Polariseringens predikant

För sverigedemokraterna är allt som vanligt. Topparna gör bort sig. Människor protesterar. Ändå blir det framgångar i val och opinion.

Vilka konsekvenser det får att Helsingborgs Dagblad och Dagens Nyheter på måndagen avslöjade att valberedningens ordförande Michael Rosenberg har ett kriminellt förflutet återstår att se. Men sverigedemokraternas framgångar har blivit ett självspelande piano.

Jimmie Åkesson behöver inte göra mycket för att lyckas. Till slut kom hans parti in i Europaparlamentet. Trots att feministiskt initiativ åt upp nästan allt medieljus, gick kampanjerna – postutskicken, valturnéerna på torg och arbetsplatser, annonserna – och motkampanjerna – tillbakaskickade valsedlar, vända ryggar och protester från sjukvårdspersonal och brandmän, motannonserna – sverigedemokraternas väg.

I polariseringens spår växer partiet.

Problemen är också desamma som tidigare. Rutinerade medlemmar har tvingats lämna partiet och interna bråk med ungdomarna gör tillväxten svårare. Nu har sverigedemokraterna anställt människor för att bygga upp rörelsen lokalt, underifrån. Partiet önskar att det vore en folkrörelse men är ett av landets mest toppstyrda. Och trots att partiledningen har ett hårt grepp om listorna till kommuner, landsting och riksdag, dyker det hela tiden upp nya oönskade överraskningar bland förtroendevalda.

Även i resten av Europa har högerextrema partier fått ökade framgångar i takt med poraliseringen. Rörelsen är djupt splittad och frågan är om de kommer att lyckas samarbeta tillräckligt för att göra någon skillnad.

Sverigedemokraterna vill fortsätta sin normaliseringsprocess och så småningom bli oundvikliga att samarbeta med. Lokalt har man i rollen som vägmåstare påverkat migrationspolitiken, nationellt har framgången uteblivit.

Men håller opinionsläget i sig kan Jimmie Åkesson i höst få landet att hamna i ett läge där alliansen fortsätter att regera, trots att de rödgröna partierna är starkare. Eller så tvingas Stefan Löfven leda med en bräcklig minoritet som stöd. Får Jimmie Åkessons som han vill blir det fyra år av svagare regering.

Om han nu lyckas nå vågmästarrollen, vill säga. Enligt Botten Adas statistiska beräkningar är den sannolikheten faktiskt bara femton procent.