Rea i spelartunneln

Sonny Karlsson har slutat köpa brasilianare.

De trivs ju ändå inte här.

Det är kanske inte så konstigt egentligen. När spelarna springer in på konstgräsplanen inför 2013 års första tävlingsmatch har det alldeles nyss blivit mars.

Det här är dessutom Göteborg. Här är det extra kallt när det är kallt.

Men afrikanerna, de passar bra i Häcken. Sonny tror att det har med språket att göra. De har ju engelskan med sig.

Dominic Chatto, Nasiru Mohammed och de andra jagar boll på Valhalla IP i dag. Äntligen något slags fotbollspremiär. Förra årets succélag Häcken möter Falkenberg i Svenska cupen och på läktaren står sportchefen Sonny Karlsson och studerar det lag han ägnat vintern åt att sätta ihop.

Det ser inte helt illa ut. Det blir lite växelspel, en träff i stolpen och ett skott som snuddar Falkenbergs ribba.

När halvtidssignalen ljuder har de ännu inte gjort något mål. Men det här borde gå bra. Falkenberg kom fjärde sist i Superettan förra året och är inte ens ett helprofessionellt lag. Hälften av spelarna i Falkenberg har andra jobb vid sidan om.

Häcken var förra årets succélag i Allsvenskan. Laget från Hisingen kom tvåa i serien och kvalificerade sig till Europa League.

Men fyrtiofem minuter senare blåser domaren av matchen. Studenterna och daglönarna i Falkenberg har spöat Häckens fullblodsproffs med 2–1.

Hur gick det här till?

Svenska cupen är förvisso inte FA-cupen. Få fotbollstävlingar i Europa genererar mindre intresse från medier och publik.

Men det är bara några veckor kvar till premiären av Allsvenskan.

Om det är något som mildrar känslan för Sonny Karlsson kan det vara resultaten på de andra arenorna i Sverige. Helsingborg, Malmö och Norrköping – alla har de tappat poäng mot lag som förra året spelade i lägre divisioner.

Det brukar ju vara så.

Svensk elitfotboll är ett ekosystem där alla äter alla. Det är tydligt under denna första lördag i mars. Det blir kanske ännu tydligare när man ser en lista över de senaste årens segrare i Allsvenskan.

På åtta år har sju olika segrare korats.

Det är förvisso spännande. Men det är också ett mått på de två högsta seriernas kvalitet. I de flesta verksamheter är förutsägbarhet ett tecken på att folk vet vad de sysslar med. Det är till exempel svårt att tippa en turnering i yatzy eftersom det är så mycket tur inblandat. Amerikanska basebolligan MLB är betydligt lättare att spå, eftersom New York Yankees vinner i snitt vart fjärde år.

I UEFA:s rankning syns det att Allsvenskan underpresterar. De senaste åren har den svenska fotbollens finrum cirklat runt tjugofemteplats på listan över de bästa och sämsta fotbollsligorna. Om Allsvenskans styrka i stället hade speglat den svenska folkmängden eller ekonomins storlek skulle den varit ungefär tio pinnhål högre.

Samtidigt är Allsvenskans kvalitet »vad man kan förvänta sig«, enligt Svenska Fotbollförbundet, som i en analys från 2011 har konstaterat att de svenska klubbarna »måste minst fördubbla sina intäkter« för att nå till plats 15.

Seriens uselhet har faktiskt diskuterats i tjugo år. Borde man ha färre lag? Ska man mötas tre eller fyra gånger i stället? Kan ett slutspel mellan de bästa nordiska lagen funka? Kan man göra serien större?

Blickar har avundsjukt kastats mot grannländerna. Norska Rosenborg nådde gruppspelsfasen i Champions League elva gånger mellan 1995 och 2007. De senaste åren har FC Köpenhamn också tagit sig vidare i turneringen ett par gånger.

Inte sedan sekelskiftet har svenska klubbar visat sådana resultat: AIK tog sig till gruppspels-fasen 1999–2000. Säsongen efter gjorde Helsingborg samma sak.

Sedan ingenting.

Men nu tyder flera tecken på att de svenska fotbollslagen har framtiden för sig. Och det beror varken på att seriens struktur förändrats eller att någon politiker kommit med ett briljant förslag.

Varför dominerar vissa lag framför andra? I boken »Soccernomics« delar författarna Simon Kuper och Stefan Szymanski upp den europeiska fotbollshistorien efter kriget i tre delar.

