Politikerna håller löftena

Finansministerns uttalande utanför Harpsund var blygsamt, överraskande för några, men framför allt talande.

– Förvänta er inte löften i hundramiljardersklassen på fredag, sa Pär Nuder i onsdags.

Förhandssnacket inför valrörelsens två viktigaste dokument har handlat om rekordstort valfläsk. Men när socialdemokraternas och den borgerliga alliansens valmanifest presenteras i veckan är risken för överbudspolitik liten. Politikerna tar inte i mer än de kan hålla, och håller oftast sina löften, visar ny forskning.

Statsvetardoktoranden Elin Naurin vid Göteborgs universitet har jämfört socialdemokraternas valmanifest i valet 1998 med hur partiet agerade under regeringstiden fram till 2002. Omkring 80 procent av löftena utförs helt eller delvis. Studien bekräftar slutsatsen i en tidigare, liknande undersökning för mandatperioden 1994–1998.

Men hos väljarna är föreställningen om svekfulla politiker stark. Två tredjedelar av de röstberättigade tror att politikerna sällan eller aldrig håller vallöftena, enligt Elin Naurin.

– Efter min första undersökning blev många arga och provocerade över slutsatsen. Men i stället för att se manifesten som tomma ord borde väljarna lyssna på löftena. Det är ett av de bästa redskapen för att veta vad som händer efter valet och grunda sitt val på, säger hon.

I årets val finns det extra goda skäl att granska valmanifesten. Efter miljöpartiets och vänsterpartiets ultimatum om ministerposter är utgångsläget att det blir en koalitionsregering, oavsett om statsministern heter Fredrik Reinfeldt eller Göran Persson. Och som grund för regeringsförhandlingarna ligger valmanifesten.

– Redan nu kan väljarna läsa sig till utfallet av förhandlingarna. Är ett parti ensamt om ett löfte minskar ju möjligheten att det blir uppfyllt i en koalition, säger Elin Naurin.

Valmanifesten är också politikernas bästa tillfälle att själva formulera sin politik. En utfästelse i ett manifest väger tungt och är trovärdig. Men ett framkastat utspel i slutet av valrörelsen går det inte att lita på. Genom att ständigt lova nya saker i intervjuer gör politikerna det svårare för väljarna att skilja på vad som faktiskt är ett löfte och vad som är en förhoppning om vad partiet ska kunna genomföra, anser Elin Laurin.

– Utanför valmanifesten slänger sig partiledarna med vaga formuleringar som uppfattas som löften, men som inte är det. Det vilseleder väljarna och kan vara en förklaring till det låga förtroendet för vallöftena. Göran Persson ägnade hela inledningen i partiledardebatten i tv 2002 till det, säger hon.

Ofta ger politikerna också sken av att deras unika krav kommer att förverkligas, trots att partiet inte har mandat till det. Det är inte rimligt att i dag utgå från att kristdemokraterna kan få till en sänkning av bensinskatten, hur mycket Göran Hägglund än pratar om det.

De bästa löftena, menar Elin Naurin, är de som konkret säger vilka lagar som ska införas eller tas bort, vilka skatter som ska sänkas eller höjas. Men även de mest konkreta löften kan vara vilseledande.

– Moderaterna lovar nu att alla ska få 1 000 kronor mer i månaden. Det är väldigt konkret, men vid en granskning är löftet tomt. Man kan efteråt räkna hur som helst, med bidrag, inflation, allmän löneökning, för att hävda att det är uppfyllt, säger hon.

Trots att valmanifesten funnits i många år har de inte utvecklats särskilt mycket, visar en doktorsavhandling som Niklas Håkansson vid Högskolan i Halmstad har gjort.

– Ibland har det varit omfattande texter, ibland bara kortfattade punkter. Men vallöftena har varken blivit mer eller mindre konkreta än för fyrtio år sedan, säger han.

Trenden i år skulle möjligen kunna vara den självsäkra tonen. Centerpartiet kallar sitt valmanifest för »kontrakt«, kristdemokraterna talar om ett »garantibevis«. Och Fredrik Reinfeldt har, i kontrast till Pär Nuders blygsamhet, slagit fast »att vad socialdemokrater än föreslår vad gäller vården om omsorgen kommer vi att acceptera det och föreslå mer«.