Religionens återkomst

För att vara världens mest sekulära land har svensk politisk debatt de senaste månaderna präglats av många religiösa inslag. Nu väntar vi bara på att se om det traditionsenliga bråket om skolavslutningar i kyrkan återuppstår även i år.

Det började i februari med att två år av inkonsekventa coronarestriktioner för religiösa samfund var till ända. Att pandemilagens konsekvenser för grundlagens enda absoluta opinionsfrihet, religionsfriheten, knappt ägnades något utrymme var en fingervisning om hur lätt en grundläggande rättighet vägde. Att religion är en privatsak och att vi lever i ett sekulärt samhälle har blivit ett mantra bland beslutsfattare.

Bara någon dag efter beskedet om att samhället skulle öppnas upp kom dock nästa frihetsinskränkning. Skolministern riktade en bannbulla mot konfessionella friskolor, menade att de stod för ”antidemokratisk verksamhet” och lovade att staten skulle återta ”demokratisk kontroll” över all utbildning. Som om majoriteten av drygt 70 svenska skolor med religiös (läs: kristen) profil var rekryteringsbaser för Herrens befrielsearmé och att ”demokratisk kontroll” är något alltigenom oproblematiskt.

Nästa gång regeringen drog en lans mot religiösa friskolor – vältajmat till troende elevers firande av påsk och ramadan – handlade det om att förbjuda frivilliga bönesamlingar. Att bekänna vår tids progressiva lärosatser kring genus, queer och normkritik skulle dock fortfarande vara fritt fram, om än inte påbjudet.

Att samtliga religiösa inslag ses som ett demokratiskt problem i skolan speglar samtidigt en sekularistisk syn på samhället där religionen i bästa fall spelar en marginell roll. Tydligast illustreras detta i hur regeringen nu motiverar sitt etableringsstopp för konfessionella friskolor: ”Sverige har utvecklats till en sekulär stat.” Som om fristående skolaktörer måste anpassa sig till statens utveckling i synen på religion.

Stilla veckan visade sig bli allt annat än stilla och samtidigt som polisarbetet under kravallerna debatteras har tankar på blasfemisförbud och att inskränka yttrandefriheten utifrån religiösa provokationer som koranbränningar framförts av journalister, poliser, politiker, och professorer. Efter påskupploppen anser nära tre av tio svenskar att ”kränkande” demonstrationer ska vara förbjudna. Bara några veckor tidigare visade siffror från SOM-institutet att en betydande andel av svenskarna vill begränsa sina meningsmotståndares yttrandefrihet.

Vad som anses vara ”kränkande” demonstrationer varierar dock. Ska Prideparader, Jesusmanifestationer, antiabort-demonstrationer och Hammarbys supportermarsch förbjudas för att någon eller några anser att det är ett kränkande budskap som förmedlas? Att vi nu diskuterar religiös särlagstiftning utifrån en uppfattning om en helig text, och inte behovet av ett demokratiskt kunskapslyft kring religions- och yttrandefriheten, illustrerar vidare vår benägenhet att reglera bort det som kan uppfattas som polariserande. Snarare behöver vi alla inse att det i ett pluralistiskt samhälle alltid uppstår friktion och konflikter.

Var för sig utgör de politiska debatterna om religionens roll viktiga utmaningar i människors liv. Om man analyserar kraven på att förbjuda konfessionella friskolor respektive kraven på att införa blasfemilagar tillsammans, är de dock båda uttryck för olika visioner om samhället som vi i Sverige behöver diskutera mer. Det förra handlar om att helt reglera bort religionen från det offentliga livet – att skapa vad den katolske prästen Richard John Neuhaus kallade ”en naken offentlighet”. Det senare är att privilegiera en viss religion i det offentliga livet – vad sociologen Os Guinness kallar ”en helgad offentlighet”. Det ena är kritisk inställd och marginaliserar all religion, det andra immuniserar en viss religion från kritik.

Problemet med båda dessa visioner är att de bär med sig totalitära anspråk. Hur mycket av religiösa övertygelser ska regleras bort från offentligheten och hur mycket ska tillåtas? Hur mycket ska en religion privilegieras innan en ömmande grupp är nöjd? Med andra ord: vilka andra konfessionella övertygelser är okej i skolan? Vilka former för religionskritik kommer att vara ett problem?

En stat kommer alltid att hitta nya områden där den reglerar sådant den ser som ett problem i samhällslivet: antingen all religion, eller kritik mot den religion man ömmar mest för. Länge var det förbjudet i Sverige att kritisera lutherska trossatser; 1884 åtalades exempelvis August Strindberg för att ha hånat nattvarden. I dag har vi andra religiösa och progressiva tabun att ta i beaktande. Även den deplattformerings- och cancelkultur som genomsyrar olika samhällssfärer bär ju drag av religiös renhetsiver. Kraven på likriktning drabbar även dem som avviker från den av tidsandan beroende värdegrunden.

Alternativet till nyssnämnda samhällsvisioner är ett samhälle där olika uttryck för religion och livsåskådningar får vistas sida vid sida, där vi lär oss att vara civiliserat oense. Ett pluralistiskt samhälle där vi kan ha en levande debatt om våra djupaste övertygelser och där statsmakten inte överreglerar dessa, vilket exempelvis är risken med de demokratikriterier som föreslås gälla för offentligt stöd till trossamfund. I ett demokratiskt samhälle äger alla människor helt enkelt samma rätt att delta i det offentliga samtalet utifrån sina religiösa eller icke-religiösa bevekelsegrunder.

I år är det 70 år sedan Sverige fick lagstadgad religionsfrihet och därmed rätten att utan villkor lämna statskyrkan. Och mer uppseendeväckande: först då blev det tillåtet att anställas av staten utan att vara medlem i Svenska kyrkan. För att vara ett land som vill ligga i framkant var detta pinsamt sent. Och att färre än varannan svensk i dag anser att religionsfriheten är ”mycket viktig” jämfört med andra demokratiska principer, enligt Pew Research Center, visar att vi har en lång väg kvar att gå. Vårens politiska debatter om religiösa övertygelser är ett talande uttryck för detta – och då har inte ens valrörelsen kommit igång än.