Den första perioden tillhörde de fascistiska huvudstäderna. Diktatorer som Franco i Spanien och Salazar i Portugal ville hålla huvudstadsbefolkningarna glada. Resurser plöjdes ner i lag som Real Madrid och Benfica och lagen tog hem titlar i Europacupen.

I slutet av 1960-talet började små industristäder komma in på fotbollskartan. Lag som Mönchengladbach, Saint-Étienne, Nottingham och Brügge vann titlar och gick långt i de europeiska cuperna.

I de här snabbt växande städerna var många nyinflyttade och fotbollen blev en samlingspunkt i samhället. Det var också i slutet av den här perioden som Malmö FF nådde sin största framgång. I maj 1979 spelade skåningarna final i Europacupen mot Nottingham Forest på Olympiastadion i München.

Den tredje fasen inleddes i början av 1980-talet. När pengarna flödade in i sporten kunde små städer i små marknader inte längre hålla emot. Nu tog de mellanstora europeiska städerna över på allvar: Milano, Manchester, München, Madrid och Barcelona.

Det intressanta med den här perioden var att Europas riktiga metropoler inte kunde bryta dominansen hos klubbar i städer med mellan två och fyra miljoner invånare.

Men på 1990-talet bestämde EG-domstolen att flera av de regleringar som gjort europeisk fotboll lite mer jämlik inte var lagliga. Efter den så kallade Bosmandomen fick spelare flytta vart de ville när deras kontrakt hade gått ut. Och man fick inte begränsa antalet utländska spelare i ett lag.

Den sista riktigt stora prestationen från ett svenskt klubblag stod IFK Göteborg för. Efter den allsvenska segern 1993 gick klubben vidare till kvartsfinal i Champions League – efter att ha vunnit en grupp som bestod av Barcelona, Manchester United och Galatasaray.

Maktskiftet i Europa gick dock långsamt. Fram till förra året hade inget lag från Europas åtta största städer vunnit Champions League.

Men 2012 vann Chelsea Champions League. Och kanske var Londonklubbens triumf ett tecken på en ny period i den europeiska klubbfotbollens historia. Kanske syns den även i Paris SG:s storsatsning - dit Zlatan Ibrahimovic nyligen flyttade.

Det som komplicerar bilden av framtiden är det irrationella regn av pengar som ryska oligarker och rika oljeschejker har börjat sprida över europeisk fotboll. Deras investeringar har dessutom stor effekt eftersom fotbollsklubbar är så små jämfört med resten av ekonomin.

Men bortsett från den osäkerheten är maktförskjutningen tydlig. Större städer producerar allt bättre fotboll.

Om Europas metropoler tar över fotbollen är det en fortsättning på mycket annat i samhället. Företagens huvudkontor har redan flyttat dit, liksom talanger i andra branscher.

Fotbollen rör sig alltså i samma spår som resten av samhället. Och här finns förklaringen till att det börjar se ljusare ut för de allsvenska lagen.

Den svenska ekonomin mår helt enkelt lite bättre än de flesta europeiska länders.

Fornstora dagar. Före Bosmandomen, och före den stora kommersialiseringen av fotbollen, fick svenska klubbar behålla landslagsspelare som Staffan Tapper och Torbjörn Nilsson. När IFK Göteborg gick till kvartsfinal i Champions League 1994 hjälptes Blåvitt dessutom av regler som begränsade antalet utlänningar på plan. Senaste svenska lag att gå till gruppspelsfasen av Champions League var Helsingborg.

Mycket har prövats för att få svenska fotbollslag att nå högre. På 90-talet testades ett slutspel i serieform – men lades ner. Den nordiska turneringen Royal League gick samma öde till mötes. För fem år sedan bestämde sig Svenska Fotbollförbundet för att utöka Allsvenskan med två lag. Effekten av den senaste reformen är inte helt klarlagd, men alla lag har i alla fall fått två hemmamatcher till att tjäna pengar på.

Inte bara fotbollsfolk har engagerat sig i Allsvenskans yttre förutsättningar. För tre år sedan väckte dåvarande vänsterledaren Lars Ohly uppmärksamhet när han ville sänka skatterna markant för svenska fotbollsspelare.

Det är onekligen en besynnerlig ståndpunkt för en vänsterpartist, men ger en bra bild av vilken speciell värld fotbollen befinner sig i.

