Så tog Sverige bakvägen in i Nato

När Jas ritades för 25 år sedan kunde ingenjörerna ha gjort en kraftigare maskin. Men Saab fick politiska signaler: »Bygg inte ett plan som kan bomba Moskva.« Därför blev Jas en mygga i sin generations stridsflygplan, särskilt anpassat för ett litet land mellan två stora block.

Nu vill Försvarsmakten inget hellre än att skicka ut Jas på internationella uppdrag. Bara 100 av de 204 inköpta Jasplanen ska behållas, men alla graderas upp till Natostandard. Både Natolandet Norge och en rad amerikanska företag satsar pengar i Super-Jas, som har fått starkare motor, större tankar, ökad räckvidd, ny radar och ökad förmåga att bära vapen. Här kommer de fyra miljarder kronor svenska riksdagen anslog för uppgradering av de äldsta Jasplanen till användning.

Sverige gick länge sin egen väg, smidde egna vapen och utvecklade egna metoder. Följden blev en stor vapenindustri i ett litet land. Även om duktiga ingenjörer gjorde bra vapen var det knepigt att sälja dem, eftersom de varken fungerade ihop med Natos eller Warszawapaktens system. I stället fick det svenska försvaret bära merparten av kostnaderna. I det perspektivet är det inte så konstigt att materielanslagen slukar nästan halva försvarsbudgeten, i runda tal 18 av 40 årliga miljarder kronor.

Under kalla kriget fanns officiellt bara samarbete med enskilda länder i Nato och Warszawapakten om ubåts- och flygräddning. I takt med att hemligstämplar löper ut tar forskare fram allt fler fakta om Sveriges hemliga samarbete med Nato. När Warszawapakten upplöstes 1991 inleddes en långsam, men fullständig omställning. Försvaret gjorde helt om. Natoanpassningen gjordes i den takt ekonomin medgav och gick därför så sakta att få utanför försvaret märkte något. Nu är anpassningen total.

– Det fanns två drivande skäl till att vi började anpassa oss. Dels deltog Sverige i fler och större internationella operationer och måste då acceptera en gemensam standard. Men det viktigaste skälet var rent ekonomiskt. Vi hade inte råd att utveckla egna system, förklarar överste Bo Ericson. Han är ingenjör och tidigare chef för Ing3 i Boden, för närvarande utlånad till Försvarets materielverk.

Anpassningen har skett i takt med att materiel fasats ut eller graderats upp. Vid uppgradering blir det billigare med Natoprylar eftersom de tillverkas i större serier. Och all ny materiel är Natoanpassad. Till bilden hör också att den svenska vapenindustrin numera till stor del ägs av företag i Natoländer: den tyska ståljätten Thyssen-Krupp köpte Kockums och brittiska BAE Systems äger Hägglunds och Bofors.

Det finns ingen samlad beräkning av vad Natoanpassningen har kostat Sverige. Men Bo Ericson ser den som en investering i framtiden:

– Viss anpassning tjänar vi på genast, men det mesta ger initialkostnader. I längden tjänar vi på Natostandard, säger han.

För Bo Ericson och hans kollegor inom försvaret är ett Natomedlemskap ingen dramatisk fråga.

– I dag är vi så anpassade att vi kan åka vart som helst och verka ihop med Nato. Fördelen med medlemskap är att vi då får all information. Nu blir vi inkastade som jäst efter degen. Som Natomedlem öppnas möjligheten att nischa försvaret hårdare.

Danmark gjorde sig av med hela sitt ubåtsvapen, säger han.

Om Norge köper Jas kommer samarbetet även att öka på en rad andra plan. Redan i dag samarbetar Sverige och Norge kring inköp, utbildning, materielanpassning och på övningar. Totalt finns omkring 500 arbetsgrupper med internationell inriktning, multilateralt eller bilateralt, inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

Och det är inte bara prylarna som är Natoanpassade. Alla högre svenska officerare som gått ut chefsprogrammet efter 2002 har Natoutbildning. Överstelöjtnant Peter Lord är en av dem. Han är en av ett 30-tal svenska officerare som har erfarenhet av att arbeta i en av Natos högre ­ledningsstaber. Nyligen kom han hem efter två år vid Natohögkvarteret i holländska Brunssum.

– Vi blir alltmer lika Natoländerna i våra nationella rutiner. De som gått Försvarshögskolan är minst lika bra som Natoländernas officerare. Vi kan i princip gå in och jobba i en Natostab i morgon om så krävs, säger han.

Överstelöjtnant Göran Moberg på försvarshögskolan tjänstgjorde i Brunssum, där Sverige har två tjänster, åren 2000 till 2002.

