Röd eller blå?

Han anklagas för att sakna politisk vilja. Hans strider har handlat om personer, inte sakfrågor. Hans tio år i riksdagen lämnade få spår. I helgen laddar de moderata kommunpolitikerna upp inför valet. Fokus har granskat succémannen Fredrik Reinfeldt.

Snart kan han vara din statsminister. Men vad vill han? Inte ens partikamraterna vet.
De kan inte förstå. Fastighetsskatten måste ju väck. Missionskyrkan är infrusen men pensionärerna på stolarna vid kaffet kokar. Fredrik Reinfeldt ryter tillbaka.

– Fastighetsskatten ger stora inkomster till staten. Vi kan inte bara lova att ta bort den, säger han.

De nya moderaterna har talat. Tanterna och gubbarna i kyrkosalen i Linköping är ömsom förbannade, ömsom förvirrade. Inte alla är moderater, men många av dem. I alla år har de sagt att värnskatten och fastighetsskatten ska i papperskorgen. Nu anser partiet tvärtom. Uppochnervända världen.

– Vad tycker han egentligen? säger en av Rotarynålarna i kapprummet efteråt.

Fredrik Reinfeldts strategi i den stora omsvängningen sedan han tog över partiledarskapet för snart tre år sedan är att ta avstånd från det gamla. Storyn om hans person, nu också som tv-dokumentär och bok, passar perfekt.

Först ett drama om den lillgamla killen som i Lycksele vann det legendariska slaget om det moderata ungdomsförbundet, MUF, genom att lyssna på medlemmarna utanför Stockholms innerstad. Sedan en thriller om avfällingen som offentligt sågade partitoppen efter valet 1994, skälldes ut av Carl Bildt och efter lång tid i kylan i riksdagen vann partiledarposten tack vare de tunga kommunalrådens förtroende.

Men någonting saknas i berättelsen. Förändringen av moderaterna är den största händelsen i svensk politik sedan förra valet. Den personifieras helt av Reinfeldt. Men var står politikern Reinfeldt? Vad vill han egentligen?

Inom moderaterna finns en brett etablerad bild av Reinfeldt som en jämförelsevis profillös politiker fram till att han blev partiledare. Fokus har intervjuat ett trettiotal personer som arbetar eller har arbetat nära den borgerliga statsministerkandidaten. Många har svårt att svara på var deras partiledare egentligen står politiskt.

Som MUF-ordförande i början av 1990-talet förde Reinfeldt en restriktiv drogpolitik och talade om problemet med den stora 40-talistgenerationen. I övrigt är det svårt att läsa ut en käpphäst i tidningsklippen.

I SSU kallades han »Tvålen«, eftersom man ansåg att han ändrade sig hela tiden. Snedsteget från den moderata mittfåran under MUF-åren, och attacken på välfärdssamhället i boken »Det sovande folket« förklarar han i dag med att han var tvungen att blidka den nyliberala falangen i förbundet.

Magnus Graner är länsordförande för moderaterna i Uppsala. Precis som andra MUF-kollegor har han inget svar på va som drivit Reinfeldt som politiker. Trots att de båda satt i MUF-styrelsen i många år och tillsammans skrev »Nostalgitrippen«, boken som orsakade bråket med Bildt.

– Jag vet faktiskt inte vad Fredrik vill. Han vill väl. Men det är svårt att säga vad han brinner för politiskt. Han var mainstream när vi satt i MUF. Han kom aldrig med kiosk­vältare i sina inlägg som många andra gjorde, säger han.

Som enskild riksdagsledamot har Reinfeldt kunnat driva personliga profilfrågor. Fokus har granskat de 28 motioner han skrev under de tio första åren, fram till 2001 då han blev talesperson i rättsfrågor. Bara två av inläggen sticker ut från då­tidens moderata kritik av skatter, bidrag och regleringar. Båda skapade också debatt.

Den första motionen handlade om partnerskap för homosexuella. Redan 1993 ställde sig Reinfeldt positiv till den nya samlevnadsformen, tvärtemot partilinjen.

– Fredrik var livsstilsliberal. Men han har ju inte retat någon sedan han röstade för partnerskapet. Jag vet i tusan vad han ville mer eller vad han vill. Det mesta hos honom är grått, trist, svenskt, säger en gammal MUF-kollega som har lämnat politiken.

