Regeringens budgetvals

I onsdags höll finansminister Anders Borg hov i finansdepartementets bibliotek. Som han brukar göra vid den här tiden på året, när snön har dragit sig undan och det vankas vårbudget. Och som vanligt var det många vackra ord, om en växande ekonomi, en sjunkande arbetslöshet och ett ökat reformutrymme, men färre skarpa förslag, de sparas till höstbudgeten.

Då var utspelen veckorna innan en bättre värdemätare på var regeringen står. I den ena kärnfrågan efter den andra har regeringen gått ut offentligt och deklarerat den egna politikens misslyckanden och därefter lovat förändringar. Mönstret är lika tydligt som talande.

»Allt har inte blivit bra och enskilda personer har kommit i kläm«, förklarade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och presenterade en rad justeringar i de nya sjukförsäkringsreglerna.

– Vi har ett sedan många år eftersatt underhålls– och driftsbehov, sa statsminister Fredrik Reinfeldt samtidigt som han sparkade SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn och gav 800 miljoner kronor mer i järnvägsunderhåll.

– Luckor i lagstiftningen har gjort att friskolor kan strunta i att ha bibliotek, studievägledning och skolsköterskor, sa utbildningsminister Jan Björklund och medgav att regeringen haft en naiv syn på vinster i friskolor. Ett par veckor senare gjorde han det igen när han meddelade att löftet om flexibel skolstart, som alliansen gick till val på 2010, skulle skrotas innan den ens hunnit införas.

Antingen kan man tolka dessa utspel som att regeringen tvingas backa, vilket många bedömare gjorde. Eller så kan man se det som att regeringen och moderaterna lyckas sätta agendan och des­armera oppositionen utan att själva behöva presentera en ny politik. För tittar man närmare på det politiska innehållet bakom utspelen är det svårt att påstå att regeringen backar.

Sjukförsäkringsreformen ligger i grunden fast, med samma bortre tidsgräns eller utförsäkring som kritikerna kallar det, även efter de utannonserade korrigeringarna. Likaså är 800 miljoner kronor långt ifrån de 2 till 3 miljarder kronor som Trafikverket beräknar att det behövs per år för att få ordning på det bristande underhållet av järnvägsnätet. Och skolan kommer även efter Björklunds utspel att genomgå »de mest reformintensiva åren i svensk utbildningshistoria«, som regeringen själv beskriver 2011 och 2012.

Det är med andra ord mer symbolpolitik än en verklig omprövning av den egna politiken.

– Viljan att ompröva de gamla moderaternas politik var fundamental. Viljan att ompröva och se problem med den egna politiken har inte varit lika stor, det sker bara under galgen, säger Roger Mörtvik som är samhällspolitisk chef på TCO.

Men varför gör regeringen då en stor medial sak av den egna politikens tillkortakommanden när de leder i opinionen och inte verkar ha några planer på att ändra politisk färdriktning?

– Jag tror att det är en medveten strategi där man försöker genomdriva stora systemreformer och förändringar och sedan backar man lite grann för att visa att man ändå är lyhörd, säger Roger Mörtvik.

Alltså: två steg framåt, ett steg bakåt. Det är i den takten nya moderaterna dansar. Om det ser ut som om regeringen backar så är det bara för att den tar sats. På så sätt kan alliansen driva igenom sin politik och samtidigt framstå som pragmatiska och självkritiska i väljarnas ögon, lyder analysen.

Det kan framstå som en underlig eller till och med kontraproduktiv metod att kritisera sina egna reformer, men det fungerar, det menar statsvetaren och pr-konsulten Svend Dahl.

– Socialdemokraterna har lyckats i snart hundra år att både regera och ha demonstrationer mot sig själva på första maj. Visst är det ett konststycke, men konstigare saker har hänt i politiken. Än så långe fungerar det för Fredrik Reinfeldt att upprätthålla den här bilden av sig själv som den lyssnande statsmannen, säger Dahl.

Att utspelen kommer just nu har sina förklaringar, utöver att det är vårbudgettider. Den ena orsaken stavas socialdemokraterna, vars interna partiledarstrider har tagit allt fokus från den sakpolitiska debatten i Sverige i ett halvårs tid.

– Vi har inte haft en ordentlig opposition sedan valet, vilket har varit en exceptionell fas och väldigt bekvämt för regeringen. De har kunnat göra absolut ingenting. Plötsligt, efter att Håkan Juholt valdes till socialdemokratisk partiledare, har regeringen behövt visa någon form av initiativkraft, säger Svend Dahl.

För regeringen kom socialdemokraternas kris lägligt. Efter valsegern 2006 hade alliansen en lång lista över reformer som de hade bråttom att bocka av: jobbskatteavdraget, a-kassan, sjukförsäkringen, fastighetsskatten, skolan. Nu, efter valet 2010, är reformerna genomförda och allianspartierna har inte lyckas komma överens om ett nytt reformprogram liknande uppgörelsen i Bankeryd 2005.

– Man var så inriktad på att vinna valet 2010 så det fanns ingen ordentlig policydiskussion om vad man ville göra. Det viktiga var bara att vinna valet, säger Svend Dahl.

Och det syntes när Anders Borg presenterade vårbudgeten i onsdags. Högen med reformpengar – i storleksordningen 25 miljarder kronor – är högre än vad listan på reformer är lång. Listan är inte längre än att regeringen räknar med att kunna genomföra i princip alla vallöften för mandatperioden redan i höst, om inte de ekonomiska förutsättningarna skulle förändras drastiskt.

Det blir ett femte jobbskatteavdrag, sänkt skatt för pensionärer, sänkt restaurangmoms och höjd skatt på tobak och alkohol. Kanske blir det lite regelförenklingar för företagen. Sedan är det slut med visionerna, annat än ytterligare steg i jobbskatteavdraget, vilket Fredrik Reinfeldt redan har börjat tala om.

Men vad gör det när socialdemokraterna inte klarar av att dansa i regeringens takt?

Två steg framåt, ett steg bakåt.