Saliga äro de tålmodiga

När Island stod på ruinens brant – efter att lekt hedgefond i några år i mitten på 00-talet – reste New York Times Michael Lewis dit. Han beskrev en paradox som inte var oviktig för det som komma skulle:

De som förstod vad som höll på att hända med Islands överhettade ekonomi var också de som hade mest att tjäna på att hålla käft, och satsa på att alltihop skulle gå i putten.

Vilket det till slut gjorde – katching!

Så fungerar kapitalismen. Men ibland också politiken. Ta Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor har gjort utspel om att närma sig Sverigedemokraterna, hennes policychef Johan Ingerö åker på svensexa med SD-toppar, och partiets politik drar åt höger.

Detta borde reta partiets »vänsterfalang«. Vilket det också så klart gör. Ändå är de väldigt tysta. Varför?

Kanske för att även de har mycket att vinna på tystnaden.

Många av dessa gamla skolans kristdemokrater ogillar den riktning politiken har tagit. Men att ställa till en scen, och visa på splittring, det hjälper inte. I stället har de bitit sig i läppen, njutit av de lokala mandatvinningarna och hoppats på att partiet ska göra ett kanonval i helgen. Det skulle, med lite flyt, innebära att två av vänsterfalangens förtrogna tar sig till Bryssel: David Lega från Göteborg och tredjekandidaten Liza-Maria Norlin från Sundsvall.

– Då har vänsterfalangen övertaget i EU-parlamentet, så de har allt att vinna på att vara tysta, säger en källa.

Kanske är det så, att tala är silver och tiga guld denna vår om man tillhör de i KD som drömmer sig tillbaka till Alf Svenssons tal om »närvärme« i stället för »fjärrvärme«. Eller så innebär tystnaden att partiets nya generaler ges fri lejd att grundmura en ny riktning för Kristdemokraterna.