Så avsätts en partiledare

Kevin Rudd var lyckad. Man mätte honom till Australiens mest populära premiärminister genom tiderna. Han hade sopat banan i valet 2007 och surfat rätt i finanskrisen. Hur många socialdemokratiska ledare i världen kunde skryta med det?

Med tiden, och insikten om en besvärligare ekonomisk verklighet, sjönk siffrorna förstås, men från höga nivåer. Och Kevin Rudd svarade med policy: investeringar för miljön, rädda-jobb-paket och vad han kallade en »education revolution«. Det såg stabilt ut. Som hade han kontroll.

Det var före juni förrförra året.

Onsdagen den 23:e utmanades han av sin vice ­premiärminister, Julia Gillard. Dagen efter förklarade han att han skulle avgå. Hans stabschef hade hunnit ringa runt i partiet då och insett att det var över. Det fanns politiska orsaker – en svekdebatt i klimatfrågan bland annat – men blixten kom från nästan klar himmel. Några månaders problem, sedan fick han sparken. Bakom kulisserna hade de stora elefanterna gjort upp.

De sa alla en och samma sak, de som kommenterade saken. De sa att han struntat i partiveteranerna. Att han inte lyssnat på råd.

Är Håkan Juholt statsminister 2014? Ringer man till socialdemokrater nu svarar nästan alla: Nej.

Så då frågar man: Är han partiledare 2014? Och då säger många: Ja, fram till valet.

Sedan suckar de eftersom de inte vet om de ska skratta eller gråta.

Skrattar gör folk utanför partiet. Som i onsdags i partiledardebatten. Då satt Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och kluckade när Håkan Juholt talade. Eller som i måndags när Håkan Juholt tog till orda på det årliga seminarieminglet »Folk och försvar« i Sälen, hans hemmaarena. Han ville prata om sociala klyftor i Europa som en framtida säkerhetsrisk, men fastnade i ett uttalande om att regeringen bygger sin försvarspolitik på stöd från sverigedemokraterna. Haken var bara att det beslut han hänvisade till fattades under förra mandatperioden. Då sverigedemokraterna inte satt i riksdagen. Därför garvade alla politiska junkies och journalister som mer än något annat uppskattar skicklighet i själva hantverket, och så sa de samma sak som de sagt en hel höst: Kan han inte bara skaffa sig någon som räddar honom från sig själv?

Svaret – även om frågan är retorisk – är att det kan han inte, för de i partiet som har regeringserfarenhet och skulle kunna ta jobbet, de skrattar också.

Och så säger folk att politik är tråkigt.

Dagen efter, i tisdags, hade han i alla fall fått fram en person. En människa som han själv valt, som ska ta ansvaret för kansliet, riksdagsgruppen, helheten. Det var inte någon tjänstemannaveteran från Perssons dagar, det var Urban Ahlin. Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson. Känd som duglig politiker med bra internationella kontakter, men också omtalad för anklagelser om sextrakasserier, samarbetssvårigheter, två-millimeters-stubin och fem-meters-ego. Fortsättningen kan bli spännande.

Om det nu är så att Håkan Juholt inte är stats­ministerfähig, om det faktiskt är många i hans parti som redan gett upp 2014, varför avsätter de honom inte?

För att det är lättare sagt än gjort.

För det första tycks han ha bestämt sig för att inte lyssna på dem som säger att han borde flytta på sig för partiets skull.

För det andra har han prioriterat att bli älskad av sina partimedlemmar före att bli respekterad av svenska väljare. Och på lägre nivåer i partiet är kär­leken besvarad. I bakgrundssamtal med riksdagsledamöter eller tunga kommunalråd hör man skepsis, men snackar du med en nämndordförande är sannolikheten stor att personen förklarar läget med borgerligt mediedrev och oförargligt slarv. Håkan har hånglat upp gräsrötterna.

För det tredje så finns det ingen annan kandidat. Ingen som man kan enas om. Ingen som ett enat verkställande utskott kan peka med hela handen på. Och därför vill ingen hålla i yxan.

Eller?

Det finns en hypotes, den är inte mer än så, och den handlar om tystnaden. Det har varit så anmärkningsvärt mycket tjatter från de lättviktiga och så märkligt tyst från tungviktarna. Och just nu verkar inget hända. Så det är nog tvärtom. De gamla ministrarna och partiledarna och partisekreterarna sitter nog i detta nu och lägger ihop sitt pussel. Lyder teorin.

Kurt Beck var partiledare för de tyska socialdemokraterna från 2006. Det fanns strukturella förutsättningar som är intressanta ur ett svenskt perspektiv. Sedan Gerhard Schröder och Göran Persson käkade korv ihop på Harpsund har en del hunnit hända i europeisk socialdemokrati. Framför allt har man haft svårt att hitta ledare.

