Pop up-politik för presidenter

Fältet är fullt av svartklädda och maskerade aktivister. På andra sidan står en armé av svartklädda poliser med hjälmar och vapen. En pojke i nedre tonåren rullar fram på sin skateboard och säger åt madame att det är farligt att vara där, att jag borde ge mig av. Jag har redan insett att det är omöjligt att komma fram till Marine Le Pens sista valmöte inför valet, i Parc de la Villette i Paris.

Jag tar några trevande steg åt polisernas håll. När jag kommit halvvägs fäller de ner sina visir.

Efter en och en halv timme i kö till Emmanuel Macrons valmöte i Bercy i Paris några timmar tidigare får flera hundra veta att de köat förgäves. Arenan är full. Flera kostar ändå på sig att skämta med vakterna. Inne i den stora arenan läxar Macron upp över 20 000 rusiga anhängare som buar och visslar när de hör namn på politiska motståndare.

– Vi visslar inte ut någon, säger han och tillägger att de i stället för att vissla ska kämpa hårdare för att besegra övergrepp och orättvisor.

1980- och 1990-talisterna brukar anklagas för att sakna politiskt engagemang, men närhistorien har visat att de unga generationerna helst engagerar sig för korta insatser i avgränsade frågor. En sorts pop up-politik för en ny generation.

Macron testar denna politiska form i större skala. Hans nystartade »parti« En Marche är tänkt som en tillfällig rörelse för förändring nu, och lösningarna på politiska problem har han plockat ihop av »det bästa från höger, det bästa från vänster och det bästa från mitten«.

Han har redan bevisat att det fungerar som politisk samling. På bara ett år har han samlat tillräckligt många för att bli den störste av elva presidentkandidater. Framtiden får utvisa om det fungerar som politisk lösning.

Filosofen Michel Onfray hävdar på Le Figaros kultursidor att ingen på allvar har försökt att bekämpa Nationella fronten under de 15 år som har gått sedan Marine Le Pens far lyckades ta partiet till andra omgången i presidentvalet 2002. I stället använder de andra partierna Le Pen som en sorts fågelskrämma för att slippa göra förändringar. Högerextremismen kan inte bekämpas genom att demoniseras, skriver han, utan genom att man torkar ur de träsk som göder deras ambitioner. Med en politik för de grupper som känner sig utsatta och rädda, och som därför röstar på dessa politiker, som med hat och splittring skrämmer upp dem.

Visst kan man se det som att ställningskriget utanför Marine Le Pens möte sex dagar före första valdagen är aktivisternas fel. Men på kvällen ser jag på tv att det inte tog ens tre minuter av mötet innan Le Pen pratade om en hotad civilisation. »Ge oss tillbaka Frankrike. I Frankrike ber vi inte kvinnor gömma sig under slöjor för att de är orena«, skrek hon. Stämningen inne på La Zenith var hätsk. Utanför var den så hotfull att tjugo beväpnade och kravallutrustade poliser tyckte det var säkrast att fälla ner sina visir när en ensam medelålders kvinna närmade sig.

Utanför Macrons fyra gånger så stora folksamling hade poliserna inte ens visir. Men tidningen Le Point kritiserar senare den självförhärligande iver med vilken den unge Macron firade sin triumf i valets första omgång, som om han redan vore vald till president. Felet, och i sig tecken på att demokratin i Frankrike (och många andra länder) är svag och omogen, är enligt Le Monde att jakten på en »stark« ledare ger egocentrerade presidentskap som infantiliserar politiken och en ond spiral uppstår.