Så stoppades rånet

Fåglarna kvittrade när Umeåbon Marie Blomé klev ut i sin trädgård. Det var en stilla söndagsmorgon. Kvällen innan hade stadsfesten Kulturnatta gått av stapeln och hela stan tycktes sova ruset av sig.

Då kom smällen. En djupt dån mullrade över villaområdet. Marie Blomé hoppade till. Mindre än en minut senare hördes det smattrande ljudet av automatvapen.

– Jag tänkte att de kanske sköt salut på Gammliavallen, men jag hörde ingen publik eller speakerröst. Kunde det vara hemvärnet som övade? Nej, det brukar mest knastra lite. Jag hade aldrig hört ett ljud som ens liknade det här.

Om Marie Blomé hade befunnit sig en kilometer nordvästerut, vid värdetransportföretaget Loomis lokaler, så hade hon sett en kraftig explosion. Hon hade sett rånare och två stadsjeepar som hastigt svängde runt hörnet. Hon hade sett maskerade poliser. Hon hade sett en öppen eldstrid.

När hon en timme senare läste om händelsen på nätet, då var rånarna gripna sedan länge. En polishund var död. En 33-årig man hade träffats elva gånger under skottlossningen. Kulorna hade nått både en närliggande villa och en bil med civila passagerare.

Hur hade allt detta kunnat hända? De senaste åren har svensk polis satsat stort på att kartlägga och komma åt gängkriminalitet. Ett av målen har varit att tvätta bort Sveriges stämpel som Nordens rånland nummer ett. Under första halvan av 2000-talet begicks fler värdetransportrån i Sverige än i Finland, Norge och Danmark tillsammans. Sedan dess har polisen, Arbetsmiljöverket och Transportförbundet samverkat för att skapa nya rutiner: videofilmning av transporter, väskor som färgar sedlarna om de öppnas, mindre summor per transport, förstärkt bevakning samt ålderskrav på förarna.

I en stor kartläggning identifierade Rikskriminalen 600 personer som möjliga gärningsmän vid rån mot värdetransporter. Bland dessa fanns två män i 40-årsåldern som tillsammans hade erfarenhet från minst nio uppmärksammade rån. Dessa veteraner, vi kan kalla dem Håkan Larsson och Joakim Bergqvist, skulle senare beskrivas som »Sveriges rånarelit« av nationella insatsstyrkans chef. Håkan Larsson, född 1962, hade dömts till åtta års fängelse efter att 1994 ha deltagit i ett trippelbankrån i Älvdalen. Under rånet riktade han ett automatvapen mot en kassörskas huvud. Samma år fick Joakim Bergqvist, född 1966, tio års fängelse för en rånserie mot banker i Småland, Västra Götaland och Gästrikland. Vid ett av dessa rån sköt han med en AK4 mot en privatperson.

Några dagar innan skottlossningen vid Loomis reste tolv poliser från nationella insatsstyrkan upp till Umeå. Genom underrättelseverksamhet hade man fått veta att ett rån skulle ske, och att två av de inblandade var Håkan Larsson och Joakim Bergqvist. Man visste att dessa våldsamma, grovt kriminella män skulle utföra ett nytt rån. Man visste att målet var Loomis värdepapperscentral. Det enda man inte visste var när.

Klockan 09.29 söndagen den 24 maj hördes explosionen över Umeå. Vad som hände minuterna därefter är polisen förtegen om. Klart är att fyra personer, bland dem Larsson och Bergqvist, detonerade en bomb vid Loomis personalentré. Minuten därpå fick SOS Alarm in ett larm om att en minibuss brann på polishusets garageuppfart. Tolv minuter senare kom nästa samtal. En motorcykel stod i lågor utanför en gymnasieskola. Två andra män tros ha tänt fyr på bussen, flytt på motorcykeln och sedan satt eld även på den.

Mönstret liknar flera andra rån de senaste åren. Polisen antar att eldsvådorna dels var en avledningsmanöver, dels skulle hindra personalen från att komma ut. Den här gången gick det dock inte som rånarna hade planerat. Loomis dörr stod pall för explosionen, och istället dök polisen blixtsnabbt upp. Ett flertal polismän hade befunnit sig i Hagaskolan på andra sidan E4:an. Skolan höll på att renoveras och när poliserna hoppade ur bilarna bar de snickarbyxor, svarta huvor och reflexvästar.

Kraftig skottlossning utbröt. När natio­nella insatsstyrkans hund Kita rusade mot rånarna sköt de mot henne med automatvapen. Hon träffades och dog. Rånarna försökte fly i en röd stadsjeep, men poliserna lyckades stoppa dem. En av rånarna, en 33-åring, träffades av elva kulor och skadades allvarligt. Två timmar efter explosionen fanns tre rånare i häktet och en på Norrlands universitetssjukhus.

