Sahlinisternas sammansvärjning

Minnesstarka socialdemokrater fnyste åt stormen Berit i veckan. Vad är några strömlösa hus, hörde man dem säga, mot den orkan vår Berit – Andnor alltså – virvlade fart på i valberedningen som kastade upp Håkan Juholt för åtta månader sedan?

Säga vad man vill, men stormtålig har den nya partiledaren visat sig vara.

Förra helgen, exempelvis, skrev chefen för Dagens Nyheters ledarredaktion ­Peter Wolodarski en text där den förbjudna frågan både ställdes och besvarades. Styrs socialdemokraterna av en person som regel­mässigt skarvar sanningen? Svar ja. Att döma av tidningens ambitiösa sammanställning.

Den här helgen samlas socialdemokraternas förtroenderåd på Stockholms universitet för att prata om det de inte lyckats få ur sig under hela hösten: politiskt innehåll. Förtroenderådet är ett märkligt organ som ses en gång om året. Det består av 120 ombud från partidistrikten och har position under partikongress i besluts­hierarkin. Riksdagsledamöter, distriktsordföranden och ombudsmän saknar rösträtt men lär kretsa som orosmoln i lokalen, så det liknar en minikongress.

På dagordningen står partiets ekonomiska politik. Eller mer bestämt ett tresidigt dokument som Tommy Waidelich med vänner presenterade för två veckor sedan. Texten andas ­socialdemokrati till höger och levererar två förslag. Dels att införa ett mål om syssel­sättning och antal arbetade timmar i landet – som på Göran Perssons tid. Dels att vid sidan av de vanliga budgetreglerna införa ett mål om nivån på de offentliga ­reala tillgångarna. Särskilt detta det sista är något så unikt i dagens samhälle som konkret politik byggd på en självständig ekonomisk analys helt fri från Anders Borgs inflytande. Ur socialdemokratisk synvinkel kan minimikrav på investeringar i så prosaiska system som elnät och järnvägar på sikt bli ett skarpt vapen.

Så mycket debatt om förslaget lär det väl inte bli nu. Allt handlar om Juholt. Nästa vecka kommer Statistiska central­byråns stora opinionsmätning.

Under den där veckan när Juholts hyra var landets stora samtalsämne drev några socialdemokrater till vänster tesen att allt elände berodde på krypskytte inifrån. Från höger. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att belägga uppgifterna. Ändå fick de fäste. Det tjatades länge om läckor.

Men de senaste veckorna har något hänt. Plötsligt har flera personer i och omkring den gamla partiledningen framfört kritik mot dagens partitopp. Först ut var Sven-Erik Österberg som till TT fredagen den 18 november sa att »förtroende har vi tills vi säger något annat«. Något annat sa Thomas Östros i »Agenda« två dagar senare, då han inte alls ville svara på om han hade förtroende för Juholt.

Måndagen den 21 november satt Liza Marklund – inte en del av den förra parti­ledningen men väl av Mona Sahlins innersta krets och hennes nätverk Kräkklubben – i »Studio ett«.

– Man kan inte ha en statsminister som marknadsför sig som Åsa-Nisse, sa hon.

»Pack är de båda två«, fortsatte Michael Bindefeld – kändisfixare och kompis till Sahlin – på tisdagen i ett märkligt Facebookinlägg om Juholt och journalisten Lasse Anrell. Sahlin själv passade på frågan om Juholt är parti­ledare 2014, i musiktidningen Novell.

Från kretsen kring Sahlin är det egentligen bara Stefan Stern och Thomas Bodström som inte varit ute. Något som fått en teori att flyga i rörelsen; nämligen den att det är Bodström som man vill satsa på som ny partiledare och att det var därför Östros och de andra fått uppdraget att agera blodhundar.

Hur det nu än är med det så säger existensen av ryktet något centralt. Hur bra det än går för Waidelichs dokument i helgen sitter inte Juholt säker. Efter Lill-Berit kommer Stor-Berit.