Regeringens skenmanöver

För riksdagens försvarspolitiker började arbetsveckan redan i söndags. I Dagens Nyheter avslöjade reportern Mikael Holmström nya alarmerande uppgifter. Ett ryskt hot ska ha riktats mot Sverige. Att överbefälhavaren tidigare i veckan beordrat en permanent stridsgrupp på Gotland var ett svar på det nya hotet, enligt källor till tidningen.

Samma kväll svarade finansministern på frågan om huruvida det militära hotet påverkar höstbudgeten.

– Vi kommer att lösa en del problem men det handlar inte om stora resurstillskott till försvaret de kommande åren, sa Magdalena Andersson.

Prov på den problemlösningsförmågan kom på tisdagen när försvarsministern åkte till Karlskoga och Bofors hotel för att presentera budgetnyheten: Sverige köper 24 nya artilleripjäser av typen Archer från Norge. Regeringen tar på så sätt över den norska hälften av det från början gemensamma inköpet av 48 artilleripjäser, som grannlandet drog sig ur för tre år sedan.

– I det sämre säkerhetspolitiska läge vi är i kan det här bidra till en förstärkning av den svenska försvarsmaktens militära kapacitet, sa Peter Hultqvist.

Det gemensamma inköpet av Archersystemet är en följetong som länge jagat regeringen. Projektet beskrevs till en början ofta som ett gott exempel på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet. Men efter kraftiga förseningar i produktionen drog sig Norge till slut ur projektet 2013. Sedan dess har den svenska regeringen stått med 24 ofärdiga Archer haubitsar i hand, och letat efter en ny köpare. Efter att grannlandet drog sig ur avtalet med motiveringen att Archer inte uppfyller kraven man har på ett nytt långskjutande artillerisystem har det varit lättare sagt än gjort.

Regeringen har slitits mellan olika oattraktiva alternativ för att ta sig ur situationen. När man nu har nått vägs ände med att försöka sälja vidare pjäserna på den öppna marknaden till ett lägre pris, försöker man sig på plan b: att ta över hälften av pjäserna, och återigen ge sig på att sälja vidare den andra hälften fram till 2020. Som med så många andra kostsamma materielprojekt skjuts problemen på framtiden. Peter Hultqvist vet detta lika väl som någon annan.

I Stockholm skakade man på huvudet åt försvarsministerns fokus på att artilleripjäserna »kan« leda till ökad militär förmåga. För även om man i riksdagskorridorerna var positiv till att den huvudvärk som i flera år varit Archersystemet verkade få en tillfällig lösning, vet man också att köpet inte är något annat än en sista utväg. Pjäserna kommer att stoppas i malpåse, inte placeras på Gotland. Det har främst två anledningar: Den norska hälften av artillerisystemet beräknas inte vara leveransklar förrän tidigast 2018. Dessutom behövs pengar till fordon, ammunition, ledningssystem, och personal som bemannar pjäserna för att använda Archer som kustartilleri. I ett läge där försvarsmakten inte ens har råd med skuggbemanning av många befintliga materielsystem, eftersom man inte har råd att både ha personal till krigsförband och stödfunktioner som staber och skolor,  är sannolikheten att de norska pjäserna förbandssätts i en snar framtid i det närmaste obefintlig.

Mot den bakgrunden gjorde ett nytt ryskt hot som hovrade i medierapporteringen ingen direkt skada när Peter Hultqvist på tisdagen skulle motivera varför skattebetalarnas pengar används till att rädda en misslyckad affär.

Försvarsminister Peter Hultqvist. Foto: Henrik Montgomery/TT

Lösningen går ut på att 450 miljoner  kronor läggs i höständringsbudgeten för att betala de norska pjäserna. Av dem är 99 miljoner överblivna från potten som skulle ha gått till internationella insatser under året, men som nu i stället går tillbaka till den svenska statskassan. Knappt en halv miljard kronor tas också från anslagskrediten hos FMV, förvarets materielverk. Men kostnaderna slutar inte där. Besparingar som sedan länge räknats in i försvarsbudgeten uteblir, samtidigt som de svenska driftskostnaderna för systemet lär öka när ingen partner längre finns att dela logistiken med.

