick igenom.

Maud Eduards konstaterar att eftersom rösterna från Fi:s och de röd-grönas ledamöter inte räckte måste några från Alliansen, kanske moderater, ha röstat ja i den slutna omröstningen.

– Det var överraskande att hon lyckades få motståndare att byta sida, säger Maud Eduards.

I intervjuer uttrycker de andra partiernas politiker en viss irritation: »Vi var bra på jämställdhet innan hon kom, det var lugnt och stillsamt«, »det blir svårt om man fastnar i det här ställningskriget mellan män och kvinnor.«

Fi avvek tydligt från de andra partierna i synen på budgetarbetet.

Kommunens ekonomiska förutsättningar skulle ses som ett verktyg för förändringar. Och politiken alltid som överordnad ekonomin. Det gick alltid att höja skatten om resurserna sinade.

Maud Eduards betecknar sig själv som feminist men »sitter inte i knäet på Fi«.

– Fi är ett frigörelse- och demokratiprojekt, säger hon. Men det finns ett starkt motstånd hos andra partier mot att de formulerar politiken i feministiska termer som en maktrelation där män dominerar.

Maud Eduards intryck är att en del ledamöter i fullmäktige fruktade Schymans retoriska förmåga och var rädda för att debattera med henne. De såg henne som en »fullfjädrad politiker« medan de själva var fritidspolitiker.

***

En som reflekterat över Schymans talekonst är Otto Fischer, professor i retorik vid Uppsala universitet.

Han är fascinerad av Schymans »homeparties«. En mötesform där hon kommer gratis och föreläser till det sällskap som ordnar fram en lokal och 25 deltagare med papper och penna som lovar sprida budskapet till fem andra personer.

– Hennes koncept tar utvecklingen mot intimisering av politiken till en ny nivå. Genom tv tyckte vi oss lära känna politikerna personligen. Men med fika, och politikern på plats i soffan hemma hos oss blir det på riktigt.

Otto Fischer ser mötesformen som överlägsen ett vanligt torgmöte där folk passerar förbi och kanske bara ett par procent är potentiella sympatisörer. Det kan också vara skönt att slippa vissa former av mothugg och tillmälen som lätt blommar i offentlig miljö.

– Det skapar också uppmärksamhet med en så extremt analog form av politisk kommunikation, säger Otto Fischer, detta i en samtid då så mycket energi läggs på att kommunicera i digitala medier.

Och retoriken?

Otto Fischer menar att svenska politiker i allt högre grad har kommit att betrakta sig som retoriker.

– Traditionellt brukar det heta att den retorik är mest effektiv som syns minst, men i dag vill politikerna själva bli uppfattade som skickliga kommunikatörer som levererar en »berättelse«.

Och Schyman?

– Hon är en otrolig framgångssaga. Egentligen inte folklig alls som hennes företrädare i Vänsterpartiet, Lars Werner, utan snarare med ett intellektuellt förhållningssätt. Hon kan ha svårt att få fäste i bredare grupper när hon är som mest djärv och vass. Hon är en polariserande politiker som starkt knyter an till sina sympatisörer med formuleringar som »män exploaterar systematiskt kvinnors kärlekskraft«.

Otto Fischer menar att politiken förflyttat sig från frågor som »Hur ser verkligheten ut?« och »Vad kan vi göra?« till »Vem vill jag vara och vilken politiker kan jag identifiera mig med?«.

– Politikerna argumenterar mindre och blir mer marknadsförare av en världsbild. Utrymmet för konsensus minskar. Motståndaren uppfattas mer som någon som ljuger eller är bakom flötet.

Och Schyman?

Otto Fischer jämför gärna SD och Fi, Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman. Båda har många år bakom sig utanför riksdagen. SD stammar ur en extrem miljö, Fi ur den mer normala.

– Som talare är Jimmie det snälla ansiktet på ett »elakt« parti. Han är okarismatisk, normal, vanlig och med en viss värme. Gudrun är mer hård, polemisk och humoristisk.

I en debatt om våldtäkter i SVT:s Agenda den 22 augusti 2010 möttes Schyman och Åkesson. I tidningen Retorikmagasinet analyseras debatten av redaktören Emelie Bröms. Hon beskriver Schyman som engagerad och känslomässigt stark men också dominant med ett kroppsspråk som signalerar överlägsenhet, aggressivitet och en vilja att avbryta.

Åkesson gör med sitt kroppsspråk sig själv till ett offer vilket kan skapa sympati hos publiken. Han talar med lugn och låg intensitet i rösten: »Snälla, kan jag få utveckla någonting här?«.

