Priset på röster i Rosenbad

I slutet av augusti började de inse vartåt det barkade. På partihögkvarteret fanns då fortfarande optimister, de som log om morgnarna när någon tidning rapporterat uppgång på en kvarts procentenhet och koppen var halvfylld av kaffe. Valrörelser har den okristliga effekten på vanligtvis gudfruktiga människor, kärleken visar sig sällan vara störst. Hoppet däremot. Vilken näringskälla för politiska karriärer!

Nu var det i alla fall så just den här sensommaren att den inre kretsen ändå förstod. Till och med partiledaren begrep. Det var över. Ingenting de gjorde fick fäste, folk ville inte lyssna, regeringen skulle bara bort.

I det skedet började Bosse Krogvig och Sten Olsson prata om miraklet. Tänk om det ändå skulle vända. Fan, då skulle det bli deras förtjänst. De var ju ändå ansvariga för valkampanjen. En framgång, hur orealistisk den än tedde sig, kunde inte få framstå som orsakad av slumpen. Så de började diktera. Och fantisera. Till slut hade de en fin liten promemoria som i detalj beskrev alla de taktiska genidrag som lett fram till denna historiens mest osannolika vändning i en valrörelse. Därefter ägnade de tiden fram till valdagen åt att göra det så svårt som möjligt för motståndaren att regera efter sin redan säkrade seger.

Carl Bildt blev statsminister efter det valet, 1991. Socialdemokraterna Bosse Krogvig och Sten Olsson fick gå till Sveavägen 68 igen och fylla sina kaffekoppar – halvtomma – och börja arbeta för att komma igen nästa gång.

Man kan tänka på det i slutet av augusti 2014.

I nästan ett års tid har svensk politik varit låst i en logik som missgynnat regeringen. Väljare och medier har velat prata om brister i välfärden, klyftor i samhället, statsråd i affärer. Socialdemokraterna, eller snarare debattörer till vänster om dess partiledning, har satt agendan: sänkta skatter mot bättre välfärd. Moderaterna har gång på gång försökt bryta situationen: skattestopp, krona-för-krona, Sverigebygge, till och med enstaka skattehöjningar. Ingenting har fäst. Socialdemokraterna, tagna på sängen av kraften i vänsterrörelsen, har legat steget efter opinionsvinden men lutat sig tillbaka i tron att så länge ingenting stort händer är varje dag som går en förlorad dag för Fredrik Reinfeldt.

Så var det i alla fall fram till förra måndagen, den 11 augusti. Då höll Anders Borg en liten pressträff. Sommaren, sa han, hade försämrat utsikterna för den svenska ekonomin:

– Vi har sett att utvecklingen i Irak och Syrien gör att vi har en rätt påtaglig ökning av kostnaderna för asyl och integration och migration, den kommer att slå igenom på offentliga finanser.

Reaktionerna på detta? Inga alls, egentligen. Sanna Rayman, ledarskribent på Svenska Dagbladet, tog fram Borgs underlag – Migrationsverkets juliprognos över antalet asylsökande – och frågade sig vad politikerna i valrörelsen hade tänkt spara på, eftersom verket sa sig behöva 48 ytterligare miljarder kronor för att klara ökade flyktingströmmar de närmaste fyra åren. Det här var på onsdagen. Det uppfattades inte som någon bomb i valrörelsen direkt. Vilket kanske inte var så konstigt. Drygt tio miljarder per år är mycket pengar, men ökade sjukskrivningar kostar också mycket pengar. Till exempel.

Sedan kom då lördagen. I en kortare passage i sitt sommartal beskrev Fredrik Reinfeldt utmaningen – oro i Syrien, Ukraina, Irak – och så vädjade han till svenska folket att värna humanitära intressen, att ha tålamod och att öppna sina hjärtan för dem som flydde från krigets fasor.

Det blev ett jävla liv.

Vilket hade att göra med vad han hade sagt till journalisterna före talet. Nämligen att kostnaderna för att ta emot flyktingar omöjliggjorde nästan alla andra reformer. Han hamrade in budskapet på pressträffen: ska vi ta vårt humanitära ansvar har vi inte råd med något annat. Vilket ju var en bekräftelse på delar av sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning. Han ställde dyrare migrationspolitik mot andra satsningar, till exempel på välfärd.

Vänstern rasade. Förstås. Högern rasade den också. Mot vänstern, som inte förstod att det handlade om att stå upp för en generös flyktingpolitik. Och Jimmie Åkesson jublade. Plötsligt pratade alla om hans fråga. Utom Sveriges Radio, som försökte hålla fast vid sin nyhet om att Göran Persson kanske skulle bli utrikesminister vid ett maktskifte. Och Kent Persson, moderaternas partisekreterare, som ägnade sig åt att hävda att Persson-spåret var en »rökridå« för att dölja att socialdemokraterna eftermiddagen före faktiskt hade presenterat dyra förstärkningar av a-kassan och en inte bland alla väljare populär tredje pappamånad.

Kort sagt, det var till slut valrörelse.

Vad som hände sedan? Jo, alla började prata regeringsbildning. Om nu flyktingpolitiken blev valets viktigaste fråga borde det gynna sverigedemokraterna. Vem skulle då kunna få ihop en regering? Fredrik Reinfeldt svävade på sitt tidigare löfte att släppa fram en rödgrön minoritet som är större än alliansen, och plötsligt sa Annie Lööf och Jan Björklund det som Reinfeldt sagt förut, och la man nu ihop dessa utsagor ledde det till att folkpartiet och centerpartiet faktiskt under några dagar denna vecka lovade att fälla sin egen regering i en statsministervotering.

