Pengatvättaren

Den 22 september förra året steg en amerikan upp på en scen i New York. Han hette Peter O’Neill och det han berättade var ganska enkelt: hans familjs stiftelse skulle göra sig av med innehaven i olja, kol och gas – allt som var fossilt.

Det handlade inte om mycket pengar. Ungefär 60 miljoner dollar skulle flyttas. Men trots det var världspressen på plats. För det var inte vem som helst som stod där. Peter O’Neill var ättling till John D Rockefeller – historiens mest kände oljebaron.

Kanske hade uppståndelsen heller inte blivit så stor om det varit ett enskilt utspel. Men på bara några år hade tusentals miljarder kronor flyttats från placeringar i fossilberoende bolag till andra delar av ekonomin. Rörelsen kallades »divestment« eller divestering och började 2011 med att några collegestudenter krävde att deras lärosäten skulle sälja aktier i oljebolag.

Nu hade rörelsen tagit en av sina största skalper hittills. De pengar som en gång skapats genom det mytomspunna företaget Standard Oil lämnade den fossila ekonomin.

Var cirkeln sluten?

Det sägs ibland om pengar att de är som potatis – de växer där de sätts. Om man sätter dem i dåliga amerikanska bostadslån, då får man en bostadsbubbla att växa. Men om man i stället sätter dem i nya projekt, idéer och teknologier? Kan man få en koldioxidsnål ekonomi att växa då?

Tanken bakom divestering är att styra om världens kapitalströmmar i mer klimatvänlig riktning. Inspirationen kommer från apartheidmotståndet på 1980-talet, då handelssanktioner och en oförmåga att låna pengar utomlands ledde till att den sydafrikanska regimen till sist föll.

Det är inte den enda idén för att investera sig till en bättre miljö. Gröna obligationer och klimatfonder är andra. Men det är tveklöst den mest omtalade. I Sverige har bland annat Svenska kyrkan, Helsingborgs stad, Jönköpings kommun och Chalmers tekniska högskola valt att antingen begränsa eller helt avstå från placeringar i fossil energi. Så sent som i början av oktober beslutade Uppsala kommun att i sitt budgetförslag för nästa år utreda hur fossil energi skulle kunna tas bort ur investeringsportföljen på samma sätt som vapen, tobak, alkohol eller pornografi.    

I hela världen har över 2 600 miljarder dollar blivit fossilfria. Det kan låta mycket, men motsvarar inte mer än marknadsvärdet på 40 börsbolag av H&M:s storlek. Det är ju också pengar, men ingenting som på allvar har förändrat finansieringsmöjligheterna för fossilberoende företag.

De institutioner och placerare som anslutit sig till divesteringsrörelsen är en brokig samling av mestadels små spelare. Trots att rörelsen började i den amerikanska universitetsvärlden har bara ett dussintal lärosäten gjort om riktlinjerna för sina placeringar. De flesta är små, med undantag för Stanforduniversitetet vars portfölj på 18,7 miljarder dollar nu är helt fri från kol.

Ett hinder på vägen är att pensionsförvaltare, stiftelser och andra har väldigt tydliga regler för var de får sätta sina pengar. Det handlar ofta om att följa index – alltså att avkastningen inte får avvika från medeltalet för mycket. Den som medvetet utesluter vissa bolag – som dessutom är i samma sektor – får en helt annan risk än vad de övriga på marknaden får. En placerare som av någon anledning inte gillar Appleaktier kommer till exempel att hamna efter sina konkurrenter om det plötsligt börjar gå riktigt bra för det företaget.

Det där funderade Mats Andersson en hel del på. Det var inte så konstigt. Som vd för Fjärde ap-fonden satt han på 310 miljarder kronor av svenskarnas pensionspengar. Och redan när han tillträdde på sin post 2006 hade han börjat oroa sig för världens koldioxidutsläpp.

– Man kommer liksom till en punkt. Antingen tror man på klimatfrågan eller så gör man inte det. Och om man tror på den måste man göra nåt.

