Riksdagen tappar makt

Efter förra valet var det många som frågade sig hur den socialdemokratiska minoritetsregeringen skulle kunna driva igenom sin politik i orubbat bo med miljö- och vänsterpartiet i gäststugan. När fyra år har gått visar det sig att de tre samarbetspartierna har lyckats rätt bra trots allt, tack vare en tajt organisation där regeringens förslag har förankrats med stödpartierna på ett tidigt stadium. Bortsett från att miljöpartiet varit otrogna ett par gånger har riksdagen mer eller mindre ställts inför fullbordat faktum när förslagen har nått dit. Baksidan av samarbetet är att riksdagens maktställning eroderar. Inom riksdagen sjuder missnöjet men ändå är det ingen som gör så mycket åt saken.

Kristdemokraternas gruppledare Stefan Attefall är självkritisk.

– Vi har själva byggt de här systemen som gör att vår ställning urholkas, konstaterar han.

Peter Esaiasson är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han menar att det finns en institutionell avund mellan riksdag och regering – och att riksdagen får skylla sig själv.

– Riksdagsmännen är sura för att de inte utgör den verkliga första statsmakten men de förmår inte markera sin ställning när tillfälle ges, säger han.

– Se bara vad som hände efter mordet på Anna Lindh – då missade riksdagen ett historiskt tillfälle att visa vem som bestämmer och inkalla en extra riksdag. Man hade en utmärkt organisation och alla förutsättningar att genomföra det – men sedan överlät man ändå åt partiledarna att bestämma saken, säger han.

En annan som känner igen resonemanget är Rune Premfors, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Han pekar på att den svenska riksdagen formellt sett har ett trumfkort på hand som borde stärka dess status – den sitter på kassakistan.

– Svenska regeringen kan ju inte spendera en kopek utan riksdagens medgivande, säger han.

Det finns alltså flera outnyttjade sätt för riksdagen att visa sitt oberoende. Under den gångna mandatperioden har det blivit stora rubriker när ett regeringsförslag har stött på motstånd i riksdagen – men i själva verket inträffar det nästan aldrig. Peter Esaiasson tycker att riksdagen borde stoppa regeringens förslag oftare.

– Men det sker inte eftersom partisammanhållningen i Sverige går före kampen mellan regering och riksdag.

Riksdagen skulle också kunna vässa sina insatser i utvärdering av regeringen, men viljan att granska regeringen saknas, enligt Esaiasson.

– Riksdagsledamöterna tycker att sådant är tråkigt. De vill fatta beslut som visar handlingskraft – det tycker de är politik, säger han.

Esaiasson får medhåll av Stefan Attefall som tycker att riksdagen är bra på att reagera men usel på proaktivt arbete. Utvärdering kräver egna initiativ men ger inte lika mycket uppmärksamhet som egna utspel. Därför ägnar sig riksdagsledamöterna hellre åt motionsskrivande – ett tidsödande och ineffektivt system, enligt Stefan Attefall.

– Motionerandet är ett skämt, en skendemokratisk rättighet där förslag massproduceras för att sedan avslås på löpande band, säger han.

Från socialdemokratiskt håll vill man förstås inte instämma i klagokören. Britt Bohlin Olsson är socialdemokratisk gruppledare och har ansvaret för att regeringens förslag förankras noga innan de når riksdagen. Att samarbetsformen har utnyttjats för att runda riksdagens inflytande avvisar hon bestämt. Däremot håller hon med om att förhandlingarna i stor utsträckning äger rum innan förslagen når riksdagen.

– Det är komplexiteten i förslagen som gör att allt måste vara på plats när de kommer till riksdagen, förklarar hon.

Att sitta i riksdagen har tidigare varit en bra merit för att kvalificera sig till en ministerpost. Men socialdemokratiska riksdagsledamöter har bittert fått se sina aktier minska i värde när statsminister Göran Person i allt större utsträckning rekryterat sina statsråd på annat håll. Olof Ruin är professor i statsvetenskap på Stockholms universitet och beklagar att inte fler regeringsmedlemmar kommer från riksdagen.

– Principiellt är det parlamentariskt fel att bara ta folk utifrån till regeringen, säger han och menar att riksdagsledamöternas status säkert skulle stärkas om rekryteringen till regeringen i större utsträckning kom från riksdagen.

Om några månader stundar riksdagsval och frågan är hur en eventuell borgerlig valseger skulle påverka riksdagens maktposition. Stefan Attefall försäkrar att en borgerlig regering skulle ha fler regeringsmedlemmar med riksdagsbakgrund.

– Borgerliga statsråd kommer också tillbringa mer tid i riksdagen, säger Stefan Attefall .