Plan B

– Let me be clear about that, sa Stefan Löfven till Reuters reporter i New York.

Och på amerikansk mark började statsministern till slut prata spelregler. Nej, bara för att ens budget faller betyder det inte att man måste avgå, just like that. Man kan sitta kvar, sträcka ut den numera berömda handen.

Och – förklarade han för de mer detaljintresserade svenska reportrarna – centerpartiet och folkpartiet var som vanligt rimliga samarbetspartners.

Fram till dess hade regeringen försökt bemöta sverigedemokraterna genom att prata sakfrågor. Vad skulle pensionärerna  säga om sverigedemokraterna fäller ett förslag med sänkt skatt för dem, argumenterade till exempel finansminister Magdalena Andersson i veckan.

Men i uttalandet i USA förtydligade alltså statsministern för första gången hur han skulle agera om sverigedemokraterna gör verklighet av sitt hot att rösta för alliansens budget.

Själva hotet är vid det här laget välkänt: om sverigedemokraterna röstar för alliansens förslag till statsbudget i omröstningen på onsdag, kommer den och inte regeringens budgetproposition att bli Sveriges statsbudget. Löfven, som sagt att han inte tänker administrera någon annans budget, hamnar då i en regeringskris.

När Jimmie Åkesson direkt efter valet började prata om att välja »det minst dåliga alternativet« i stället för att följa praxis och lägga ner sina röster, avfärdades det som tomma ord av både regeringen och allianspartierna. Men under den senaste tiden har tvivlet väckts hos allt fler. Som Fokus berättade för två veckor sedan finns det starka argument för sverigedemokraterna att vilja fälla regeringen. Dessutom finns det en stor skara riksdagsledamöter som förespråkar den linjen, och den verkar närmast ha majoritetsstöd bland gräsrötterna.

Även allianspartierna vägrar backa. När socialdemokratiska debattörer kräver att de ska lägga ner sina röster inför hotet om regeringskris, svarar man blankt nej.

– Vi har talat om det och är överens om det. Vi förhåller oss inte till sverigedemokraterna, säger exempelvis kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed.

Det är ännu flera dagar kvar och saker kan ändras. Men det är alltså långtifrån klart att budgeten går igenom.

Men vad händer då? Har Löfven någon plan B?

Givet att ingenting händer före omröstningen, och att sverigedemokraterna röstar emot alliansens budget, har Stefan Löfven i teorin tre alternativ. Han kan utlysa nyval, avgå och lämna över bollen till talmannen eller – det minst dramatiska – försöka förhandla fram en ändringsbudget med sittande regering och några eller flera allianspartier. Nyval följer också om riksdagen förkastar talmannens nya förslag fyra gånger.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, har ägnat en stor del av sin tid de senaste veckorna åt att tänka över partiernas kalkyler. För honom finns det egentligen bara en sak som står klar:

– Nyval är det värsta scenariot för både regeringen och alliansen, säger han.

Sverige har haft ett nyval sedan den allmänna rösträtten infördes, pensionsvalet 1957. Men internationellt sett finns det en grundregel för när en regeringschef utlyser nyval: de väntar tills de tror att de kan tjäna på det. Just nu ser det inte ljust ut i opinionsmätningarna för Stefan Löfven. Och för att siffrorna ska lyfta lär han behöva några politiska segrar, vilket den förlamande situationen med budgeten hindrar.

Även om allianspartierna närmat sig de rödgröna, har även de mycket att förlora på ett extraval. I den Ipsos-mätning som publicerades i veckan ligger kristdemokraterna under spärren. Risken att de stödröster som partiet klarade sig med i valet försvinner är stor.

För moderaternas del har visserligen partiledarbytet börjat smidigt, men den lilla glans Anna Kinberg Batra hunnit få skulle snabbt kunna slitas ner av ett misslyckat val.

Hur är det då med de två andra alternativen?

Om Stefan Löfven skulle avgå tillsammans med sin regering skulle frågan hamna hos talmannen.

– Sannolikt blir skillnaden inte så stor mot om regeringen sitter kvar, säger Jonas Hinnfors.

Utgångspunkten är nämligen densamma som vid den första regeringsbildningen: socialdemokraterna och miljöpartiet har sagt att man röstar emot alla regeringar man inte sitter i. Alliansen har sagt att man släpper fram en som kan få igenom sin budget. Alltså är det mest sannolika att Stefan Löfven får första chansen att bilda regering, och då måste han förhandla med alliansen om ändringar i den liggande budgeten.

