Politiker flyr till Bryssel

Socialdemokraten Göran Färm går emot sin partigrupp i 10–15 procent av de viktiga omröstningarna. Moderaten Christofer Fjellner är uppe i 10–20 procent. Och kristdemokraten Anders Wijkman röstar emot partilinjen i ungefär 25 procent av voteringarna.

I Europaparlamentet alltså. I den svenska riksdagen skulle sådant beteende vara omöjligt. Partipiskan är inte alls lika vinande i Bryssel och Strasbourg som på Helgeandsholmen i Stockholm.

Och faktum är att man kan se en ny trend. Från att ha varit en avstjälpningsplats för politiker som gjort sitt i rampljuset är EU-parlamentet numera en plats som drar ambitiösa individualister som vill ha inflytande.

Det är inte bara den högre lönen och förmånerna som lockar utan även chansen att göra skillnad. En möjlighet som bara de som når de innersta partikretsarna i riksdagen har. I Bryssel och Strasbourg kan den enskilde ledamoten få stort inflytande utan att nå partiledningens gunst.

Den som är kompetent i sak, engagerad, orkar med långa resor och har förmåga att knyta allianser kan avgöra enskilda sakfrågor. Och därmed också ligga steget före och vara med och sätta ramarna för mycket av det som riksdagen senare ska besluta om.

Till och med den forne EU-motståndaren och miljöpartisten Per Gahrton föredrar EU-parlamentet framför riksdagen, där han suttit för såväl mp som folkpartiet.

– EU-parlamentet ligger långt förre i beslutsprocessen. Riksdagens makt har begränsats radikalt. Som parlamentariker är det mycket intressantare och bättre att sitta i den internationella miljön i Bryssel än i Stockholm, säger Gahrton till Fokus.

Även ledaren för junilistan Sören Wibe säger att hans tid i EU-parlamentet som socialdemokratisk ledamot var mycket roligare än tiden som s-riksdagsman.

Med sådana vittnesmål från EU-kritiskt håll kan det väl knappast råda något tvivel om att den framgångsrike Europaparlamentarikern har ett långt större inflytande än en vanlig riksdagsman.

Moderaten Anne-Marie Pålsson skulle exempelvis förmodligen ha trivts mycket bättre i Bryssel och Strasbourg än vad hon gjort i Stockholm. I förra veckan väckte ju Pålsson visst rabalder när hon berättade att hon inte ville fortsätta att vara moderatledningens röstboskap. Därför kandiderar hon inte i riksdagsvalet 2010.

– Lojaliteten med partiledning är överordnad. För de stora partierna räcker det om de hittar folk som inte är färgblinda och kan skilja på den röda och gröna voteringsknappen i riksdagen.

Pålsson är starkt kritisk mot att riksdagsgrupperna i så liten utsträckning är delaktiga i utformandet av politiken och att de enskilda ledamöterna inte har resurser att göra egna analyser.

– Vi är helt beroende av partiets eller regeringskansliets tjänstemän. Partiledningarna har en orimligt stark makt att styra och avgöra vilka personer som ska få inflytande.

De folkvalda blir inte representanter för väljarna utan »försäljare« av en toppstyrd politik, enligt Pålsson.

Anders Wijkman, kd , som tidigare suttit i riksdagen för moderaterna, förstår Anne-Marie ­Pålssons frustration. Han är övertygad om att hon skulle ha trivts bättre i Europaparlamentet. Ledamöterna har egna medarbetare och det handlar inte om parlamentarism i klassisk mening.

I riksdagen ska helst majoriteten se till att regeringens förslag inte ändras alls. Oppositionen vet från början att de reservationer som skrivs är meningslösa.

I Europaparlamentet finns ingen lojalitet med EU-kommissionen. I stället är det snarare regel än undantag att kommissionens förslag ändras i förhandlingar för att nå breda majoriteter.

– Då kan man få ett väldigt inflytande om man är insatt i en fråga. Man kan sätta avtryck. Det är väldigt spännande och roligt, säger Anders Wijkman.

Han nämner bistånd och energieffektiviseringar som exempel på där han själv haft en avgörande roll. Enligt Wijkman är personen mycket viktigare är partiet i valet till EU-parlamentet.

– Jag brukar säga att det bästa är att hitta en kandidat som har samma uppfattningar som en själv och rösta på den oavsett vilket parti han eller hon råkar representera.

Visst finns det nackdelar som det tröga tempot på grund av att allt ska översättas och de tröttande resorna till Strasbourg. Men Europaparlamentet är en »rasande stimulerande arbetsplats«, säger Wijkman. En plats för tänkande människor. Det skulle nog inte alla riksdagsmän säga om sin arbetsplats.

En sådan tänkande människa är enligt Anders Wijkman den politiske motståndaren Göran Färm. Socialdemokraten Färm är fylld av samma entusiasm.

– Här kan alla påverka, oavsett om de är i majoritet eller opposition. Trots att det är borgerlig majoritet blir det ofta center-vänsteruppgörelser.

En avgörande skillnad är också att beredningen av ärendena är politiskt styrd. Därför krävs en rejäl arbetsinsats av parlamentarikerna.

– Här går det inte att sitta och vänta på förslag från tjänstemännen, inte om man vill ha inflytande i alla fall, säger Göran Färm.

Moderaten Christofer Fjellner berättar att EU:s sjukvårdsministrar står i kö för att träffa honom. Han är nämligen ansvarig för frågan om information till allmänheten om receptbelagda läkemedel. I den egenskapen måste han också ha tät kontakt med socialminister Göran Hägglund som ska ansvara för frågan i EU:s ministerråd under Sveriges ordförandehalvår.

Fjellner påminner om vad Finlands utrikesminister Alexander Stubb brukar säga:

– En EU-parlamentariker har större makt än en minister.

Och Stubb har ju provat båda.

Med sådana utsikter är det inte så konstigt att några av riksdagens mera egensinniga ledamöter nu försöker ta sig in i Europaparlamentet. Cecilia Wikström (fp), som kallat sig själv »rebellen« i sin riksdagsgrupp, och värdekonservative Hans Wallmark (m), som öppet fronderat och röstat emot könsneutrala äktenskap, är två. Wallmark har upptäckt hur mycket EU-parlamentet bestämmer över det riksdagen kan göra och Cecilia Wikström vill ha större frihet.

– Jag vill ha större mandat att agera som individ. Det skulle vara fränt att vara en liten fisk i ett mycket stort hav.