I Kurt Beck trodde de tyska socialdemokraterna att de funnit sin man. Han kom från provinsen, hade ansiktsbehåring och mage och förstod partifolket. Han valdes med förkrossande majoritet av kongressen.

Problemet var bara att planen inte gick hem. När valet 2009 närmade sig fungerade Kurt Beck inte alls hos mannen på gatan. Inte kvinnan heller för den delen. Så han blev ytterligare en av parenteserna och avgick. Eller avgick och avgick, det var inte så frivilligt. Efteråt sa han att han varit utsatt för hemligt internt maktspel, att någon velat skada honom.

Låter det bekant?

Sedan julhelgen har Dagens Industri med talföra källor hävdat att det var Håkan Juholt själv som sent i processen att ta fram en skuggbudget i höstas krävde att en kostsam satsning på a-kassan skulle strykas – tvärtemot vad han ska ha sagt internt. Riksdagsledamöter ifrågasätter i samtal delar av Dagens Industris beskrivning, men utan att på något sätt kunna ge en mer trovärdig bild av vad som hände. Tvärtom. Den ekonomisk-politiska talespersonen Tommy Waidelich har gått ut och sagt att det var han själv som fattade beslutet. Det låter, tycker många, som om han tar en kula för chefen.

Nu sägs det att detta ska utredas av verkställande utskottet. Det sägs också att det finns en kvinnopakt mot Håkan Juholt. Eller ja, Expressen säger det. Det intressanta är nog ändå att det är ett av partiledningens försök till politiska vägval som vänds mot den. Och att det är just det förslaget.

Håkan Juholt valdes för att han inte kom från Stockholms läns partidistrikt. För att han inte var en del av den elit som satt i de innersta rummen under Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och faktiskt också lantisen ­Göran Persson. Denna önskan sprängde gamla strukturer – geografiska och politiska band – och en koalition av vänstersossar från Skåne och Stockholms stad och högersossar från bland annat Kalmar och Dalarna förmådde valberedningens tunga gestalter Berit Andnor och Göran Johansson att inte nöja sig förrän de fått fram en kandidat som koalitionen gillade och som ville ha jobbet. Den enda som ville var Håkan.

Från delar av koalitionen fanns förhoppningar att han skulle svänga rejält till vänster, och det har han gjort retoriskt. Det är också ett av skälen till att många i partiet fortfarande tycker om honom. Sakpolitiskt däremot har han gömt undan skattefrågorna och försökt sig på den där svängen i a-kassan, som också mittensossar finner dåraktig. För att inte tala om LO, historisk huvudman för föreningen.

Relevant fråga: Exakt hur kära är skåningarna i Håkan Juholt nuförtiden? Egentligen?

Skåne är socialdemokraternas största partidistrikt. Det leds av Heléne Fritzon, och dess främste riksdagsledamot heter Morgan Johansson. Skåne drev fram Juholt, de har ett ansvar för honom, men också en ny maktposition att försvara. För en gångs skull fick de ju vara med och bestämma. Ska de slarva bort det om han ändå är dömd att misslyckas? Eller se till att inte vara sist när avgångskravsbollen börjar rulla och därmed ha en chans att påverka efterträdaren?

Det finns ett scenario, eller kopplingsschema, på hur det skulle kunna gå till. För att förmå Håkan Juholt att avsäga sig uppdraget måste ett enigt verkställande utskott ställa honom inför hot om extrakongress. För att detta ska ske måste åtminstone Skåne och Stockholms stad och kanske också Göteborg ändra sig. För att det ska ske måste de – och antagligen också Stockholms län, Mälardalsdistrikten och Norrbotten – enas om en efterträdare eller åtminstone komma en bit i sådana diskussioner. Och för att det ska kunna ske krävs det partiveteraner som driver fram den sortens samtal. Ska det ske snyggt måste de också få Juholt att inse allvaret.

Ringer man söderut för att ta tempen på Skåne får man höra en del försvar av Håkan Juholt. De tycker att han fram till höstens problem har varit lyckad som partiledare. En ny ton och en förhoppning om en ny politik. En dröm om en annan värld. Men de suckar där också. Och precis som i Stockholms stad låter försvarstalen tunnare och mind­re entusiastiska nu än för två månader sedan.

Det finns trots allt internationella jämförelser.

Ed Miliband hade varit partiledare i ett halvår när han reste till Oslo. Han skulle besöka tankesmedjan Policy Networks årliga konferens för socialdemokratiska toppolitiker. Det var i maj förra året och klubbens historiskt mest framgångsrika spelare hade just fått ett nytt ansikte – Håkan Juholt.

Hos svenska socialdemokrater fanns en viss nervositet: Hur skulle kalmariten klara sig i sådana här sammanhang? Alldeles utmärkt, visade det sig eftersom yngre herr Miliband sken upp som hade han fått en ny storebror när Håkan Juholt pratade. Love was in the air. På kvällen försvann paret ut på en balkong och stängde dörren efter sig.