Den andra motionen handlade om personvalet. Två år före valet 1998 krävde Reinfeldt ett mer fördelaktigt personvalssystem och startade samtidigt egen valkampanj. För många av hans generationskamrater var Reinfeldt den som vågade slåss för personvalet på riktigt. En lång rad av toppmoderater i den förra ledningen, flera av dem kritiska till partiets utveckling i dag, ser snarare Reinfeldts personvalskampanj som ett bevis på att hans politik alltid varit tunn.

– Han ägnade sig mer åt form än innehåll. På det viset är han en del av den generation som kom efter oss och som saknar politisk vilja, säger en av männen i moderaternas toppskikt på 1990-talet.

De två stora konflikterna i Reinfeldts politiska liv, Lycksele-slaget och Bildt-bråket, handlade också mer om personfrågor och organisation än politiska åsiktsskillnader.

Men också bland i dag aktiva moderater finns en förundran inför Reinfeldt politiska övertygelser. En person i partitioppen uttrycker det tydligast:

– Ingenting. Är talat kan jag inte komma på någonting han vill utom makten.

Hittills har den interna kritiken riktat in sig på toppstyrning. Men de riksdagsledamöter som klagat högst anser också att kretsen kring Reinfeldt sviker idealen och brister i ideologisk kontinuitet.

– Jag kallar det riksbanksvalvet. Det är tjänstemän som har tagit över partiet och styrt det långt mot mitten. Det är möjligt att jag borde rösta på centerpartiet i stället, säger Henrik Westman.

Den röda linjen i resonemanget är att Reinfeldts i sin politiska karriär har anpassat sig efter opinionen, snarare än förändrat den.

– Det enda jag kan komma på som Fredrik vill är att vi ska komma i regeringsställning. Nu ligger fokus bara på det. Han tar inte strid för de förändringar i arbetsrätten som varit vår vision, säger Patrik Norinder.

Ulrik Nilsson, regionråd i Västra Götaland och MUF-kollega med Reinfeldt, talar om samma sak. Han är positiv till förändringarna, men säger att Reinfeldt aldrig har varit en opinionsbildande politiker:

– Någonstans drivs han av en vilja att göra samhället bra för individerna. Men han har ingen ideologisk ryggmärgsreaktion. Hans starka profil är att han är anpassningsbar.

På det viset är Reinfeldt en politiker i sin tid, i gott sällskap med Göran Persson. Opinionsundersökningar har blivit ett centralt arbetsredskap. Politikerna har blivit mindre av agitatorer som försöker bilda opinion för sin åsikt och mer av opinionsföljare som granskar mätningar för att ha ett budskap som matchar folkviljan, menar statsvetarna.

– Den nya politiken kring Ams är ju en typisk anpassning till opinionen. I dag jobbar vi ju mycket mer med att analysera opinion än för tio år sedan, säger en av Reinfeldts generationskamrater i partiet.

Många av dem som har arbetat nära Reinfeldt håller med. De ser sin statsminister som en socialkonservativ man med stor förmåga att läsa av vad folket önskar. Drogmotstånd och partnerskap är de sakpolitiska frågor vad han tagit strid för före omsvägningen. Eventuella förändringar av det socialdemokratiska samhället får ske i den takt svenskarna själva önskar.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som under många år forskat om moderaterna, menar att Reinfeldt både har varit opinions­bildare och opinionsföljare.

– Det är svårt att se vad som är det långsiktiga målet utom makten. På det sättet följer han opinionen. Men internt bildar han opinion för en politik som ska fånga bredare grupper av väljare, säger han.

Det är det Fredrik Reinfeldt gör när han står i Linköpings missionshus och förklarar för de moderata pensionärerna varför man inte ska ta bort fastighetsskatten. Väljarna har sagt nej till att skrota skatten i tre val i rad.

– Jag är noga med att ta upp rätt samhällsproblem, det som människor känner igen sig i. De som kritiserar mig för att vara idélös och utan agenda glömmer säga att de själva har en systemskiftestanke underförstått i sitt resonemang. Jag tror att väljarna tycker: äntligen, här kommer någon som kan lyssna på andra, säger Reinfeldt efteråt.

De små Rotary-nålarna blänker förvånat i sken av vintersolen. De har fått lära sig den borgerliga statsministerkandidatens politiska manifest. Att pragmatiskt följa folkviljan .