S läcker åt alla håll

Målare skulle ringa till målare, rörläggare till rörläggare. Fackliga centralorganisationen LO:s telefonkampanj var ambitiös: före valnatten skulle de inkallade jobbarna ringt upp en halv miljon andra LO-medlemmar och övertyga dem att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Utfallet: var fjärde LO-medlem röstade på SD. Fler än någonsin.

Almgården i Malmö blev än en gång ett av SD:s starkaste fästen med drygt 41 procent av rösterna. Höghus och betong. I Almgården bor i huvudsak den traditionella »jobbaren«, född i Sverige och med konservativa värderingar. Arbetslösheten är utbredd. Utbildningsnivån låg. I en av gångtunnlarna som sammanbinder Almgården med Rosengårdsområdet Herrgården var gränsen i många år markerad med sprayfärg: Rosengård–Sverige.

– Många som bor på Almgården upplever otrygghet. Det är allt ifrån mopeder som kör runt och skapar problem och bråk till stölder som man upplever begås av personer från invandrartäta Rosengård, säger SD-kommunalrådet Magnus Olsson.

– SD-väljaren är den konservativa arbetarklassen, fortsätter han.

En Malmöbo som växt upp i Almgården pekar på frustrationen över att precis, som de på andra sidan vägen, i Rosengård, sakna förutsättningar för ett bättre liv.

– Men alla pratar bara om Rosengård. Vad som händer på Almgården skiter politikerna i, säger han.

Men samtidigt som kärntrupperna i den »gamla« arbetarklassen i allt högre grad ratar S för SD, tar den »nya« arbetarklassen en annan väg. Fokus har granskat valutgången i 180 valdistrikt i det som brukar beskrivas som »utsatta stadsdelar«. Där är SD-rösterna sällsynta. Bara 3 procent röstade SD i de distrikt vi studerat. Snarare syns en tydlig trend där en allt större del av väljarna går till Vänsterpartiet.

Extremen är ett annat området där höghusen dominerar, men där majoriteten av boende har utländsk bakgrund: Tensta på Järvafältet i Stockholm. Där tappade S 13,7 procent i riksdagsvalet samtidigt som V vann 16,3 procent. Var fjärde Tenstabo röstade på Vänsterpartiet.

– S har haft starkt stöd i de områdena under lång tid, på goda grunder. Men det är svårt att leva på gamla meriter, säger Ali Esbati, riksdagsledamot och partistyrelseledamot i V.

Enligt honom handlar framgångarna i Tensta och andra utsatta områden om att Vänsterpartiet har arbetat långsiktigt med att organisera invånarna. Det räcker inte att göra utspel och slänga ställningstaganden omkring sig, betonar Esbati, som parti måste man vara på plats i närområdet och bygga upp en gemenskap.

– Sedan tror jag att vårt valresultat hade blivit ännu bättre om inte S hade skärpt till sig i slutet: de blev tydligare i välfärdsfrågor, mobiliserade sina väljare och blev tydligare mot Sverigedemokraterna, fortsätter han.

En av vänsterpartisterna på plats i närområdet är Rashid Mohammed, ledamot i stadsdelsnämnden för Spånga-Tensta. Enligt honom har väljarna sett hur hans parti lokalt har drivit på satsningar, som fritidsgård för tjejer och höjda föreningsbidrag.

– I Stadshuset har vi sett till att det blivit satsningar på kvinnodominerade yrken. Och man ser att V i riksdagen fått igenom saker som gjort skillnad.

Stora lokala framgångar för S eller V i valet har lett till anklagelser om »klanröstning« från debattörer på högerkanten. Först att lyfta frågan var Jenny Sonesson på GP:s ledarsida. Ali Esbati tycker att det hela luktar rasism. Han menar att »klassröstning« är ett utbrett fenomen i Sverige.

– Det är extrema siffror för Moderaterna där inkomsterna är goda och man bor i villa. Problemet i förorter är snarare att alltför få röstar.

I debatten har väljare med bakgrund i Somalia särskilt pekats ut. Det talas om ett patriarkalt förtryck och väljare som tar direktiv i vallokalen från ett överhuvud. Rashid Mohammed, som själv har somalisk bakgrund, tillbakavisar att V:s framgångar skulle bero på »klanröstning«.

– Klansystemet fungerar inte i Sverige. Vi somalier är synliga, och det gör att vi misstänkliggörs. Sedan har V ökat i nästan alla stadsdelar i Stockholm, även där det knappt finns några somalier, säger han.

En annan politiker som drar röster i Tensta är S-ledaren Mohamed Nuur. Han drev en framgångsrik personvalskampanj från plats 17 på S-listan i Stockholm. Totalt samlade han 2 751 personröster, fler än två S-ministrar på listan: Ylva Johansson och Annika Strandhäll. Men det var inte tillräckligt för att han skulle få ta plats i bänken på Helgeandsholmen.