Gudrun Schymans sätt att tala sysselsätter fler forskare. Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, sa så här i en intervju jag gjorde med honom i DN för sexton år sedan.

– Hon beskriver eländet i vardagen på ett sätt som faktiskt påminner om hur Ian Wachtmeister i Ny Demokrati talade. Samma känsla uppnås, även om hennes lösningar förstås är annorlunda.

– Gemenskapen byggs inte med det egna partiet utan direkt med åhörarna; »här är en som förstår hur jag tycker och tänker«.

Peter Esaiasson tyckte 2001 att Gudrun Schyman möjligen är framtidens politiker när partierna är körda som identifieringsobjekt för människor.

I dag säger Esaiasson så här när han jämför Schyman och Åkesson:

– Jag skulle säga att Åkessons retorik är mindre originell och mindre klassiskt populistiskt problembeskrivande vardagsnära än Schymans. Hans styrka ligger mer i att lyfta fram ett problemområde, invandringspolitiken i bred mening, och att distansera sig från övriga partier. Hennes styrka är precis som 2001 att bygga en gemenskap direkt med åhörarna. Fortfarande i dag är hon en mästare på att lyfta fram vardagens orimligheter och därmed peka på behovet av en annorlunda sakernas ordning.

***

Josefina Erikson är doktor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och har på djupet studerat den institution som Schyman och Fi längtar till, den svenska riksdagen.

Det är ett av världens mest jämställda parlament med 43,6 procent kvinnor. Som mest var det efter 2006 års val med 47,3. Genomsnittet i världens parlament var 23,3 procent under 2016.

Josefina Erikson gjorde under hösten 2016 en enkät med ledamöterna i Sveriges riksdag om jämställdheten på deras arbetsplats.

– Sverige är unikt i och med att vi i mer än två decennier har haft över 40 procent kvinnor i vårt parlament, säger Josefina Erikson. Men det tog lång tid innan tjugo procent nåddes.

Hon berättar att efter en nedgång i valet 1991 tog processen fart igen 1994 då »varannan damernas« genomfördes på riksdagslistorna efter press från de så kallade Stödstrumporna med debattören Maria-Pia Boëthius i spetsen.

Resultaten från Josefina Eriksons enkät och fyrtio fördjupande intervjuer visar att riksdagen på många sätt är en jämställd arbetsplats.

Men kvinnor upplever ofta kraven hög­re än män och hyser en större oro för att begå misstag. De flesta är ganska nöjda med arbetsklimatet men det finns några exempel på härskartekniker, sexuella ofredanden och kränkande behandling.

En kvinna vittnar om att det kan vara svårt att bli tagen på allvar i så kallade »tunga« frågor som är manligt präglade, som till exempel försvaret.

Tre fjärdedelar av de kvinnor som svarat, men bara ett par män, ger exempel på hur de blivit utsatta för olika typer av osynliggörande som att de avbryts eller förbigås i talarordningen.

På sociala medier får många av de kvinnliga ledamöterna regelbundet ta emot kränkande kommentarer. Främst om det gäller migration, integration eller jämställdhet.

– Många kvinnor får betala ett högre pris för sitt politiska engagemang än männen, sammanfattar Josefina Erikson.

***

Hanna Beyers baby Bill är bara tre veckor gammal. När han behöver tröst finns Hannas svärmor, som var feminist på 70-talet, på plats för att rycka in. Det är många små barn som fått följa med sina mammor för att lyssna på Gudrun Schyman.

Klockan är åtta en tisdagsmorgon på en konferensanläggning vid Tegelbacken i centrala Stockholm. Det är definitivt inte home, men det blir en smula party.

– Jag tog en selfie med Gudrun i somras på Kiviks marknad, säger Hanna Beyer, 32, webbchef på mobilföretaget 3. Det var så inspirerande att träffa henne så jag bestämde mig för att ordna ett homeparty.

Hanna har kallat ihop sitt feministiska matlag via Facebook och med ringar på vattnet har ett tjugotal kvinnor samlats för att lyssna på budskapet.

Kvinnorna jag talar med verkar alla leva under goda villkor. Yrkestitlarna är, till exempel, projektledare på mediebyrå, verksamhetsledare på friskvårdsföretag, kommunikatör.

Lisa Eriksson är ansvarig för intern kommunikation på 3, har tre barn, två fyraåriga tvillingar och en åttaåring och tycker att frågan om lika lön för lika arbete är den viktigaste.

– Jag upplever ingen diskriminering på just mitt företag, men vill att frågan ska drivas i solidaritet med andra kvinnor.