Det är verkligen dårarnas julafton, valrörelse.

Och sedan? Sedan blev det brösttoner med Anders Borg och Carl Bildt. På en föreläsning, förlåt, pressträff, gjorde de en extensiv exposé över världens nu pågående kriser och konflikter. Budskapet? Inte var det anslagshöjningar till försvaret i alla fall. Men de upprepade gång på gång att-det-här-säger-vi-inte-för-att-det-är-valrörelse.

– Det är inte vi som har hittat på terrorn i Irak, bedyrade Bildt.

Det kanske är ett för magstarkt påstående – det är trots allt valrörelse – men rimligen talade Bildt i just detta sanning, det var inte han som var orsaken till att människor mördades.

Fast, det var heller inte det frågan handlade om, utan om vad moderaterna nu gjorde av den nya situationen. Det fanns åtminstone två svar.

Den socialdemokratiska cynikerns: Moderaterna vill nu göra flyktingpolitiken till en valfråga för att sverigedemokraterna ska kunna bli så stora att Jimmie Åkesson sätter stopp för Stefan Löfven som statsminister.

Brända jordens taktik alltså. Gärna parlamentariskt kaos och starkare sverigedemokrater, bara det gör livet surt för socialdemokrater.

Det låter, om inte konspiratoriskt, så ganska svårstyrt. Som strategi betraktat.

Den moderata idealistens förklaring är å andra sidan inte mycket trovärdigare: Moderaterna är nu så godhjärtade att de tar ansvar för Sverige i en svår situation utan några som helst tankar på valtaktik eller att Fredrik Reinfeldt om några veckor kan vara utsparkad från allt vad kanslihus och inflytande heter.

Säga vad man vill, men Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs politiska karriärer har inte präglats av oförmåga att tänka och agera kallt och strategiskt för att säkra inflytande.

Så hur bör man beskriva den här veckans händelser? Antagligen som ett vågat utbrytningsförsök. Som ett sista, ganska desperat försök, att få den här valrörelsen att handla om något annat än den har gjort i ett år.

Den verklighet moderaterna nu pekar på existerar förstås i verkligheten. Svagare ekonomisk utveckling på många håll i världen och fler konflikter som påverkar Sverige. I juni hävdade Konjunkturinstitutet att det skulle behövas skattehöjningar oavsett vem som vann valet, och Migrationsverket spådde som sagt strax därefter fler asylsökande. Men det innebär ju inte att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har glömt bort att det är val. Man kan försöka sätta sig in i situationen för några veckor sedan, när partistrategerna räknade och kalkylerade på detta. För det har de gjort. De beskriver en ganska långvarig och intensiv diskussion om huruvida det var värt att göra de här utspelen eller inte.

Sett utifrån fanns det några uppenbara potentiella fördelar.

1. Få bort tröttheten. En debatt om oro utifrån skulle kunna visa att Fredrik Reinfeldt är en statsman som vågar se svårigheter i vitögat. Det är också så partiets kommunikatörer under veckan har försökt sälja saken.

2. Få bort välfärden. Socialdemokraterna har högre förtroende än något alliansparti när det gäller sjukvård och skola. För att vinna måste man få bort de diskussionerna ur valrörelsen. Och den effekten har ju Fredrik Reinfeldts tal hittills haft.

3. Få in regeringsfrågan. Som ett brev på posten i alla diskussioner som rör sverigedemokraterna kommer frågan om vem som kan bilda regering. Moderaterna tror, inte helt utan orsak, att de tack vare alliansen fortfarande tjänar på de debatterna. Och veckan efter Fredrik Reinfeldts tal har ju också handlat mycket om just detta.

4. Få in ekonomin – och Anders Borg. Yttre oro skulle kunna väcka känslan från 2010 till liv, när Anders Borg vann valet. Dessutom, dyrare migrationspolitik skulle kunna krympa reformutrymmet ytterligare och skulle tvinga Magdalena Andersson att antingen slopa vallöften eller höja skatter.

Det intressanta är att moderaterna – med emfas – hävdar att de inte för en sekund har tänkt på någon av dessa möjliga fördelar. Nejnejnej! De ska bara ha tänkt på risken, nämligen att sverigedemokraterna skulle tjäna på det. Det resonemanget går ju inte riktigt ihop, men säger ganska mycket om våghalsigheten i utbrytningsförsöket.

Vad kostar en liter bensin nuförtiden? frågade Sverker Olofsson åtta politiker i en tv-studio i Umeå i veckan. Han hade, som valrörelsen utvecklats, lika gärna kunnat fråga: Vad kostar Jimmie Åkesson nuförtiden? Vad är det aktuella priset för parlamentarisk oreda? Hur mycket riskerar man att få betala för att genom flyktingsituationen vända upp och ner på valrörelsen?

Valforskningens grundläggande svar är att priset är högt. Om migrationspolitiken blir viktig i valrörelsen så gynnas sverigedemokraterna. Det finns ett par motargument: dels att sverigedemokraternas väljare historiskt har visat sig ta ställning långt före en valspurt, dels att en del mätningar indikerar att partiet redan har fångat in de väljare som anses vara potentiella. Därmed skulle kostnaden vara lägre. Fast låg, det är den fortfarande inte. Och det vet också många moderater, både som nu sitter inne i partihögkvarter och funderar på om det är kört eller tvärtom möjligt och de som sitter utanför och försöker begripa vad de där inne håller på med.

I slutet av den här augustiveckan 2014 började de därför gripa efter den enda förklaring de kunde uppfatta som rimlig. En veteran uttryckte tanken slagkraftigast.

– De har börjat fatta att det är kört. Nu handlar allt om att snygga till eftermälet.