En som utforskat den världen länge är Kristof Vogel. Han driver bloggen »Osynliga handen«, som analyserar svensk och europeisk fotboll ur ett ekonomiskt och statistiskt perspektiv. Det är en ovanlig röst i fotbollen. Sportjournalister och andra som följer fotbollen har annars en förkärlek till spelsystem och individuella prestationer.

Kanske är det därför han lyckas sätta saker och ting i perspektiv.

– Den Icabutik som jag handlar min mat i har en omsättning som är många gånger större än flera allsvenska klubbar. Ändå behandlas klubbarna som om de vore stora börsnoterade företag, säger Kristof Vogel.

Omsorgen om lagen står helt enkelt inte i proportion till resultaten – vare sig de sportsliga eller de ekonomiska. Det må stundtals se tomt ut på allsvenska arenor, men enligt flera mått är den svenska fotbollspubliken obrottsligt lojal. Vitt skilda länder som Israel, Vitryssland och Rumänien har fotbollslag som presterat bättre resultat i europeiska cuper de senaste åren – men ändå haft sämre publiksiffror.

Lägg till att skattebetalarna i Malmö, Göteborg och Stockholm de senaste åren har byggt och betalat nya arenor – i Stockholm två stycken – och fram träder bilden av en fotbollsgalen nation, inställd på att göra allt för sina mediokra klubbar.

Därför är det lite ironiskt att Allsvenskans nya framtidshopp beror på sådant som ingen har kunnat påverka: världsekonomins svängningar.

För några år sedan började Sonny Karlsson märka någonting. Plötsligt fanns ett stort utbud av spelare ute.

– Inga fantastiska spelare direkt. Men det är många att välja på. Det har varit så ett par år nu.

Inga toppspelare, visst, men habila till halvbra spelare. Den spelartyp som utgör Allsvenskans stomme om man ska vara krass.

Samma sak märkte Kristof Vogel. Och han började räkna: under säsongen 2009-2010 rekryterade de holländska klubbarna färre spelare än de sålde. Samma mönster såg han i Danmark och andra länder.

– Det var tydligt att flera europeiska klubbar krympte sina trupper. Det var ett nettoutflöde av spelare från de här ligorna.

Anledningen stavades finanskrisen. När världsekonomin näst intill kollapsade hösten 2008 försvann sponsormiljoner över hela Europa.

Men i Sverige tuffade allting på. Enligt Kristof Vogel lyckades de allsvenska klubbarna faktiskt öka sina intäkter med i genomsnitt sex procent under de tre åren efter 2008.

Det berodde dels på att de svenska klubbarna var kommersiellt underutvecklade. Om man inte har några sponsorintäkter kan man heller inte förlora några. Och dels på att de finansiella kraven generellt är högre i Sverige än i Europa, där många storklubbar går med konstanta mångmiljonunderskott.

Under åren efter finanskrisen har den svenska kronan dessutom stärkts mot euron. Det har gjort de lediga spelarna lite billigare – men framför allt ökat sannolikheten för att svenska spelare stannar kvar i Allsvenskan.

Resultaten har börjat synas. Förra årets Europaspel blev det bästa som svenska klubbar presterat på fem år. Både Helsingborg och AIK gick till gruppspelsfasen i Europa League och för AIK genererade det extra intäkter på 37,1 miljoner kronor.

Därmed noterade AIK den högsta omsättningen i klubbens historia. De totala intäkterna uppgick till 130 miljoner kronor och Solnaklubben sprang ifrån sina konkurrenter ordentligt.

Allsvenskan börjar nu byta utseende. I flera år har den varit den mest jämlika serien i Europa, i alla fall enligt UEFA:s sätt att räkna. Organisationen har jämfört kostnaderna hos de fyra största lagen med resten i ligan, och under lång tid kommit fram till att resurserna i Sverige varit de mest utsmetade.

Mycket tyder på att den jämnheten har varit ett problem för Allsvenskan. Forskning visar att ojämna ligor i de flesta sporter drar mer publik än jämna. Det beror på att lag som går bra drar mer publik – och när de redan publikstarka lagen går bra blir effekten större än när de små lagen gör det.

Men nu har Allsvenskan förlorat titeln. Jämnare ligor finns i flera länder, och Allsvenskan ligger nu på samma jämlikhetsnivå som till exempel Bundesliga i Tyskland.