Dagarna efter rånförsöket hördes berömmande ord om polisen. »En strålande insats« och »grymt jobbat« kommenterade läsare på Västerbottens-kurirens sajt. I kvällspressen beskrevs polishunden Kita som en hjälte. Men minst lika många röster var kritiska. Trots att polisen kände till att rånet skulle ske hade personalen på Loomis inte blivit informerad. Det visade sig dessutom att kulor från skottlossningen hade träffat både en villa och en bil som passerade på E4:an. Föraren var övertygad om att det var poliserna som hade skjutit mot honom, inte rånarna.

– Polisen skryter om att det var en taktiskt väl genomförd insats. Det är skandal, sa han till Västerbottens-kuriren.

På onsdagen inkom en anonym anmälan till justitieombudsmannen, JO. Under signaturen »En luttrad kommissarie som inte vill se cowboyinsatser som ger ökad våldsutveckling« anklagade anmälaren polisen för att ha väntat med att slå till mot rånarna, trots att man visste vad som skulle ske. Normalt sett godtar JO inte anonyma anmälningar. Ändå valde chefsjustitieombudsman Mats Melin att utreda saken.

– Innehållet i en anonym anmälan kan fortfarande leda till att jag tittar på en fråga. Det vi vill granska i det här fallet är påståendena om att polisen hade kunnat ingripa tidigare. Frågan är om de hade kun­nat undvika att utsätta människor för fara, säger han.

Frågeställningen anknyter till en aktuell debatt inom rättsväsendet: vilka metoder får polisen ta till i kampen mot grov brottslighet? Under våren avslöjade DN i en artikelserie att Stockholmspolisen flera gånger har låtit bli att ingripa mot personer som förbereder grova brott. I ett fall ledde detta till att den efterspanade kom undan, hamnade i en biljakt och var nära att orsaka flera människors död. Polisens avsikt var att vänta med ett gripande för att få starkare bevisning eller kunna döma ut strängare straff. Metoden kallas »interimistisk passivitet«.

En av dem som har kritiserat användandet av interimistisk passivitet är advokaten Stefan Rosell. Han upplever att den sortens arbetsmetoder blir allt vanligare:

– Polisen ska ägna sig åt att förebygga brott, inte sitta på åskådarläktaren. Att avvakta med ett gripande innebär att man utsätter allmänheten för fara och riskerar att fler personer blir indragna, säger han.

Just nu pågår den av regeringen tillsatta Polismetodutredningen. Syftet är att klargöra i vilken utsträckning polisen ska slippa rapportera brott, få provocera fram brott och begå brott för att avslöja annan kriminalitet. Mats Melin kopplar utredningen till den tilltagande organiserade brottsligheten.

– För att bekämpa de här grupperna anser sig polisen behöva verktyg som tidigare inte har varit helt vanliga, säger han.

Och kanske är det inte konstigt om polisen känner sig desperat. Satsningarna mot värdetransportrån började visserligen lyckosamt, antalet sjönk både 2006 och 2007. Men förra året vände ut­vecklingen. Totalt rånades 58 värdetrans­porter, en 40-procentig ökning och den högsta siffran på fem år. Samtidigt nådde antalet bankrån en rekordnivå: 155 stycken, att jämföra med 63 stycken året dessförinnan.

Enligt Rikskriminalens rånsamordnare Björn Ek beror ökningen på att få stora kupper har ersatts av fler mindre lönsamma brott.

– De spektakulära, välplanerade värderånen i Stockholmsområdet ger ingen bra utdelning längre. Nu måste man måste begå fler brott för att komma över samma summor.

Merparten av bankrånen görs av ensamma impulsrånare. I fallen med värdetransporter handlar det mest om trottoarrån, där man rycker en väska från en transportör. Rånligorna, som förr nästan bara arbetade runt Stockholm, tycks även ha börjat röra på sig. Kriminella från huvudstadsområdet har på sistone kunnat kopplas till rån i både grannländerna och på mindre svenska orter.

Lugnet har åter lagt sig över Umeå. Håkan Larsson och Joakim Bergqvist sitter än en gång häktade, denna gång för försök till grovt rån. Den skottskadade 33-åringens tillstånd beskrivs i skrivande stund som allvarligt, men stabilt. De två männen som tände eld på bussen och motorcykeln har inte kunnat gripats. Från polisens sida vill man fortfarande inte avslöja varför man väntade med att ingripa. Kommenderingschef Micael Lindahl hänvisar till den pågående utredningen, men försäkrar att det fanns en god anledning.

– Vi gjorde som vi gjorde för att det var vårt enda alternativ, eller åtminstone vårt bästa. Jag skulle aldrig föreslå att man väntade om det inte fanns ett specifikt skäl. Det vore fullständigt oansvarigt.