Polisen efter omorganisationen: ”Ett byråkratiskt slukhål”

Våldsutvecklingen i Sverige har exploderat – både bokstavligt och bildligt talat. Under januari rapporterades i snitt ett bombdåd varannan dag, en femtonåring sköts ihjäl på en restaurang i en gänguppgörelse och barn så unga som tolv, tretton år rekryteras som yrkesmördare med automatvapen. 

”Vi behöver mer resurser”, är ett återkommande budskap från polisens ledning liksom krav på att ”det övriga samhället, skola och socialtjänst, tar sitt ansvar”. Både i intervjuer med höga polischefer och i pressmeddelanden. Ett budskap som inte minst basuneras ut av rikspolischef Anders Thornberg själv, senast i en debattartikel i DI nyligen.   

Men frågan är om det verkligen är mer pengar som polisen behöver. Budgeten har höjts med 75 procent sedan 1 januari 2015 då en ny organisation infördes där 21 polismyndigheter slogs samman till en. Trots detta har våldsbrottsligheten löpt amok – på tvärs mot trenden i övriga Europa.  

Omorganisationen syftade till att effektivera polisen och rikspolischefen som hade ansvaret, Dan Eliasson, hävdade att några ökade anslag framöver inte skulle bli nödvändiga – tack vare den förbättrade verkningsgraden. Men förhoppningarna har kommit på skam. För inte bara kostar polisväsendet väsentligt mer – organisationen tycks dessutom bli allt mindre effektiv.  

Carin Götblad var länspolismästare i Stockholm mellan 2003 och 2012 och är ett välkänt ansikte för polisen. Numera är hon polismästare vid Nationella Operativa Avdelningen, NOA, och hon håller med om att den nya organisationen ledde till ett kännbart effektivitetstapp.  

– Det finns många fördelar med att centralisera en verksamhet. Men också baksidor. Väl fungerande arbetsgrupper lades ner och vi kämpar nu med följderna av det. Tyvärr sammanföll det även med stora andra samhällsförändringar som påverkade brottsligheten, säger Carin Götblad. 

Hon syftar bland annat på grupper på lokal nivå som arbetade med bland annat narkotikabrott och förebyggande arbete med barn. 

– Det var lokala framgångsrika projekt som byggde på personkännedom, men dessa har slagits sönder. 

Nyligen upprättade polisen en så kallad ”särskild händelse” och kallade in hundratals poliser till Stockholm från andra delar av landet för att så snart som möjligt få bukt med det katastrofliknande tillstånd som råder i huvudstaden för närvarande. Carin Götblad anser att detta är viktigt, men att det ändå inte kommer att räcka.  

– Det är en kortsiktig men nödvändig insats för att kyla ner de akuta problemen med skjutningar och sprängningar i Stockholm. I det här läget har vi inget val. Vi behöver människor som knackar dörr, spanar, pratar med människor. Men vi kommer ändå inte upp i de dimensioner att vi kan ha tillräcklig bevakning på personerna i de kriminella nätverken. De är för många, helt enkelt.  

Kritik har framförts om att förflyttningen av poliser till Stockholm sker på bekostnad av andra delar av landet där resurserna också behövs.  

– Det är inte ett okänt problem, något som polisledningen naturligtvis känner till. Men nu skjuts och sprängs det nästan varje dag här.  

Stefan Holgersson är polisforskare, verksam vid Linköpings Universitet och har länge sett och studerat problemen inom polismyndigheten. Han tycker att Götblads kritik mot omorganisationen är välkommen – men också senkommen.  

– Polismyndigheten har blivit ett byråkratiskt slukhål. Pengar försvinner in, samtidigt som effektiviteten blir lägre och lägre, säger Stefan Holgersson.  

– Tidigare kunde polisen förstå sin lokala problematik och bemöta ett nytt brottsfenomen eller en extraordinär händelse på ett annat sätt genom att starta egna narkotikarotlar eller grupper, och utforma det efter lokala förutsättningar. Massvis med sådana väl fungerande initiativ fanns runt om i landet, men de dog i samband med omorganisationen, säger Holgersson.  

Holgersson ser beslutet att snabbinkalla poliser till Stockholm som en desperat och reaktiv åtgärd.  

– Det leder totalt sett till ett effektivitetstapp. Låt säga att en polis har en viss verkningsgrad, till exempel 80 procent, när de jobbar på sin hemmaplan. I Stockholm hamnar den kanske på 30 procent. De ska lära sig hitta, bygga upp en personkännedom om kriminella, fordonen de åker i med mera. Samtidigt utarmas andra delar av landet.  

Liknande reaktiva, kortsiktiga och i grunden ineffektiva insatser blir allt vanligare, menar han.  

Verksamheten organiseras i tvåveckorscykler i stället en hållbar långsiktig strategi utarbetas. Särskilda insatser blir ett sätt att utåt visa att man tar tag i problem snarare än att de i praktiken blir lyckosamma.  

I princip innebar omorganisationen att alla chefer inom de olika länspolismyndigheterna fick sparken och fick söka tjänster i den nya organisationen.  