De närmaste åren kan de svenska toppklubbarnas position förbättras lite till av utvecklingen i grannländerna. Högsta serien i Danmark – SAS-ligan – har länge dragit upp löneläget i Skandinavien, men nu börjar flera klubbar få problem. Häromveckan rapporterade tiofaldiga mästarklubben Bröndby ett minusresultat på 300 miljoner svenska kronor. Och den så omtalade danska expertskatten är inte längre en lika stor fördel för Danmark. Sedan ett år tillbaka får utlänningar som arbetar i Sverige en lägre skatt i tre år om de tjänar minst 88 000 kronor i månaden. Man kan säga att Lars Ohly fick sin skattesänkning till slut.

Och så var det arenorna. Under hela 2000-talet har det varit en allenarådande sanning att klubbar ska äga dem själva. Erfarenheter har hämtats dels från ishockeyn, men framför allt från Parken i Köpenhamn.

Den danska nationalarenan ingår i samma koncern som FC Köpenhamn. Därmed har alla intäkter stannat i »familjen » – från reklamplatser och loger till pengar från andra arrangemang som konserter och konferenser. Upplägget är en viktig anledning till att klubben under nollnolltalet etablerade sig som Skandinaviens ledande förening.

Svenska fotbollsklubbar har länge tittat avundsjukt på köpenhamnarna. Och nu – nästan tjugo år senare – håller Malmö FF långsamt på att ta över nya Swedbank Stadion i Malmö. När klubben släppte sin årsredovisning häromveckan framgick det att man nu äger 75 procent av fastigheten.

Olikheterna mellan Parken och Swedbank Stadion är ändå många. Parken har på många sätt haft en ohotad ställning som huvudstadens konsertarena och hemmaplan för landslaget. Men framförallt fick koncernen ta över arenan till vrakpris i en konkursliknande situation. Så det är högst oklart om det går att kopiera succén från andra sidan sundet

Då är läget i Stockholm ljusare. Politiker i huvudstaden och i grannkommunen Solna har av någon anledning byggt två stora, toppmoderna arenor nästan samtidigt. Det är en stor dold subvention till fotbollen. Från och med i år kommer Stockholmsklubbarna att vara i ett gott förhandlingsläge, med två olika hyresvärdar att spela ut mot varandra. Enligt uppgifter har aspirerande Superettanklubben Hammarby redan förhandlat till sig ett väldigt gynnsamt hyreskontrakt.

Det viktigaste är alltså inte att äga arenan, utan att använda arenabygget till att slussa så mycket pengar från skattebetalarna till fotbollen som möjligt.

Guldklimpen. Allsvenskans skyttekungar får sällan stanna kvar. Waris Majeed, som förra året gjorde 23 mål, såldes i höstas till Spartak Moskva för 25 miljoner kronor. Pengarna ska »läggas på hög«, enligt sportchefen Sonny Karlsson.

Hur mycket betyder pengarna då?

Nästan allt. På längre sikt finns ett väldigt starkt samband mellan en fotbollsklubbs omsättning och dess sportsliga resultat. De klubbar i Europa som spenderar mest är också de som vinner mest.

Ytterst få tränare och sportchefer kan bryta det sambandet. De som lyckas görs det filmer och böcker om. Främst i skaran är Brian Clough – han som gjorde Derby och Nottingham till toppklubbar och vars liv blev boken och filmen »The Damned United«.

Där finns även Arsène Wenger, Arsenals manager som trots ett ansenligt finansiellt handikapp gentemot storklubbarna tagit sitt lag till tre engelska ligatitlar och en Champions League-final. Boken om honom heter »The Professor«.

Standardverket i genren är »Moneyball«, Michael Lewis bok om basebollaget Oakland Athletics tränare Billy Beane som senare blev filmen med samma namn.

Beane lyckades få ligans fattigaste lag att vinna 103 matcher på en säsong, slå ett rekord över mest vunna matcher i sträck och gå till slutspel. Hemligheten var att hitta undervärderade spelare, kompetenta slagmän som av någon anledning sågs som sämre än de var. Som ansågs för gamla, hade någon skada, eller till och med var »för fula«. Sagan tog dock slut när de större lagen kopierade hans metoder och analyser. Så var det ändå pengarna som bestämde till slut.

