PJ – eller kampen om tiden

Paul Schwartzman körde sin gamla Mazda genom de fattigaste delarna av Washington D.C. Han kunde de här områdena. Han hade bevakat dem som reporter för Washington Post i över tio år. Bredvid honom satt Seamus Murphy, irländsk krigsfotograf. I baksätet en engelsk kvinna som presenterats för honom som musiker och poet. De hade bett honom om en rundtur i kvarteren, så han körde dem runt bland spritbutikerna kring Good Hope Road och Martin Luther King Avenue och berättade. Här ligger det gamla mentalsjukhuset, där har Homeland Security flyttat in nu. Här ligger Benning Road, ökänd för alla skottlossningar. Och här var ett av de farligaste bostadsområdena i landet förr, men de jämnade det med marken och byggde ett helt nytt, man kallar det Hope VI.

Han stannade till vid ett tomt shoppingcenter och pekade: Där ska de öppna ett Walmart.

Den mörkhåriga kvinnan i baksätet var mest tyst, lyssnade och tog anteckningar. Efteråt blev Paul Schwarzman nyfiken på vem hon var och skickade ett sms till en kompis som var mer inne på musik än vad han själv var.

»Brittisk rock/punk/blues-sångerska«, svarade han. »Supercool.«

Nästan två år senare, i mars i år, blev han varse exakt hur uppmärksamt kvinnan i baksätet hade lyssnat på honom. PJ Harvey hade meddelat att hennes nya skiva skulle heta »The Hope Six Demolition Project«, och en video hade släppts, delvis filmad inifrån Schwartzmans bil. Han hörde sina egna fraser eka i låtens textrader:

»Here’s the Hope Six Demolition Project / stretching down to Benning Road / a well-known pathway of death / at least that’s what I’m told …«

Och så fortsätter det: en hel låttext uppbyggd kring Paul Schwartzmans guidade visning.

I slutet av videon står en baptistkyrkas gospelkör framför korets bild av en stor svart Jesus och sjunger, trestämmigt: »They’re gonna put a Walmart hee-ere, they’re gonna put a Walmart hee-ere«.

Bilden i backspegeln av PJ Harvey bak i bilen säger en del om var vi har henne i dag. Halvt i hemlighet sitter hon timme ut och timme in och avlyssnar fraser ur samtiden och historien innan hon reducerar alltihop till ett album.

Med tanke på att hon varit rockstjärna i över 20 år är det inte särskilt mycket man vet om Polly Jean Harvey. När U2:s manager Paul McGuinness värvade PJ Harvey till sitt stall 1993 berättade han för LA Times att det fanns något väldigt fängslande och väldigt enigmatiskt kring henne. »Hon är en rockartist i en stor tradition – en gåta.« Han sa också: »Jag tror att hon kommer att göra en lång räcka med stora album, och de kommer alla att vara helt olika varandra.« Så här i efterhand ser det ju synnerligen profetiskt ut.

Alla hennes album har skilt sig drastiskt från det föregående. Så följde hon upp det råa och nakna »Rid of Me« med den storslaget teatraliska »To Bring You My Love«, och den relativt lättillgängliga »Stories from the City, Stories from the Sea« följdes senare upp av skissartat distade »Uh Huh Her«, som i sin tur följdes av den gotiskt skräckromantiska och återhållet pianodrivna »White Chalk«. Och med varje nytt album har nya stilar följt. PJ Harvey har kört leopardmönstrat med fjäderboor, neonrosa catsuit med dragkedjan öppen ner till magen, en mix av Ziggy Stardust och japansk kabukiteaterestetik, viktorianskt spöke, typ begravningshäst i Londons East End och en look som hon själv kallade »Joan Collins på syra«, med stilinspiration från drag queens.

Hon hoppade visserligen av konstutbildningen vid St. Martins i London när turnerandet hindrade henne från att gå dit. Ändå verkar det rimligt att närma sig henne som konceptkonstnär, snarare än som traditionell rockstjärna.

Maskernas mästare.  PJ Harvey har under sin karriär varit ombytlig både i kläd- och musikstil.

Tidningen Melody Maker jämförde henne en gång, träffande, med fotografen Cindy Sherman: »Om Cindy Sherman någonsin behöver en ledig dag skulle Polly vara den perfekta ersättaren. En maskernas mästare och felfri konstnär vars fasadbyggen släpper ifrån sig samma lätt unkna doft av verklighet som Shermans fotografier gör. Hon ger en illusion av nakenhet medan hon i själva verket avslöjar väldigt lite.«

Så vad vet vi om den egentliga PJ Harvey? Hon växte upp, ganska isolerat, i det idylliska Dorset i sydvästra England. Hennes pappa jobbade på ett stenbruk och hennes mamma jobbade deltid med att rista gravstenar. Hon växte upp med deras skivsamling med blues och rock – John Lee Hooker, Howlin’ Wolf, Rolling Stones, Captain Beefheart – och deras får. På lammen fick hon rita ut ringar kring testiklarna på dem innan de skulle tas bort, och när ofödda lamm började komma ut i bitar (som de tydligen gör ibland) var det hennes jobb att plocka ut alla döda lammdelar ur tackorna.