Några månader senare berättade Håkan Juholt i Aftonbladet att han efter den värsta krisen fått ett sms från en »engelsk kollega«. Det stod: »Håkan my friend, remember that heat tempers steel. And you will be the next prime minister of Sweden.«

Frågan är hur mycket stålarbetarreferenser Ed Mili­band kan kosta på sig dessa dagar. Kritiken mot hans yviga partiledarskap och svängiga politiska besked har varit långvarig. Strax före jul tog Guardian-journalisten James Macintyre – tillika Eds entusiastiske biograf – ledsamt avsked. Ed har inte lyckats begrava striden från den interna valprocessen, inte klarat av oppositionsrollen och fått de flesta socialdemokratiska parlamentsledamöter att ge upp förhoppningen om en valvinst. Enligt Macintyre.

Känns det igen?

I måndags gick ledaren för fackförbundet Unite, det socialdemokratiska partiets största sponsor, ut i en generalattack. Från vänster. Samma fack som fått Ed vald.

Jaja, säger ni, det är väl ändå till höger som ­Håkan Juholts värsta fiender i partiet finns? Jo, men det är oklart hur stort just det politiska motståndet är. Många angrepp har kommit från personer med koppling till Stockholms län, människor som önskade en Östros eller en Damberg, men handlar det primärt om politisk inriktning?

En värdemätare skulle kunna vara välfärdsdebatten. Avgår Juholt i morgon kommer eftermälet handla om katastrofsiffror men faktiskt också om att han lyckats etablera en ny politisk kurs i partiet. I dag är det inte bara skåningar som tycker att man måste ändra förutsättningarna för privata företag i den ­offentligt ­finansierade välfärden. I högerdistrikt säger de samma sak. Något måste göras. Det landar kanske inte i vinstförbud men i bättre upphandlingar eller nya bolagsformer. Stefan Stern, Mona Sahlins tidigare rådgivare, sällade sig till en krympande skara i partiet när han på DN Debatt häromveckan lovsjöng kapitalisters rätt att agera lika fritt på välfärdsmarknaden som i dag.

I maktspelet är detta relevant. Hur rädda har vänster­falangen anledning att vara för att en ny partiledare ska riva upp den nya inriktningen? Kanske inte så rädda. Retoriken lär nog tonas ner utan Juholt, men inte lika säkert sakpolitiken. Det går att hitta höger­sossar som sakpolitiskt på välfärdsområdet vill gå längre till vänster än vad Juholt hittills gjort. Verkligheten – och socialdemokratin – ser annorlunda ut än för två år sedan.

Sanningen är den att socialdemokraterna är trötta på sin partiledare. Att han inte kan vara bättre.

Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant?

Det finns några öppna mål inför 2014. Om det nu är så att socialdemokraterna fortfarande vill vinna ett val i Sverige.

Sanningen är också den att ingen vill ta ansvar för att peta Håkan Juholt. I Australien och i Tyskland klev det fram människor och tog på sig den rollen. I Storbritannien tycks det vara på väg. I Sverige är det oklart vem eller vilka som ska göra det. Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här. På fredag, när verkställande utskottet träffas för andra dagen i rad, kan saken vara beseglad. Redan nu är Håkan Juholt en lam anka, en politisk ledare vars beslut få tar på riktigt allvar. Eftersom de inte tror att han klarar det.

Före Mona Sahlin – eller ska man säga Håkan ­Juholt, eftersom det var han och några till som gjorde det – fanns ingen tradition av att avsätta socialdemokratiska partiledare. Andra partier har det så: moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet. Därför säger folk runt om i landet nu, att det som krävs är det som hände mot Mona.

Att det krävs en Håkan för att avsätta Håkan.

Artikeln bygger på ett 20-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Fakta | Veckan med Juholt

Den socialdemokratiska partiledaren har i veckan ifrågasatts av både socialdemokrater och politiska kommentatorer.

Söndag 15 januari
Juholt återvänder från julledigheten och säger till TT: »Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december.«

Måndag 16 januari
Juholt gör uttalanden om regeringens försvarspolitik som han nästan genast behöver korrigera. Flera s-bloggare önskar partiledarens avgång.

Tisdag 17 januari
På ett, enligt rapporter, lugnt gruppmöte ifråga­sätts Juholts förslag att utnämna Urban Ahlin till gruppsekreterare. Juholt håller fast vid att partiet ska säga nej till europakten.

Onsdag 18 januari
Under riksdagens partiledardebatt viftar Reinfeldt bort Juholt med argumentet att socialdemokraterna saknar konkret oppositionspolitik.

Torsdag 19 januari
En mindre del av verkställande utskottet, enligt uppgifter de ordinarie ledamöterna och ersättarna, sammanträder i LO:s lokaler i Stockholm.

Fredag 10 januari
Hela verkställande utskottet, inklusive adjungerande, sammanträder på partikansliet på Svea­vägen 68 i Stockholm.