Sveriges Billy Beane heter tveklöst Sonny Karlsson. För med den budget som Häckenchefen sitter på ska man inte kunna sluta tvåa i Allsvenskan. När publikationen Sport & Affärer försökte sammanställa spelartruppernas värden – ungefär som fiktiva aktieportföljer – fick Karlssons tillgångar ett värde på 35 miljoner kronor – femte lägst i serien.

Under de fem år som gick innan förra årets serie sparkade i gång sålde han dessutom spelarkontrakt för 40 miljoner kronor – men köpte för bara 11 miljoner kronor. Med ett sådant facit borde han inte ha svårt att hitta jobb på någon tradingavdelning på Wall Street om han tröttnar på fotbollen.

Sonny Karlsson har dessutom inte tillgång till flera av de verktyg som under senare år har revolutionerat spelarscoutingen: olika datorprogram som mäter allt från tacklingar och lyckade passningar till löpta kilometer och vunna nickdueller.

Han har bara ett rudimentärt program på kontoret. Där kan han se spelarnas cv, inte så mycket mer.

– Men då vet jag i alla fall om agenter ljuger när de ringer. De kan inte påstå att någon spelat ordinarie där och då när jag ser på skärmen att det inte stämmer.

Malmö FF berättade nyligen för världen om sitt avancerade analysprogram, sin femstegstrappa för rekryteringar och andra knep deras värvningsstab använder för att hitta rätt spelare. Men det är ingenting för Sonny Karlsson. Inte för att han inte tror på metoden, men för att det helt enkelt inte går.

– Det är ju bara jag som jobbar med det här. Jag skulle aldrig hinna gå igenom det.

I stället har han utarbetat kontakter i Afrika, använder sig av ungdomsturneringen Gothia Cup för att knyta nya och undviker att gå in i geografiska områden han inte känner till.

– Vi är väldigt smala. Vi säger nej till mycket.

Annars är det inte så mycket hemligheter. Inte mer än att han lockar spelare med att Sverige är ett bra utvecklingsland. Många i Allsvenskan fortsätter senare ut i större klubbar i Europa. Det kan slå ut ett lite högre bud från någon obskyr klubb i Europas lägre divisioner.

Så minskar man penningens makt. Litegrann.

I år får vi veta om Sonny Karlssons strategi fortsätter att fungera. Kanske har han bara haft tur i några år?

Förr eller senare vinner pengarna. Det brukar alltid vara så. Och om nu Allsvenskan ska klättra i status måste de större klubbarna som Malmö FF och AIK lyckas utnyttja sina ekonomiska muskler.

Om det inte händer borde storklubbarna kanske sluta värva spelare och värva Sonny Karlsson i stället.

Fakta | Ekonomi i gungning

AIK

Intäkter: 130,0 miljoner kr.

Resultat: 5,0

Trots att Solnaklubben nådde lika långt som Malmö i

Europa League, fick man inte lika stor del av pengarna från sändnings-rättigheterna. Det beror på att Malmö kom till serien från Champions League-kvalet. Trots det gjorde de extra miljonerna att AIK slog intäktsrekord förra året. Och inför 2013 har klubben investerat ganska stort i spelartruppen.

IFK Göteborg

Intäkter: 94,3 miljoner kr.

Resultat: -4,0

Den forna storklubben har haft det tungt ett tag. Tre år i rad har Blåvitt kommit sjua i Alls-venskan, och det börjar

synas i -excelarken. Från att ha
gått med 13 -miljoner i vinst 2009
är man nu nere i röda siffror. Men om spelarna börjar prestera finns
mycket att vinna – både på och
utanför planen.

Helsingborgs IF

Intäkter: 110,7 miljoner kr.

Resultat: 2,1

Tio år efter att kommunen undsatte HIF har klubben betalat

tillbaka hela lånet till skattebetalarna.
Ett stort försäljningsnetto, kval till Champions League och deltagande i Europa League har fått pengarna att trilla in. Men inför nästa år ser utgiftskostymen ut att vara stor – och om HIF inte vinner Svenska cupen blir det inget spel i Europa i år.

Malmö FF

Intäkter: 150,3 miljoner kr.

Resultat: -14,9

Det senaste allsvenska guldet blev dyrt för Malmö. Under 2010 åkte klubben

på en förlustsmäll på 37 miljoner
kronor. Sedan dess har utgfterna -minskat och intäkterna ökat något.
Klubben håller sakta men säkert på
att ta över nya Swedbank Stadion. Skåningarna äger nu 75 procent av fastigheten.