Rutig röra
Bild: Scanpix
Citatet som socialdemokraternas av usla opinionssiffror hårt trängde ordförande i det en gång stora, starka Stockholms län levererade i »Rapport« på morgonen tisdagen den 23 februari, det citatet var fantastiskt:
– Debatten om hushållsnära tjänster har varit för enkel.
Om det var det som var [[Mikael Dambergs|Mikael Dambergs]] ingång – att diskussionen borde bli mer komplicerad – ja, då lyckades han. Fast ska sanningen fram var det inte Damberg som började.
På söndagen den 21 februari sa [[Mikaela Valtersson]], miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson, i tv att skatteavdraget för hushållsnära tjänster inte bör avskaffas så länge lågkonjunktur råder.
Socialdemokraternas [[Thomas Östros]] hann lagom ropa: Det där beslutet ska vi ta senare i vår! Innan Stockholms-ordföranden Damberg klampade in och krävde fortsatta skattesubventioner – dock riktade mot barnfamiljer. I det läget ville förstås [[Lars Ohly]] vara med i leken: Avdragen ska bort så fort det bara går!
På fredagen den 26 februari fick så [[Mona Sahlin]] ordet och gav en kryptisk vink om att avdragen ändå kunde behållas i någon form:
– Vi kommer att förändra det, sa hon.
Ett klart rödgrönt besked, fortsatte hon, ska presenteras i vår. Så utspelskarusellen tog ett nytt varv. Hos »Eko«-redaktionen konkretiserade språkröret [[Peter Eriksson]] miljöpartiets bud: Avdraget ska vara kvar i ett år efter valet – ungefär!
Att hålla tungan rätt i mun blev ingen lätt uppgift för socialdemokraten [[Luciano Astudillo]], som skickades fram för att debattera mot [[Maud Olofsson]]. Det fanns ingen linje att följa.
I det här läget kunde alliansen ha suttit kvar på publikplats och applåderat den femtielfte akten i pjäsen »Rödgrön röra«, men det var som om det kliade i fingrarna på folkpartiledaren [[Jan Björklun]]d – han hade ju inte fått säga någonting på nästan en vecka – och på lördagen levererade han sin rubrik: Utöka hushållsavdraget med ytterligare skattelättnader!
Så då rådde oenighet även i det borgerliga regeringsunderlaget. [[Fredrik Reinfeldt]] sa nämligen nej till Björklunds bud. I stället lanserade nymoderaterna på söndagen en kampanj för att visa hur miljövänlig den genomförda reformen var.
Det var – kort sagt – en typisk vecka i svensk politik vintern 2010. Sju partier som talar förbi varandra.
De två statsministerkandidaterna hävdar att de står i spetsen för var sitt trovärdigt regeringsalternativ men ingen av dem lever upp till det. Det finns inte två alternativ för vad som ska göras efter valdagen i höst. Det finns inte två förslag som väljarna kan lyssna på, fundera kring och ta ställning till. Blockpolitiken är – än så länge – en illusion.
Betyder inte veckans debatt något?
Jo, vi har fått veta att Mona Sahlin fortfarande duckar i frågan om sin egen inställning till de skatteavdrag som hon så varmt pläderade för 1994 och som hon stod fast vid som minister tio år senare, när regeringen Persson bråkade internt om saken. Vi har fått veta att s i Stockholm är stressade över livspusslet och att mp försöker stärka sin trovärdighet när det gäller att ta ansvar för arbetslösheten. Och vi har fått veta att m är oroliga över [[Maria Wetterstrand|Maria Wetterstrands]] förmåga att sno väljare över blockgränsen.
Men när det gäller verkligheten efter den 19 september har ingen blivit så mycket klokare. Och det kommer vi inte heller bli förrän efter den för politiker magiska dagen i slutet av mars då finansdepartementet låser det så kallade tabellverket för statens finanser. Först då vet ansvarsfulla politiker hur mycket pengar de kan spendera på löften i valrörelsen och först efter det blir det riktig blockpolitik i valrörelsen.
I måndags enades de rödgröna om det som de redan varit eniga om; att avdragen skulle bort. Någon gång.
En veckas debatt landade där den hade börjat.