En av kompisarna är Elise Nassab, kvalitetsansvarig på livsmedelsföretaget Renée Voltaire. Hon har en son på nio månader. Elise tycker att den viktigaste frågan i dag är den om en kvoterad föräldraförsäkring, lika för män och kvinnor.

– Chansen att ett vårdbiträde ska vara här och lyssna är minimal, säger Elise. Det är inte precis någon här från Vårby gård. I så fall hade det kanske låtit annorlunda, handlat om andra frågor. Vårt gäng är medelklass med bra jobb, de flesta har en bostad innanför tullarna och flextid så vi kan gå hit.

Schyman står beredd

– Jag är morgonpigg, säger hon.

Fram till valet 2014 hann hon med 550 homeparties. Lagom till valdagen 2018 räknar hon med att ha nått uppåt tusen.

– Jag har ett behov av att se människor i ögonen, att se att de är med. Jag vill vara en folkbildare.

Gudrun Schyman skissar på blädderblocket som alltid ska finnas på ett riktigt homeparty. Det växer fram en maktstruktur där vita, medelålders, rika män tronar överst.

– Kön är viktigt men också det lilla behändiga ordet klass, säger hon. Vi föds in i ett sammanhang. Som bebisarna här som hamnat på homeparty. Det har de inte valt själva.

Schyman följer sitt vanliga upplägg men med improvisationer.

Hon talar om den feministiska medvetandehöjning som ändå skett genom åren. Hur »lägenhetsbråk« blev »kvinnovåld« som i dag fått den tydliga benämningen »mäns våld mot kvinnor«.

Schyman jämför tvivlet på Fi i dag med den skepsis som Miljöpartiet mötte sina första år.

– Jag var ledare för Vänsterpartiet och sa att vi är ett miljöparti och det behövs verkligen inget nytt! Nu är det Jonas Sjöstedt och även Fridolin som förminskar och säger att Fi inte behövs eftersom deras egna partier är feministiska.

– Men det är fel, vårt perspektiv vidgar politiken och förbättrar den representativa demokratin. Kvinnor är inget särintresse.

Schyman viftar med Statistiska centralbyråns lilla skrift om jämställdhet.

– Det är ingen åsikt att mycket fungerar illa. Det är ett faktum. Går att läsa här.

Hon drar igenom riksdagens sex jämställdhetsmål och prickar av bristerna. Löneskillnaderna. Pensionssystemet. Föräldraledigheten (26 procent tas ut av män). Med mera.

Då och då kryddar hon med sarkastiska tonfall och utfall som drar ner kaskader av enande skratt.

Sedan blir det serieboksförsäljning och selfies med bebisar, och signering; »God Jul önskar Gudrun«.

***

Sofie Blombäck är statsvetare vid Mittuniversitetet i Sundsvall och vet mycket om vilka Fi:s väljare är. Tillsammans med Jenny de Fine Licht har hon analyserat fakta om 157 Fi-sympatisörer som svarat på frågor i den statistiskt säkerställda nationella SOM-undersökningen 2014.

Forskarna slår fast att Fi-sympatisörerna i hög grad är högutbildade kvinnor.

De har ofta studerat eller är yrkesverksamma inom medier, socialt arbete eller den estetiska sektorn. De är underrepresenterade inom teknik och ekonomi.

Få är sjukskrivna eller arbetslösa. Få är pensionärer, många är studerande.

Sympatisörerna är många fler än den andel som tar steget och röstar på dem. Deras röster går i stället till andra partier. Oftast Vänsterpartiet eller Miljöpartiet.

För att fördjupa bilden har forskarna också tagit fram 1300 mer utförliga svar från en online-panel med 20 000 deltagare, ett stort underlag men inte med säkerställd representativitet.

– De höga siffrorna för Fi i valet till ­Europaparlamentet 2014 handlade om att vilja skicka en signal till de andra partierna om att ta feministiska frågor på allvar, säger Sofie Blombäck.

Hon säger vidare att sympatisörerna deklarerar en osäkerhet om var Fi står i andra frågor än mänskliga rättigheter och jämställdhet.

– Men de säger att de ska ta reda på mer. Fi-sympatisören är ambitiös och mer intresserad av politik än den genomsnittliga väljaren.

Sofie Blombäcks undersökning visar att Fi:s sympatisörer, jämfört med andra partiers, är kraftigt överrepresenterade i Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Det tar lång tid för nya partier att komma in i riksdagen. Se på KD, SD och MP. Det krävs erfaret ledarskap och förmågan att bygga en partiorganisation. Det kan vara svårt när man som Fi saknar ett kansli på nationell nivå. Men Fi har chansen eftersom man genom representation i kommunerna fått politisk erfarenhet.