– Rutinerade chefer byttes inte sällan ut mot oerfarna lättstyrda individer och överblivna chefer fick ofta olika former av byråkratiska göromål, säger Holgersson.  

Det ledde enligt Holgersson till att en känsla av besvikelse spred sig inom polisen. Kritik mot organisationen bemöttes med tystnad, eller rent av med repressalier. Det ledde också till en våg av uppsägningar.  Under det första året, 2015, sade 832 poliser upp sig och Polisförbundet tillskrev detta missnöje med omorganisationen. Förbundets dåvarande ordförande Lena Nitz varnade för att det fanns en repressalie- och tystnadskultur inom polisen.  

I rapporten ”Hur skyddar och stärker Polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet?” visar forskaren Stefan Holgersson att polisledningen i stället för att lära sig av sina misstag lägger mycket energi på att måla en förskönande bild av verkligheten.  

I vissa fall har det gått så långt som att man helt enkelt ljuger om insatser för att få polisen att framstå som effektiv och skicklig. I ett exempel från 2021 hyllade polisen sin egen ”välkoordinerade” och ”snabba insats” efter ett bombhot mot Uddevalla tingsrätt.  

Men det fanns ingen sådan insats. Tidningen Bohuslänningen skrev: ”Medan tingsrätten evakuerade sina lokaler förra torsdagen efter ett bombhot fanns ingen polisiär hjälp att tillgå. Polisen avfärdade redan i telefon hotet om de 300 bomber som, enligt hotet, skulle ha placerats i domstolens lokaler.” 

Polisen beskrev dock händelsen, via sin egen hemsida, som att hotet togs på allvar och att man ”inledde en insats för att säkra platsen och gripa förövare”.  

Och Fokus rapporterade i maj förra året om hur den dåvarande regeringen, med justitieminister Morgan Johansson som ansvarig för Polismyndigheten, blåste upp siffror rörande polistätheten i Sverige. Antalet poliser per 100 000 invånare var  själva verket lägre vid utgången av 2021 än tio år tidigare: 205 nu jämfört med 216 då. En skenbar ökning av antalet poliser skedde genom att man omdefinierade titeln ”polis” till att även omfatta civilanställda och inkallade pensionerade poliser. Men det stannar inte där. 

– En stor andel av poliserna har inte uppgifter som vi i traditionell mening menar uppfattar som polisuppgifter, som att patrullera på gator eller spana. Omorganisationen har lett till mer administration och fler chefer och därmed mer stabsaktiviteter. Rent praktiskt innebär det att de som är ute och nöter gatsten har blivit betydligt färre, säger Stefan Holgersson. 

Anders Burén har tidigare arbetat som polis i över 40 år, har erfarenhet från en rad chefsbefattningar och var i åtta år operativ spaningschef på Länskriminalen i Stockholm. Han är kritisk till det ökande antalet kommunikatörer inom polisen som han anser till stora delar ägnar sig åt skönmålning. 

– Kommunikationsavdelningens viktigaste syfte är att censurera information gentemot allmänheten som kan ställa Polismyndigheten i dålig dager, säger Burén.  

– Detta blev tydligare efter omorganisationen. Händelser som kan skada bilden av en väl fungerande myndighet tystas ner och i stället lyfter man fram information som kan visa att polisen gör ett bra jobb. 

Han menar också att den polis som talar med medierna innan att först ha hört av sig till kommunikationsavdelningen kan råka illa ut. Samt att en uppgivenhet bredde ut sig inom kåren under 2015 och framåt. 

– Äldre poliser började invänta sina förtidspensioneringar och yngre började titta sig om efter andra jobb. Förr i tiden kunde poliser som gick i pension falla i gråt vid sina avskedstal då de inte ville lämna sitt jobb. Nu är de tacksamma över att få gå. 

Fokus har talat med ytterligare en erfaren polis med trettio år i yrket, fortfarande verksam i Stockholmsområdet, som kan vittna om en tystnadskultur. Typiskt nog vill källan vara anonym.   

– Vi håller på med krigsliknande händelser ibland. Då kan vi inte ha en organisation som säger ”vi tar ett möte framöver om det här problemet”. Vi måste ha operativa chefer som har befogenhet att fatta beslut. Och som vågar göra det.  

Den anonyma polisen menar också att det finns en rädsla i chefledet som delvis förklaras av tidsbegränsade förordnanden.  

– En chef har bara förordnande i fyra år. Under den tiden vill man inte göra fel, eftersom man gärna vill få förlängt förordnande, vilket man inte får om man tar ett beslut som retar upp den högre ledningen. Hellre än att göra fel gör man därför ingenting, säger källan.  

Stefan Holgersson anser att polisen behöver förändras i grunden och den förändringen kan inte initieras av polisledningen själv – eftersom den är hemmablind och en del av problemet.  

– Tyvärr har enskilda poliser mycket att förlora på att göra motstånd. Många vittnar om vilken stor frustration det innebär att veta att den bild som framförs är tillrättalagd. Men det upplevs som att man får betala ett alldeles för högt pris för att träda fram och berätta, säger Stefan Holgersson.  

Läs även: Därför slog Sverige rekord i dödsskjutningar 2023

Läs även: Ökande brutalitet vid "hemma hos"-rånen