Att budgetnyheten presenterades i skenet av det höjda säkerhetsläget snarare än som en räddningsaktion beror på den uppblossade försvarspolitiska debatten. Bara några dagar före Mikael Holmströms uppseendeväckande artikel om ett ryskt hot hade ÖB Micael Bydén och försvarsministerns statssekreterare Jan Salestrand kallat till extrainsatt informationsmöte i riksdagen.

Arméns skarpa utryckningsstyrka, den operativa reserven från Skaraborgs regemente P4, skulle beordras vara kvar på Gotland för att trygga ständig militär närvaro.

– Det märks att Göranson är borta, viskade någon av ledamöterna i försvarsutskottet.

Förra ÖB, Sverker Göranson, hade motsatt sig en fast placering av trupper på Gotland in i det sista. Men att den nya ledningen nu tidigarelade en permanent stridsgrupp hade ingenting att göra med någon särskild händelse eller ny information. Det var Salestrand noga med att understryka redan i sin inledning på mötet. Svaret var ett tydligt nej på ledamöternas frågor, den tidigare förflyttningen av kompaniet berodde inte på ett enskilt höjt hot mot Sverige. I stället pekade ÖB och Salestrand på den allmänt höjda spänningsnivån och en både praktisk och ekonomisk möjlighet att sätta trupper på ön.

Det ställdes på ända i Mikael Holmströms rapportering.

– Någonting har hänt i underrättelsebilden. Men vi medborgare vet inte vad det är. Däremot ser vi effekterna av det. Den snabba baseringen av förbandet till Gotland är exceptionell, sa Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

I en reaktion på artikeln gav Stefan Löfven motstridiga signaler från FN-mötet i New York.

– Vi upplever inget direkt hot mot Sverige, sa statsministern.

I slutet av samma vecka är några av riksdagens mest insatta politiker fortfarande inte på det klara med om uppgifterna i DN stämmer. Vid ett möte på försvarsdepartementet i tisdags mellan de fem partierna bakom 2015 års försvarsbeslut, och statssekreterare Jan Salestrand, lämnades frågan om ett hot mot Sverige obesvarad enligt Fokus källor. Ledamöterna i försvarsutskottet får vänta de också. Först den 13 oktober ska representanter från försvaret komma till utskottet med mer information.

Strategiskt har alliansen all anledning att ligga på regeringen. I den kommande valrörelsen spås migration och säkerhet ligga högt på den politiska agendan. En ny typ av ryskt hot är gnistan som behövs för att försvarssamtalen ska pressas upp på dagordningen igen och skapa konflikt i valrörelsen.

Det nuvarande försvarsbeslutet mellan regeringen och allianspartierna, undantaget Liberalerna, ligger till grund för hur mycket pengar försvaret får fram till 2019. Men redan i våras konstaterade försvarsmakten att minst 5 miljarder kronor saknas till 2020, och ytterligare minst 4 miljarder därefter för att kunna genomföra det politikerna beslutat om. Förra årets överenskommelse byggde dessutom på att ett enskilt militärt angrepp på Sverige är osannolikt.

Liberalerna, som i sista stund hoppade av uppgörelsen, lägger nu i sin kommande skuggbudget dubbelt så höga anslag till försvaret i jämförelse med försvarsbeslutet. Enligt Moderaterna vore det osannolikt om det förändrade omvärldsläget inte krävde mer resurser. Kristdemokraterna vill se förstärkningar på Gotland: kustrobotar, mer mannar, Archersystem.

Försvarsminister Peter Hultqvist sitter i en svårare sits. Han har att vända sig till en finansminister med många hål att fylla inför valet 2018. Försvarsfrågan är inte heller okomplicerad regeringspartierna emellan. Alliansens påtryckningar har möjlighet att skapa nog så mycket spänningar mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna framöver.