***

Vi blir hämtade i en Tesla, ett eldrivet miljonåk ägt av Johan ­Ehrenberg, medieägare och solcellsentreprenör med rötter i samma radikala rörelse som Gudrun.

Vi åker ut i mörkret några kilometer från Katrineholms centrum. Där ligger ETC Solpark, ett 30 000 kvadratmeter stort område som har nitton anställda och som visar upp olika miljövänliga energilösningar.

Ehrenberg och Schyman ska ha en show ihop. Ett 60-tal åhörare väntar på Gudrun som kommit med ett tåg försenat på grund av signalfel.

– Roligt att se er, säger Gudrun, jag har varit på väg från Skåne sedan halv elva i förmiddags.

Hon drar igång sitt visionära föredrag om maktordning och levererar ett av sina bästa skämt.

Det är lite svårt att återge men handlar om hur kvinnor förminskas och görs till just ett särintresse. Istället för strukturella reformer som rätt till heltid och bättre arbetsmiljö får de en inspirationsdag för att stå ut på jobbet ett år till.

– Tänk er tusen 50-åriga kvinnor i en eventlokal med en manlig komiker och en avslutande goodiebag med olika krämer och en uppmaning att åka hem och smörja in sig. Sådant får aldrig män höra.

Igenkänning och skratt.

Efteråt står fansen på kö för boksignering.

***

På tåget till Stockholm ställer jag de sista frågorna. Gudrun bjuder på kaffe i förstaklassvagnen där hon sitter. Utanför fönstren kompakt höstmörka Sörmlandsskogar.

Vilken är din drivkraft?

– När jag kom in i politiken upptäckte jag att jag hade talang för den. Politik passar inte alla men jag märkte att jag tyckte om att påverka och att formulera mig. Det var lite samma skapande förhållningssätt som under decenniet då jag jobbade som socialarbetare, som uppsökande familjebehandlare. Man använder sig själv som verktyg.

Vad är Fi utan dig?

– Tröttsam fråga. Ju mer Fi växer desto mindre betyder jag.

Vem blir din parhäst som partiledare? Det har varit stor omsättning de senaste åren.

– Vi bestämmer det på vår arbetskonferens i februari när vi gör ett fyllnadsval efter Victoria Kawesa.

Metoo-kampanjen är stor. Varför har ni som feministiskt parti inte synts mer i det sammanhanget?

– Jag var en av huvudtalarna på Sergels torg och jag skrev en debattartikel i Helsingborgs Dagblad. Vi är lite i medieskugga men jag tror också att det tar tid innan detta att så många blivit mer medvetna om sexuellt förtryck ökar intresset för vår rörelse. Jag har inte träffat någon kvinna som inte blivit tafsad på och upplevt den här skeva idén att män ska ha tillgång till kvinnors kroppar.

– Det är intressant att konstatera att en hashtag kan göra större skillnad än vad etablerade politiker och andra makthavare förmått göra under 20 års tid. När nu miljontals kvinnor vittnar om det sexualiserade våldet som finns på alla arenor då blir det tydligt att mäns våld mot kvinnor i grunden är ett stort demokratiproblem. En fråga om demokratins räckvidd.

Har du själv blivit utsatt?

– Absolut. Men jag preciserar inte. Nu kommer snart ett förslag till samtyckeslag och det ser jag fram emot. Förhoppningsvis flyttas bevisbördan från kvinnan till mannen. Det har ett stort signalvärde.

Hur mycket marxist är du i dag?

– Kapitalismen är inne i ett historiskt skede då ekonomin i hög grad drabbar kvinnor och invandrare och andra som på olika sätt bryter den dominerande normen. Men för att förstå samhället krävs vår feministiska dimension. Allt handlar inte om klass utan också om könsmaktsordning. Inte bara pengar utan om en maktrelation. Det håller inte att tro att arbetarklassen är en man. Maktanalysen behöver vara mer komplex. Vi måste se att det kapitalistiska systemets idé om produktion inte förmår ta hand jorden, om den reproduktiva hållbarheten.

Vill du avskaffa marknadsekonomin?

– Nej, men reglera och balansera den.

Men det vill väl nästan alla?

– Nej, se på den urholkade välfärden, alla ersättningar som inte räknats upp. Vi måste ta oss tillbaka när det gäller skattenivåer.

För första gången har ni lagt ett förslag till statsbudget med mycket siffror och redovisad finansiering. Ska vi säga äntligen?

