Salivens superkraft

Det finns en speciell stelhet hos den som just druckit ur fel glas. Men förkylning och influensa smittar främst genom beröring. Om man rör vid sin förkylda kompis glas, får viruspartiklar på fingrarna och sedan petar sig i ögonen eller näsan, kan det gå illa.

I sin senaste bok »Gulp: Adventures on the Alimentary Canal« (ungefär: Svälj: äventyr längs matsmältningskanalen) tar den amerikanska vetenskapsjournalisten Mary Roach salivet i försvar.

Människor har två sorters saliv. Serös, eller stimulerad saliv — spott som kommer från öronspottkörtlarna när man behöver äta något. Om man tar en klunk av något surt, som citronjuice, vinäger eller vin, kan man känna ett varmt sprut inne i munnen. Det är öronspottkörtlarna som skvätter till för att höja ph-värdet i munnen. Kanske inget man går runt och är tacksam för, men för personer som lider av Sjögrens syndrom eller andra tillstånd som ger extrem muntorrhet, leder salivbristen till sårig gom och tänder så mjuka att de inte går att tugga med.

Så varför har små tandlösa bebisar sådana enorma mängder saliv? Först för att de saknar just tänder som kan agera barriär för dreglet. Men bebisars salivproduktion, specialutrustad med ett tidsbegränsat enzym som heter lipas, syftar också till att bryta ner fettet i bröstmjölk.

Arbetshästen i saliv heter annars amylas, ett enzym som bryter ner stärkelse till socker som kan användas av kroppen. Och gissa vem mer? Rengöringsmedelstillverkare. Diskmedel, tvättmedel och fläckborttagningsmedel använder alla artificiellt framställda matsmältningsenzym. Medlen äter helt enkelt upp matrester, fettfläckar och proteinavlagringar från kläder och disk.

Uttrycket »det vattnas i munnen« när man känner doften av mat man tycker om, är däremot inte vetenskapligt underbyggt. Trots att hungriga försökspersoner själva rapporterar att deras munnar fylls av saliv när de känner lukten av bacon och ägg, säger mätinstrumenten nej. Det är snarare doften av mat som gör den hungrige plötsligt medveten om sin mun och vad som händer i den.

Den andra sortens saliv kallas mukös, eller ostimulerad. Det är den mer trögflytande, slemmigare bakgrundssaliven som strömmar långsammare men som finns där hela tiden. Bakgrundssaliven innehåller mer än 40 olika sorters bakterier. Den är en fenomenal bakteriedödare, långt bättre än munvatten. Munvattensetiketter som hävdar att produkten »dödar 99 procent av munnens bakterier« grumlar sanningen: de pratar om 99 procent av bakterierna som man lyckats odla i ett labb, åtminstone hälften av munnens bakterier växer bara i munnen.

Men saliv innehåller också sårläkande egenskaper som inte bara har att göra med desinfektion. En holländsk studie visade nyligen att sterila sårade hudceller som får ligga i saliv (från sex olika personer) läker snabbare än hudceller i neutrala bad. De helande proteinerna i saliv kallas för histatiner.

Så impulsen att stoppa fingret i munnen när man skär sig är inte fel. Samma impuls som får vildhundar att slicka sina sår, verkar hjälpa läkning i stället för att skapa infektion. Histatiner kan snart komma att  dyka upp i produkter som plåster och bandage.