Så han valde ut två medarbetare som fick jobba med problemet i ett halvår: hur skulle de lyfta ut de värsta företagen ur portföljerna? Utan att ta för stora risker på vägen?

Till sist kom de på hur de skulle göra. Först listade de varje bolag i varje bransch utifrån hur koldioxidsnåla de var, sedan ritade de ett nedflyttningsstreck ovanför den sämsta tredjedelen. Alla som var under strecket åkte ut ur portföljen.

Därmed kom de undan problemet. Genom att ta bort bolag ur olika branscher behöll de riskspridningen och avvek inte så mycket från de index de var satta att följa. Och koldioxidavtrycket minskade med 30 procent. Hittills har strategin dessutom gett en överavkastning på närmare en procentenhet.

– Det kanske till och med är ett sätt att hitta de bästa bolagen. Om de håller ordning på det här kanske de håller ordning på andra saker också, säger Mats Andersson.

Än så länge är det för tidigt att fälla en slutgiltig dom över strategin, men Mats Andersson tror att det finns en ännu större potential i framtiden.

– Förr eller senare måste det införas ett globalt pris på koldioxid. Det finns ingen annan väg. När det händer kommer de sämsta bolagen att åka på en dubbelstöt i form av lägre värdering och sämre lönsamhet. Genom att göra såhär har vi fått en gratis option på att koldioxid är felprissatt.

Sedan en tid ingår Fjärde ap-fonden också i en koalition av kapitalförvaltare som ställt in sig på koldioxidsnåla placeringar. Tillsammans sitter de på 1200 miljarder dollar som sakta men säkert slussas i grön riktning.

Det finns en hel del invändningar mot divesteringsrörelsen. Den främsta går ut på att varje aktie som säljs har en köpare. Om alla miljöintresserade ägare lämnar bolagen försvinner möjligheten att förändra bolagen inifrån – för att ersättas av nya ägare som i teorin borde vara mindre intresserade av att förändra bolagen. Dessutom är det inte klarlagt hur väl det fungerar. Ingen kan vara säker på hur stor effekt den finansiella bojkotten egentligen hade på Sydafrika. Och trots att tunga investerare för länge sedan lämnat tobaksbolagen gör de i regel stora vinster och är inte i närheten av att försvinna.

– Jag tänker: låt hundra blommor blomma. När ett bolag tappar aktieägare sätter det tryck på ledningarna. De som blir kvar får då lättare att driva hållbarhetsfrågan inifrån, säger Mats Andersson.

Och så var det det här med summorna. För även om Mats Andersson och hans koalition lyckas divestera alla de där 1 200 miljarder kronorna, är det bara en bråkdel av världens samlade aktiekapital.

Fast en del pengar är mer symboliska än andra. Som till exempel de som kom från John D Rockefeller – mannen som en gång fick världen att börja använda olja i stället för valolja.

Och små förändringar har ju en förmåga att skapa stora effekter i den här världen. Det visar inte minst den finansiella historien de senaste åren. En enda investmentbank kunde ju få världsekonomin att frysa till hösten 2008.

Ett litet EU-land fick hela europrojektet att skaka något år senare.

Så kanske kan några amerikanska college-kids och en kreativ pensionsförvaltare få saker att hända.

Fakta | Oljebolagen backar

Den som sålt av sina oljeinnehav har blivit rikare.

Effekten av att sälja av tillgångar i fossila bolag är omtvistad. Men klart är att det har varit en lönsam placeringsstrategi de senaste åren. I spåren av det fallande oljepriset har flera oljebolag blivit akterseglade på börsen.

Framtiden för sektorn ser dessutom osäker ut. Politiska beslut riskerar att slå undan benen för kol, olja och gas. Och även om det inte sker finns en teknologisk risk: Priset på sol- och vindkraft faller snabbt, och energieffektiviseringar skapar lägre efterfrågan på energi.

Det märks i prognoserna. Redan nu finns en märkbar skillnad mellan oljebolagens framtidsscenarier och de som internationella expertorgan publicerar.