Så hamnade Sverige i krig

Morgonen den 12 juni 2002 skulle riksdagen besluta om den svenska Afghanistantruppen skulle få förlängt mandat. Ett fyrtiotal soldater hade varit där i knappt ett halvår. Än så länge hade allt gått bra.

Först upp i talarstolen var moderaten Henrik Landerholm, tidigare yrkesofficer, nu ordförande i försvarsutskottet. Efter elva år i riksdagen skulle detta bli hans sista anförande, snart satt han som rektor på Försvarshögskolan.

Han hade förberett ett långt tal som pläderade för svensk närvaro i Afghanistan. Men det blev inget långt tal, knappt någon debatt alls. Riksdagsledamöterna var upptagna med något annat.

På andra sidan jordklotet spelade Sverige sin sista gruppspelsmatch i fotbolls-VM i Japan. En sedermera klassisk match, där Anders Svensson skruvade in en friskspark som innebar 1–1 mot Argentina och seger i vad som beskrevs som dödens grupp.

Landerholm klagade på att det inte fanns någon storbilds-tv i plenisalen.

Så klubbades en förlängning av den svenska insatsen i Afghanistan igenom i full politisk enighet. [[Lars Ohly]], som ännu inte blivit västerpartiets partiledare, kritiserade USA:s krig men utbrast sedan:

– Jag håller med dem som anser att det är viktigt med enighet i sådana här frågor.

De svenska soldaterna blev kvar.

I dag, åtta år senare, är Sverige fortfarande kvar i Afghanistan. Men det mesta har förändrats: den svenska truppen har mer än tiofaldigats, den har förflyttats till en annan del av landet och fått ett helt nytt uppdrag.

Fyra svenskar har omkommit. De senaste i söndags då löjtnant Gunnar Andersson från Östersund och kapten Johan Palmlöv från Järfälla sköts ihjäl utanför byn Gor tepa några mil väster om staden Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan.

För första gången har det uppstått en antydan till diskussion om att Sverige borde dra sig ur Afghanistan. Men frågan hur de svenska soldaterna ens hamnade där, 500 mil hemifrån, i ett land som befunnit sig i olika stadier av krig i 30 år, den kvarstår. Så vad fick Sverige – ett land som inte varit i krig sedan fälttåget mot Norge för nästan 200 år sedan – att dras in i en blodig konflikt som krävt tiotusentals liv de senaste åren?

För att få ett svar måste man backa minst tio år i tiden.

Till juli 2000 till exempel. Det var då det slutgiltiga beslutet fattades om att förvandla det svenska försvaret från ett folkligt invasionsförsvar – som hade till uppgift att mobilisera alla svenska män om landet blev angripet – till ett högspecialiserat insatsförsvar. Processen hade pågått sedan Sovjetunionens kollaps men accelererade nu. En stor mängd regementen och brigader lades ner. Värnplikten blev i praktiken allt mindre av en plikt.

Det nedbantade försvaret skulle i stället bestå av mindre men bättre tränade och mer välutrustade enheter som ska kunna sättas in där de behövs. En viktig del var snabbinsatsstyrkor avsedda för internationella operationer.

Samma månad, i juli 2000, tillträdde Johan Hederstedt som ny överbefälhavare (ÖB) för Försvarsmakten. Han hade gedigen erfarenhet av utlandsuppdrag med FN-tjänstgöring på Cypern och i Libanon. Det blev hans uppdrag att genomföra omläggningen.

– Min vision var att internationalisera försvaret. Men det var en ganska jobbig process. Det fanns en tröghet hos organisationen, politikerna och allmänheten, säger Hederstedt.

Mitt under denna period inträffade något som inte bara förändrade världspolitiken utan också fick stora konsekvenser för det svenska försvaret: terroristattacken mot USA den 11 september 2001.

President George W Bush deklarerade krig mot terrorismen och inledde i oktober samma år ett angrepp mot talibanerna i Afghanistan tillsammans med Storbritannien och lokala krigsherrar i Norra alliansen. Den fundamentalistiska talibanrörelsen kontrollerade då 95 procent av landet och beskylldes för att gömma Usama bin Ladin och hans terrornätverk al-Qaida. Världssamfundet slöt upp bakom USA, som fick sitt anfall godkänt av FN:s säkerhetsråd som ett »försvarskrig« enligt FN-stadgans paragraf 51.

Samtidigt som USA bombade Afghanistan under insatsen Operation Enduring Freedom (OEF) pågick samtal om att inrätta en Nato-styrka som skulle hjälpa det nya afghanska styret, som var på väg att ta över efter talibanerna, och säkra stabiliteten. Sverige var aktivt i diskussionerna.

