Inrikes

Så splittrades nationalisterna

Publicerad 2010-12-10

På lördag fyller Salemmarschen tio år. Fackeltåget kommer precis som tidigare att ringla från Rönninge station till busshållplatsen i Salems centrum. Syftet är att hylla minnet av den mördade 17-åring som i dag är den svenska högerextrema rörelsens främsta martyr.

Rekordåret 2003 hade Salemmarschen 2 000 deltagare. 2009 var siffran 500 stycken. I år, ett decennium efter mordet, har högtidsdagen marknadsförts extra hårt. Evenemanget påminner om en religiös högtid, med tal som handlar om de stupades andar och blodets röst.

– När Salemmanifestationen startade lyckades den högerextrema rörelsen med något man inte lyckats med tidigare; att sluta borgfred mellan olika grupperingar, säger Heléne Lööw, historiker och en av Sveriges främsta kännare av den svenska nationalsocialismen.

Hon beskriver de olika organisationerna som allt annat än demokratiska rörelser, extremt toppstyrda och auktoritära. Ledarens beslut får inte ifrågasättas och ofta används ett poängsystem för att betygsätta de enskilda individernas engagemang.

När man väl är inne i organisationen förväntas man viga sitt liv åt kampen för den vita rasens överlevnad. Martyrer är enormt viktiga för extremhögern, som goda exempel på den offervilja som de kräver av sina anhängare.

Salemfonden, som är tätt knuten till nätverket Info 14, har arrangerat marschen sedan 2002. Men konflikterna mellan de olika grupperingarna som deltar har vuxit sig starkare för varje år.

Starka interna slitningar är typiska för en liten extrem subkultur. Att en aktivist inte kommer överens med en annan kan få stora konsekvenser för hela rörelsen.

I detta avseende ser Heléne Lööw stora likheter med extremvänstern. Bägge är revolutionära radikala rörelser med många interna stridigheter. Det handlar om allt från hur den rätta läran ser ut till vilka metoder som ska användas för att uppnå målen.

– På 1970-talet sa man att vänstern förökar sig genom delning. Det är precis samma sak inom extremhögern, säger Heléne Lööw.

Paradoxen ligger i att de vill utmåla sig som en enhetlig rörelse samtidigt som de olika grupperingarna parasiterar på varandra. I dag finns det ingen enande kraft som förenar de olika grupperingarna.

– Svensk vit makt-miljö har inga framträdande ledargestalter, ingen lysande stjärna som samlar anhängarna, säger Anders Dalsbro, redaktör på tidningen Expo.

De senaste åren har polisinsatserna varit så pass massiva att de högerextrema och motdemonstranterna inte kommer i närheten av varandra. För många deltagare har därför denna typ av stora manifestationer förlorat en del av sin attraktionskraft.

– Vit makt-världen lägger om sina strategier. De är inte längre intresserade av gatukravaller utan vill bli mer rumsrena i allmänhetens ögon, säger Anders Dalsbro.

Under det senaste decenniet har den svenska vit makt-rörelsen tagit en helt ny plats i det offentliga rummet. Företrädarna rör sig ute bland folk, försöker sälja sina tidningar och dela ut flygblad.

– De maskerade skinnskallarna finns knappt längre. I dag visar de sina ansikten och vill framstå som ett politiskt alternativ, säger Anders Dalsbro.

Men deras relation till sverigedemokraterna är komplicerad. Samtidigt som sd utmålas som liberaler, Israelvänner och rasförrädare finns det en medvetenhet om att partiets framgångar i rikspolitiken bidragit till att lyfta frågor om invandring och integration. De högerextrema har en förhoppning om att detta ska öka svenskarnas nationella medvetenhet.

– I början av 1990-talet försökte högerextrema infiltrera sverigedemokraterna. I dag satsar de på att locka till sig unga, radikala sd-anhängare, säger Heléne Lööw.