Dorset är också en plats som hon alltid återvänt till, ända sedan det första nervsammanbrottet i London när hon precis fått sitt genombrott som artist. Det var hennes mamma som körde henne hem den gången. Hon bor fortfarande nära sina föräldrar, och när hon har skrivit en ny låt är det alltid de som först får höra den och komma med kritik.

Intervjuer har hon alltid hatat att göra, och turnerandet som följer på varje album hade hon helst sluppit. För hennes del hade det passat bättre att bara vara kvar i Dorset och börja på ett nytt album så fort det förra var klart. Och även om man säkert kunde höra andra rockstjärnor klaga över hårda världsturnéscheman på 90-talet var det nog ingen som gjorde det med en så jordnära besvikelse som PJ Harvey. Hon var ledsen för att hon hade ätit upp hela sin skörd av blomkål från förra året, och nu hade hon inte haft tid att odla nya för nästa år. För en annan artist hade det kanske kunnat vara en gimmick, men PJ Harvey verkar faktiskt genuint intresserad av blomkål och ointresserad av berömmelse. Hon tycks väldigt bunden till sin jord. Hon plockar upp föremål ur haven och gör skulpturer av dem. Det är något uråldrigt över det hela.

Patti Smith har sagt om PJ Harvey att hon har något våldsamt modernt över sig, samtidigt som hon har en fåraherdes hjärta. Det ligger mycket i det. För den som lägger sig vinn om att varje år odla jorden, plocka upp föremål ur havet, plocka ut levande och döda ur fårtackor och umgås med vålnader som levt här innan oss, har en tidsuppfattning som är mer cirkulär än linjär. Den timjan som växer i Dorset nu är densamma som växte där på kelternas tid, och under rosornas krig, och vid tiden för det första världskriget. Och den doftade på samma sätt i det Ottomanska riket 1915 när slaget vid Chunuk Bair förvandlade området till massgrav för det brittiska imperiets soldater, vilket PJ Harvey skildrar i låten »On Battleship Hill«. Den cirkulära tidsuppfattningen ger perspektiv på ens eget liv, och ens egen tid, och gör den mindre unik än för den som lever i en linjär tid (där historien ju också tenderar att anta formen av kuriös fond till vår samtid, av intresse för historienördar men i grund och botten ointressant).

Med tiden har PJ Harvey krympt sin egen scenpersonlighets betydelse för hennes artisteri. Samtidigt har hon blivit alltmer intresserad av att skildra världen omkring henne. I en intervju med Uncut i samband med hennes förra skiva – »Let England Shake« – sa hon att hon önskat ta sig an världen och samtiden länge, men att hon också känt att hon måste vänta tills hon nådde den kvalitet som låtskrivare som gjorde att hon kunde klara av det.

»Om man vill förstå något om världen vi lever i måste man vara öppen för att verkligen se saker, verkligen höra saker«, sa hon till tidningen. »Det innebär att man måste vara öppen för att absorbera den. Så du ser inte bara det ögonblick du är i nu, utan du ser åren innan och de år som kommer att komma.« Hon fortsatte: »Det spelar ingen roll vilket datum det handlar om, för det händer fortfarande nu. Och det kommer alltid att göra det.«

På »Let England Shake« smälte hon samman myt och landskap, nu och då. Hon använde framför allt tiden kring första världskriget för att hantera teman som vi fortfarande brottas med: konflikter, våld och nationell identitet. Det var på samma gång dokumentärt och poetiskt.

På det sättet skrev hon också in sig i en lång modernistisk poetisk tradition med företrädare som T.S. Eliot och Gunnar Ekelöf: en som söker hitta exakta bilder och fraser som parallellställer nuet och historien för att, i sista hand, säga någonting om den kultur vi lever i. Konstnären som »the antenna of the race«, med poeten Ezra Pounds uttryck.

För en samtidsskildrare är det ett välkommet djupseende. Släppet av PJ Harveys nya skiva har föregåtts av en fyra år lång researchperiod där hon och krigsfotografen Seamus Murphy åkt till Kosovo, Afghanistan och Washington D.C. De har samlat intryck och vittnesmål. Han har samlat på bilder, hon på ord och fraser, som i Paul Schwarzmans gamla Mazda.

Apropå den historien, förresten, så hann verkligheten ändras innan singeln »The Community of Hope« släpptes för en månad sedan. Paul Schwarzman rapporterade i Washington Post att detaljhandelskedjan Walmart hade ångrat sig när det gällde planerna på en butik i området. De skulle inte öppna något Walmart där, trots allt.

Albumet »The Hope Six Demolition Project« släpps den 15 april.