– Det var inte bara den känslomässiga solidariteten utan vi tänkte i termer av kollektiv säkerhet: en för alla, alla för en. Man föreställde sig att vilket annat land som helst skulle kunna bli attackerat av al-Qaida, säger den dåvarande socialdemokratiska försvarsministern [[Björn von Sydow]].

Storbritannien, som också deltog i OEF, erbjöd sig att leda Nato-styrkan.

Godkännandet av en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (Isaf) – till en början enbart i och kring huvudstaden Kabul – fattades av FN:s säkerhetsråd den 21 december 2001.

Vid den tidpunkten hade den svenska regeringen redan bestämt sig för att skicka soldater. Officiellt fick utrikesdepartementet en förfrågan från Storbritanniens ambassad om att delta i operationen den 12 december. Men på regeringskansliet var man förberedd. Samma dag hade Försvarsmakten sänt en promemoria till försvarsdepartementet där de redovisade möjligheten att sända en underrättelsepluton med spaningsuppgifter till Afghanistan. På bara några veckor skulle ett förband beståendes av 20–30 man kunna vara där, en insats som skulle kosta cirka 35 miljoner kronor för en fyramånadersperiod.

– Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med, säger dåvarande ÖB Johan Hederstedt.

Dagen efter, den 13 december, satt en svensk delegation på ett förberedande truppbrigadmöte i London. Ytterligare möten ägde rum den 18 och 19 december, strax innan FN antog resolution 1 386 som gav insatsen klartecken. Samtidigt hade Försvarsmakten, efter anvisningar från försvarsdepartementet, sänt en styrka på en handfull man till Afghanistan för att förbereda de svenska soldaternas ankomst.

Förkunskaperna var undermåliga. Sverige hade aldrig haft någon representation i Afghanistan och de diplomatiska förbindelserna var brutna sedan Sovjetunionens invasion av landet 1979. Sverige var visserligen en stor givare – med över en miljard kronor i bistånd sedan 1982 – men pengarna hade främst gått via FN, Röda Korset och Svenska Afghanistankommittén.

Den 18 januari 2002 klubbade riksdagen beslutet om att skicka svenska soldater till Afghanistan. Truppbidraget skulle finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.

Uppdraget var tydligt avgränsat, tiden begränsad: en väpnad styrka på maximalt 45 personer skulle i högst sex månader förläggas i Afghanistan. Motivet var att med hjälp av underrättelse- och spaningsarbete bidra till att förbättra säkerhetsläget i Kabul så att den nya afghanska övergångsregeringen kunde inrätta sig.

– Kabul ansågs vid den här tiden vara, eller på väg att bli, relativt säkert. Varje operation innehåller risker, men Kabul uppfattades inte som en mycket farlig sak. Förbandet var litet och hade hög kvalitet, säger Björn von Sydow.

Inget av de andra riksdagspartierna hade heller några invändningar.

– Det är bra att Sverige bidrar till denna styrka för att garantera den civila regeringens säkerhet som ett första steg för att tillgodose de behov som det afghanska folket har, sa miljöpartiets Lars Ångström (tidigare ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen) vars parti senare kom att bli alltmer skeptiskt.

Även vänsterpartiet, i dag det enda parti som förespråkar ett svenskt trupptillbaka­dragande, ställde sig positivt.

– En internationell styrka med FN-mandat är enda möjliga aktören i detta syfte. Vänsterpartiet anser därför att det är motiverat att även Sverige deltar i detta uppdrag, sa vänsterpartiets Berit Jóhanesson i riksdagsdebatten som föregick beslutet.

Varför var samtliga – politikerna, Försvarsmakten, Nato – så ivriga att skicka iväg svenska soldater till Afghanistan?

En förklaring låg i Sveriges närmande till Nato, som skett genom inrättandet av Partnerskap för fred (PFF) 1994. För vissa länder var det ett slags provmedlemskap i Nato, för Sverige var det ett sätt att ställa om försvaret. Bland annat gjordes Försvarsmaktens centrum för internationell utbilning (Swedint) om till ett PFP-utbilningscenter. Sverige kunde därefter delta i internationella övningar fullt ut och fick en möjlighet utveckla militär Nato-standard, vilket krävs av EU:s snabbinsatsstyrkor.

I utbyte förväntades Sverige delta i Natos internationella insatser. Så skedde i Kosovo och så kom även att ske i Afghanistan.

– Vi hade Partnerskap för fred-samverkan och det var naturligt för oss att vara med i Afghanistan, konstaterar Björn von Sydow.

