Rättvisemärkta kläder – svårt och dyrt

Söt liten blus: 299 kronor. Ganska snygga vardagsbyxor: 399. Fyr-pack strumpor för 49:90.

Lockpriserna överröstar varandra i kampen om konsumenternas plånböcker. Och vi köper som aldrig förr. För tio år sedan konsumerade vi runt 15 kilo textil per person och år, i dag 24 kilo.

Färsk statistik visar att nästan var femte kvinna i åldern 16–24 köper nya kläder varje vecka.

Maria Palm, miljöhandläggare på Naturskyddsföreningen, konstaterar att det helt enkelt inte går att få fram så mycket kläder på ett schyst sätt.

– Folk köper kläder som om det vore plockgodis, säger hon.

Det som gjort billig klädshopping möjlig för trendängsliga svenskar är att produktionen nu flyttat utanför Sveriges gränser. Men för bara ett par decennier sedan var det fortfarande vattnet i svenska åar nedströms Teko-industrierna som ändrade färg efter modets växlingar.

I ån Viskan i Sjuhäradsbygden rann under många år helt orenat avloppsvatten rakt ut från de täta konfektionsfabrikerna.

Numera färgar textiltillverkningen vattendrag framför allt i Indien, Bangladesh och Kina.
Svenska företag kritiseras regelbundet för att blunda för förhållandena där plaggen tillverkas. Återkommande rapporter visar på slavarbete, extremt låga löner och usel arbetsmiljö.

Bomull är dessutom den i särklass mest besprutade grödan i världen: av de 700 000 ton DDT som produceras varje år används hälften i textilindustrin. I Sverige förbjöds miljögiftet redan på 70-talet men markerna kring dagens textilfabriker drabbas fortfarande hårt.

Nu tycks dock både medvetenheten om situationen och viljan att förändra öka bland de svenska konsumenterna.

Det märker nätverket Rena Kläder av, berättar Eléonore Elfström Fauré. Hon är projektledare på Fair Trade Center, en av organisationerna som ingår i nätverket.

– Fler och fler svenska företag har börjat ställa krav på hur deras leverantörer uppför sig, säger hon.

Holländska Fair Wear Foundation, en slags revisionsorganisation inom klädindustrin, värvar just nu nya medlemmar i Sverige. Weekday är redan med och J Lindeberg, Polarn o Pyret och Filippa K har visat intresse att låta sig granskas.

De sistnämnda har kommit mycket långt i diskussionen att ansluta sig. Produktchef Maj-La Pizzelli ser många fördelar med samarbetet.

– De här frågorna ligger i våra grundvärderingar men vi har inte den kompetens som krävs inom Filippa K. Vi är bäst på att göra kläder och mode, och för att få de här kontrollerna av arbetsvillkoren vill vi i stället ta in riktiga specialister, säger hon.

De företag som ansluter sig till Fair Wear Foundation skriver under en uppförandekod som innebär att de aktivt måste uppfylla arbetsvillkoren enligt FN:s internationella arbetarorganisation (ILO). I praktiken handlar det bland annat om att ingen får tvingas att arbeta, att barnarbete inte får förekomma, att anställda ska ha rätt att organisera sig fackligt, att arbetsförhållanden ska vara säkra och sunda och att lönen ska gå att leva på.

Fair Wear Foundation gör sedan oberoende granskningar med hjälp av lokal personal för att kontrollera att överenskommelsen efterlevs.

Men några garantier för att kläderna verkligen blir rättvisa kan de inte ge.

– Vi skulle ljuga om vi hävdade att allt blev bra en vecka efter att företaget blivit medlem.

Det är en process där vi backar upp företaget att stegvis få högre trovärdighet, säger Sofie Schop, kommunikationschef på Fair Wear Foundations huvudkontor i Amsterdam.

Någon liten Fair Wear-symbol kommer dock inte att konkurrera med den befintliga märkningsdjungeln av svanar, svalor och EU-blommor. Sofie Schop tror att en märkning skulle ge intryck av att allt redan är bra, och det är det som sagt inte.

Några helt rättvisemärkta kläder finns det alltså inte i dag. Det enda som kan certifieras är bomullen. Därefter är det många potentiellt tveksamma tillverkningsled kvar fram till butikshyllan.

Inte ens den svenska organisationen Rättvisemärkt, vars holländska systerorganisation är en av initiativtagarna i Fair Wear Foundation, kan se när rättvisa kläder skulle kunna bli verklighet. Klädtillverkning är för komplext och det skulle bli allt för krångligt att säkra. Och därmed för dyrt. Kaffe och bananer är till exempel mycket lättare att garantera att de har ett rent förflutet.

– Att certifiera hela plagg skulle vara jättebra, om man kunde göra det utan att fördyra dem för mycket. Certifieringskostnaderna måste vara rimliga. För frågan är alltid vad konsumenterna är villiga att betala för att veta att det är bra grejer, säger Daniel Sommerstein, presschef på Rättvisemärkt.

Han konstaterar samtidigt att bara för att jeansen är dyra finns det ingen garanti för att sömmerskorna som sytt dem har haft det särskilt mycket bättre än kollegorna som sydde ett billigare par.

För att understryka hur viktig frågan är valde Naturskyddsföreningen textil som tema på årets Miljövänliga vecka tidigare i höst.

Maria Palm är förvånad över att bristen på bra alternativ fortfarande är så stor inom klädmarknaden – trots att konsumtionen alltså stigit så drastiskt.

– Vi ville sätta press på branschen att ta fram miljömärkta alternativ. Det har varit bedrövligt svårt för konsumenter att välja produkter som är miljömässigt eller etiskt bättre på något sätt, säger Maria Palm.