– Det är tufft att vara sosse och bo i Stockholm, det krävs många kryss för att bli vald. Bara Anders Ygeman fick fler kryss än mig. Men en stol i riksdagen är inte allt. Jag är överlycklig över det stöd jag fått, säger Mohamed Nuur.

Det stöd Nuurs Socialdemokraterna förlorade i Tensta gick i princip direkt till Vänsterpartiet. Han bedömer att de hade andra förutsättningar då de kunde verka som opposition; Vänstern kunde säga att de låg bakom det som regeringen lyckats med, samtidigt som de var emot allt man misslyckats med.

– De hade lärt sig av Jonas Sjöstedts retorik. Men de glömde berätta att de i fyra år varit med i majoriteten i Stockholms stad.

Sammanlagt ökade S+V sitt stöd i stadsdelen till 79,9 procent, en uppgång på 2,6 procent, nästan lika mycket som valdeltagandet ökade.

– Tappar vi till V är jag inte orolig över det. Vi går inte till angrepp på ett samarbetsparti, säger säger Mohamed Nuur.

På Socialdemokraternas valvaka i Färgfabriken nära Södermalm i Stockholm var största LO-förbundet Kommunals ordförande bekymrad. Siffrorna från vallokalerna visade att SD gick mot ännu ett rekordval – trots den halva miljonen samtal till LO-väljarna.

– Vi behöver göra en egen valanalys för att titta närmare på det här, sa Tobias Baudin.

Det saknas knappast analyser av varför socialdemokratin i hela Europa tappar väljarstöd. En ny globaliserad värld utmanar villkoren för den traditionella arbetaren, vilket får hen att söka sig mot populistiska krafter, brukar det heta när statsvetarna får säga sitt. I Sverige har arbetarrörelsen än så länge hållit det stora fallet stånget.

– Vi stod emot bra jämfört med andra länder i Europa, säger LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

LO gör egna mätningar av medlemmarnas partisympatier. I början av sommaren kunde man konstatera att SD och S var nästan lika stora bland LO-medlemmarna. De såg också ett tapp till V, främst bland kvinnor i vården.

– Men sista månaden återvände många till S. Vi ser att många som gick till SD bor i det vi kallar bruksorter och glesbygd, och jobbar till exempel på pappersbruk.

– Mycket av valet 2018 handlade också om proteströster – både till höger på SD och till vänster på V.

41 procent av LO-medlemmarna valde S, och 23 procent SD. Inför nästa LO-kongress, 2020, tror Karl-Petter Thorwaldsson att det kan komma en diskussion om det fackligt-politiska samarbetet med S. Men poängterar samtidigt:

– 1991 gjorde Ny Demokrati stora inbrytningar i LO-grupperna. Och 1998 hade Vänsterpartiet ett tag över 20 procent bland våra medlemmar. När vi frågat är det långt fler än de som röstat S som tycker att vi ska ha en facklig-politisk samverkan.

När S nu talar om att samarbeta över blockgränsen, med C eller L, väcker det oro i fackliga kretsar. På Facebook skriver en S-aktiv facklig ombudsman:

»Ingen kommer tacka oss om vi sätter oss i regering med borgare, och säljer bort olika hjärtefrågor. Det funkar inte så längre. Fundera två gånger innan nåt eländigt händer.«

Den begynnande kritiken handlar om var främst C står i frågor om arbetsrätt, lägre ingångslöner samt lägre och plattare skatter. Thorwaldsson tror för sin del inte att arbetsrätten blir svårast att komma överens om, eftersom LO enligt honom har arbetsgivarna med sig i den frågan. Thorwaldsson hävdar att LO även har samsyn med Centerpartiet i flera frågor. Som att något måste göras åt kommunalskatterna i glesbygd, betonar han, och berömmer Annie Lööf för ett bra utspel i valrörelsen om att genom statsbidrag höja kvinnolönerna.

– Men frågan om vinster i välfärden kan bli ett problem i ett blocköverskridande samarbete. Liksom tokeriet att de vill lägga ner Arbetsförmedlingen.

I måndags träffade LO-styrelsen statsminister Stefan Löfven för en eftervalsdiskussion. Men relationerna mellan facket och partiet är inte längre som förr. LO deltar i S valarbete men kommer till skillnad från 2010, då man fick in Vänsterpartiet i det rödgröna regeringsalternativet, inte att lägga sig i eventuella regeringsförhandlingar.

– Vi har inte lika nära relationer med S i vardagen nu som historiskt, och samtalar även med de andra partierna, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

– Men det blir en enorm press på C och L. Är deras löfte om att bilda en alliansregering starkare än löftet att aldrig göra sig beroende av Sverigedemokraterna?

Ta del av förflyttningarna här