Med deltagandet i PFF och de internationella insatserna släpptes Sverige efterhand in i det säkerhetspolitiska finrummet. När Nato för första gången skulle ha ett informellt utrikesministermöte 2005 förlades det till skidorten Åre.

Det fanns också en mer akut anledning till det svenska beslutet att sända trupper till Afghanistan, också det intimt förknippat med försvarets omläggning.

– Jag hade kommit till försvarsministerposten och fann ganska snart att Försvarsmakten hade ett stort behov av internationella operationer för att få en modern stridsförmåga. De gamla krigsförbandsövningarna var inte längre tillräckliga för armén. Jag ansåg att det var värdefullt att olika förbandstyper befann sig i besvärliga situationer, säger von Sydow.

På grund av de politiska ansträngningarna var det svenska förbandet bland de första på plats. I Kosovo hade Sverige varit bland de sista styrkorna att anlända, vilket inte hade sett bra ut. Antalet soldater i Afghanistan och vilka de var hemlighölls. Senare framkom att det var SSG – Särskilda skyddsgruppen, en specialstyrka med heltidsanställda elitsoldater som bildades i mitten på nittiotalet – som flugits till Kabul. De är en del av det nya försvaret och brukar jämföras med amerikanska Navy Seals och brittiska SAS. De har stridit jämsides med franska Främlingslegionen mot rebeller i Kongo 2003.

En person som satt i utrikesutskottet då säger att det var britterna, som samarbetat med SSG i Kosovo, som hade bett specifikt om just dem. Men både dåvarande försvarsministern Björn von Sydow och ÖB:n Johan Hederstedt menar att det låg i svenskt intresse.

– Jag hade uppfattningen att SSG och andra förband behövde internationella kontakter i ökad utsträckning för att vara på den nivå där andra länders motsvarande förband var, säger von Sydow.

– Vi ville pröva ett underrättelsesystem och det fick vi, säger Hederstedt.

Exakt vad SSG gjorde under tiden i Kabul är oklart. Enligt ett rykte agerade de bland annat livvakt åt den afghanske kungen som återvände till Kabul efter 23 år i italiensk exil. Hederstedt bekräftar att de utbildade presidentens livvakter. Säkert är att två medlemmar ur SSG omkom i november 2005 när deras patrullbil utsattes för ett bombattentat.

I veckan har alltså ytterligare två svenskar dött.

Enligt planen skulle det finnas två utländska väpnade styrkor i landet: en krigförande under amerikansk ledning och en fredsbevarande Isaf-styrka. Men det blev inte riktigt som på pappret. För att de både styrkorna inte skulle beskjuta varandra krävdes en omfattande koordinering dem emellan. Den operativa staben för Operation Enduring Freedom var därför förlagd inom Isafs område i Kabul. Dessutom placerades två svenska officerare, tillsammans med andra representanter från länder ur Isaf-styrkan, vid den amerikanska staben US Centcom i Florida – själva styrcentralen för kriget mot terrorismen.

Att talibaner och andra motståndsmän blandar samman de utländska styrkorna – eller helt enkelt struntar i vilka som är där för att kriga och vilka som är där för att bevara fred – är kanske inte så konstigt.

Speciellt inte efter att Isaf övergett Kabul för att spridas över hela landet. Och vuxit från färre än de 5 000 man som ansågs behövas när styrkan sattes samman, till dagens cirka 65 000 soldater.

Det blev inte som man tänkt. Inte heller för den svenska truppen, som sedan sommaren 2004 befinner sig i norra Afghanistan med högkvarter i Mazar-i-Sharif. Ett relativt lugnt område i jämförelse med södra delen av landet, men också ett område där de svenska soldaterna hamnar i ständigt återkommande eldstrider och utsätts för vägbomber.

Och några sex månader, som det första beslutet gällde, blev det inte. I november 2009 beslutade riksdagen om ytterligare en förstärkning som innebär 855 soldater. Moderata försvarsministern Sten Tolgfors talar om ett långsiktigt engagemang.

Samtidigt ser Björn von Sydow, Tolgfors föregångare som tog det första beslutet, tillbaka på hösten 2001:

– Jag upplevde inte det här som en sak som skulle fortgå år efter år efter år.

Det var många saker som gjorde att Sverige hamnade där. Alla drog de åt samma håll. Det var lite som med Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina i fotbolls-VM 2002. Varje liten detalj måste stämma: Henke Larssons överstegsfint, Svenssons korta ansats, den skruvade bollen, målvaktens placering i det bortre hörnet.

Då händer det osannolika.

Plötsligt vann Sverige dödens grupp.

Plötsligt var Sverige i krig.