– Vi jobbar i en speciell grupp med officerare från Natos partnerskapsländer. Men arbetet är alltmer integrerat med Natos insatsorganisation. För utbildningen av svenska officerare spelar Natomed­lemskap ingen roll. Vi utbildar ju redan efter deras metoder. Det finns bara en internationell standard och det är Natos.

För de svenskar som står under Natobefäl är nackdelen med att formellt stå utanför samarbetet att informationen är sämre än för de fullvärdiga medlemmarna. Stora delar av underrättelsesidan är stängd. Men Sverige samövar ändå med Nato inom ramen för Partnerskap för fred och deltar i Natos stabsövningar, under deras befäl.

Nato har efter kalla krigets slut mer och mer börjat utföra halvcivila uppdrag, som att säkra lag och ordning i krisområden. Natos snabbinsatsstyrka (Nato Response Force, NRF) fungerar ungefär som EU-styrda Nordic Battle Group.

– Nato vill ha ett djupare samarbete med Sverige och Finland eftersom vi visat att vi tar ett stort ansvar i Natoledda FN-operationer som i Kosovo och Afghanistan. Nu får vi inte delta i NRF-övningar, men kan skicka observatörer, säger Peter Lord.

I höstas var utrikesminister Carl Bildts uttalade linje att Sverige skulle erbjuda sig att delta i NRF, vars uppgifter som elitstridsgrupp mildrats till »säkerhetsinsatser« för att göra det möjligt för icke­medlemmar att delta. Frågan samordnades med Finland. Men i Sverige stötte frågan på patrull. Socialdemokraterna invände att försvaret inte mäktade med fler åtaganden med tanke på det ansträngda ekonomiska läget. Men här fanns också politisk prestige.

– Det förekom inget samråd med oss, säger Urban Ahlin. Vi anser visst att Sverige bör samöva med NRF, men försvaret har armarna fulla med andra åtaganden just nu.

Vid Natos toppmöte i Bukarest i början av april skulle de båda länderna anmäla sitt intresse. Men Sverige hoppade av uppgörelsen med Finland med hänvisning till att beredningen inte är klar, vilket ledde till besvikelse i Finland. Carl Bildt svarade då att möjligheten att anmäla deltagande står öppen fram till hösten.

– Frågan är politiskt laddad. Visst förbereds ett svenskt deltagande i NRF. Men det är en insats på mycket låg nivå, några enstaka stabsofficerare och kanske en minröjningsinsats till sjöss, säger en källa i regeringskansliet.

Eftersom 21 av Natos 26 medlemsländer också är med i EU fungerar Nato allt oftare som EU:s militära gren. Eftersom EU inte har egna militära resurser måste EU, precis som FN, låna sin militära kapacitet från Nato eller från enskilda Natoländer.

Och Sveriges Natoanpassning används av politikerna som argument både för och emot medlemskap:

– I praktiken är vi redan med, säger Allan Widman, folkpartiets försvarspolitiske talesman.

Många inom alliansen håller med honom. Men på grund av ärendets politiska känslighet är det främst enskilda individer som driver frågan om ett medlemskap. Officiellt ligger statsminister Fredrik Reinfeldts linje fast, Sverige kan gå med under förutsättning att svenska folket samtycker och att Finland går med. Socialdemokraterna är mer tveksamma.

– Vi har gjort anpassningen för att kunna delta i FN-operationer. Om vi går in som medlem ökar risken att dras in i konflikter, säger Urban Ahlin (s).

Folkpartiet ska presentera en egen utredning om medlemskapets för- och nackdelar under politikerveckan i Almedalen i juli.

Allan Widman jämför vårt Natosamarbete med en förening.

– I dag betalar vi medlemsavgiften, får gå på mötena, men får inte rösta. Vi kan inte ta hem de politiska vinsterna av vårt Natoengagemang. Försvarsberedningen borde få uppdraget att analysera ett medlemskap. Utan en saklig debatt får vi aldrig en folklig opinion för medlemskap.

Varannan svensk är emot Nato, var fjärde för och var fjärde vet inte. Så har opinionen sett ut sedan mätningarna började 1994. Det folkliga motståndet är Urban Ahlins främsta argument för att stå utanför.

– Den svenska opinionen anser inte att vi ska ingå i någon militärallians. Natostadgans artikel fem om ömsesidiga försvarsgarantier är mitt argument emot.

Sverige låter Finland ta täten på vägen till medlemskap. Även om Finland ansöker redan nästa år kan vi vara med i Nato om tidigast fem år.

Under tiden utvecklar vi vårt militära samarbete med Natolandet Norge som inte är med i EU, EU-landet Finland som inte är med i Nato, Natolandet Danmark som inte deltar i EU:s militära operationer och Island som står utan försvar sedan Natolandet USA lämnade Keflaviksbasen.

Mer på fokus.se: Hans Blix tycker att de som ropar på ett svenskt Nato­medlemskap borde läsa på bättre, därför floppas Jas.