– Det är en systemförändrande budget som vill omfördela från de som har mycket till de som har lite. Vi vill fasa ut ränteavdrag, jobbskatteavdrag och rot och rut.

Men rut har gett nya jobb till exempel till lågutbildade invandrarkvinnor?

– Ja man kan räkna olika. Men de kvinnorna har aldrig råd att själva använda rut. Så det blir ojämlikt. Varför dela på kostnaderna när alla inte kan använda förmånen?

Hur ska allt betalas?

– Vi har skrivit 180 sidor om hur vi finansierar våra reformer. Vi satsar 54 miljarder mer än regeringen på välfärden. För att klara det höjer vi skatterna med 60 miljarder, bland annat gåvo-, förmögenhets- och fastighetsskatten. Vi inför skatt på kött och flyg. Och så sparar vi 14 miljarder på försvaret.

– Vår politik är en vision om att en annan och bättre värld är möjlig med arbetstidsförkortning, höjd garantipension och jämställda löner. Och till exempel gratis kulturskola, mindre barngrupper i förskolan och avgiftsfri kollektivtrafik.

Varför finns det inte några analyser om hur skattehöjningar påverkar hela ekonomin? Dynamiska effekter? Arbetsviljan?

– Vi tror på en omfördelning från privat till offentlig konsumtion. Det finns en sådan övertro på att ekonomin måste se ut precis som den gör just nu.

Finns det vänsterpopulism?

– Ordet populist har fått en negativ klang. Men ursprungligen betyder det att på allvar företräda människor, vilket är något bra. Men högerpopulismens trista utbredning har solkat ordet.

– Jag tycker inte att jag är populist i den meningen att jag bara säger sådant som min publik vill höra. Jag skruvar en del saker, och jag använder humor. Men det är väl bra?

Framme i Stockholm försvinner Gudrun Schyman med sin rullväska mot övernattning vid Mariatorget. Sedan väntar Turin, Västra Frölunda, Solna och Hägersten. Och en riksdagsplats?

Fakta | Gudrun Schyman

• Aktuell: En av Fi:s två partiledare (en vakans som fylls i februari). Ställer upp i valet 2018.

• Ålder: 69 år.

• Familj: Sambo Jacques Öhlund samt barnen Dag och Anna.

• Karriär: Kontorist på Posten. Utbildad socionom. Socialt arbete under tolv år.

• Politiskt arbete: Marxist-Leninistiska Kampförbundet, gick med i Vänsterpartiet Kommunisterna 1977. Kommunfullmäktige i Simrishamn 1982–1987. VPK:s parti­styrelse 1981, invald i riksdagen 1988. Vald till partiledare 1993. Rekordstort väljarstöd 1998 med 12 procent. Avgår som partiledare 2003. Talesperson för Feministiskt initiativ 2005–2011. Åter talesperson 2013 och framåt. Kom in i Simrishamns kommunfullmäktige 2010 och sitter där fortfarande. Siktar på riksdagen 2018.

Fakta | Feministiskt initiativ

• Bildat: 2005, som ett av få partier i världen framför allt sprungna ur feministisk ideologi.

• Antal medlemmar: 7 000–7 500 i dag. Under den feministiska boomen vintern och våren 2014 gick medlemsantalet från 2 000 till 22 240 i maj 2014 (partiets egen uppgift).

• Valresultat: I första valet 2006 fick Fi 0,68 procent av rösterna. 2010 endast 0,4 procent av riksdagsrösterna, men kommunal representation i Simrishamn. 2014 blev det 3,12 procent och 26 mandat i 13 kommuner. Fick en plats i Europaparlamentet i valet maj 2014.

• Finansiering: Fi får 4,2 miljoner i partistöd 2014–2018 eftersom partiet fått mer än 2,5 procent av rösterna. Valsedlar bekostas också eftersom partiet fick mer än 1 procent av rösterna 2014. Benny Andersson bidrog vid EU-valet 2009 med pengar till tryckning av valsedlar, en miljon kronor.

• Val 2018: Den 24–25 februari har partiet valkonferens och extrainsatt kongress för att välja ytterligare en partiledare och för att fastställa riksdagslistor. Ett sannolikt och känt namn till riksdagen är Annelie Nordström.

• Profilfrågor: Jämställdhet och mänskliga rättigheter. Global rättvisa, antirasism, diskriminering och intersektionalitet

Läs mer om Gudrun Schyman i Fokus

Politikens PR-geni (2017)

»Politiken utgår från storstädernas livsstil« (2015)

Feminist och blogghjältinna (2009)

Veckans Fokus: Feminismen – bubblan som sprack (2006)