Men inom socialdemokraterna är svaret klart: Regeringen avgår inte. Först förhandlar man med centerpartiet och folkpartiet om en tilläggsbudget. Med sittande regering.

Förutom att man slipper risken att tappa regeringsinnehavet till moderaterna, finns det en fördel med detta alternativ. Det ena är att Stefan Löfven behåller ett viktigt vapen: så länge han är regeringschef är det han som kan utlysa nyval.

Det andra en taktisk fördel med att säga att regeringen inte avgår. Sedan nyvals-hotet börjat dömas ut som orealistiskt har sverigedemokraterna även pekat ut regeringsskifte som en seger. I veckan önskade den ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt att miljöpartiet lämnar regeringen vid en ombildning.

– Min bedömning är att socialdemokraterna absolut skulle ha lättare att få igenom en renodlad socialdemokratisk budgetmotion än en motion där miljöpartiet varit med och härjat, sa han bland annat till Dagens Nyheter.

Han är inte ensam om tanken att allianspartierna skulle ha lättare att samarbeta med en renodlad socialdemokratisk regering. Den uttrycks både inom partierna och på borgerliga ledarsidor.

Och därmed kommer man till budgethärvans stora gåta: Vad vill alliansen? För medan Stefan Löfven motvilligt börjat prata spel, låtsas alliansen fortfarande som att den inte befattar sig med en verklighet längre fram än en vecka.

Men när statsvetarna gissar sig till vad alliansens plan B landar i, är ett gammaldags samarbete med folkpartiet och centerpartiet knappast lågoddsaren. Sakpolitiken är en sak – särskilt för folkpartiet. Så sent som 2013 avslöjade Dagens Industri att folkpartiet i en hemlig analys kommit fram till att man skulle nå lika stort genomslag för sin politik med socialdemokraterna som med moderaterna. Men lika förtjusta som socialdemokraterna är att slå in en kil i alliansen, lika tydligt har det varit att centerpartiet och folkpartiet vill profilera sig som oppositionspartier på högerkanten.

Folkpartiets nyss avklivna ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton uttrycker det såhär:

– Det är moderaterna som har nyckeln. Folkpartiet och centerpartiet är helt enkelt för små, och vi vet också från tidigare uppgörelser att de allmänborgerliga väljarna försvinner om man gör upp med socialdemokraterna. Den enda stabila lösningen är ett samarbete mellan socialdemokraterna och moderaterna.

Mildare uttryckt: det ser ut som att samarbetet sitter lika hårt inne hos de borgerliga småpartierna som hos moderaterna.

Frågan är om alliansen inte på sikt skulle gynnas av att deras egen budget faller.

Det ironiska är att även sverigedemokraterna har mycket att förlora på att förverkliga sitt hot.

Den sverigedemokratiska väljare som tittar på frågan ur ett strikt sakpolitiskt perspektiv bör bli besviken om man fäller regeringen.

Sverigedemokraterna är visserligen att beteckna som ett högerparti. Att man röstat med alliansen nio gånger av tio under förra mandatperioden kan inte enbart förklaras med att alliansen hållit tillbaka förslag som man inte kunnat driva igenom. Men om sverigedemokraterna vill maximera genomslaget för sin sakpolitik borde de nog lägga ner sina röster.

Det första skälet är budgetens innehåll. Om man ser till de fyra prioriteringar som sverigedemokraterna själva nämnde vid presentationen av sin budget – invandring, äldres villkor, offentliganställdas villkor och kriminalpolitik – är anslagen för migration, integration och rättsväsende lika stora i alliansens och regeringens budgetar. Och på de andra två punkterna tycks regeringen vinna.

Regeringen lägger två och en halv miljarder mer på vård och omsorg, vilket fortfarande ligger under den summa sverigedemokraterna föreslår i sin budget. Regeringen satsar också mer pengar på offentlig verksamhet. En genomgång av nättidningen Altinget, efterträdaren till Riksdag & Departement, visar att sverigedemokraterna ligger närmare regeringen än allianspartierna på alla de fem budgetområden där skillnaden mellan alternativen överstiger en miljard. Och så skattesänkningen för pensionärer som grädde på moset.

Det andra skälet handlar om den sakpolitik som inte finns i budgeten: alliansen har redan presenterat en rad sakpolitiska förslag som man tänker driva igenom under våren som sverigedemokraterna skriver under på. Men den strategin bygger på att alliansen är intakt. Sverigedemokraterna riskerar alltså att mista alla chanser att få vara opposition.

Men allt handlar som bekant inte om sakpolitik i politiken.