Sanning eller konsekvens

En åklagare tog beslutet att utreda om Mona Sahlin gjort sig skyldig till osant intygande, när hon på en statlig myndighets papper skrev att hennes livvakt tjänade mer än han gjorde. Sahlin avgick omedelbart från sitt uppdrag som regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, och hamnade i en bekant situation för den som begått en tvivelaktig handling: förklara dig!

Behoven av förklaringar i sådana lägen brukar vara psykologiskt ömsesidiga. Omgivningen vill veta varför den klandervärda handlingen inträffat. Den som begått den känner ett inre tryck att reparera en självbild. Läge för botfärdighet, men också jordmån för lögner, har det visat sig.

Den amerikanske socialpsykologen C R Snyder har identifierat tre huvudtyper av försvar hos den som står inför att förklara sig.

Förnekandet.

Bagatelliserandet.

Den förmildrande omständigheten.

Psykologin bakom det direkta förnekandet, den vanligaste formen av lögn i det politiska och offentliga livet, syftar till att bryta länken mellan oss själva och den dåliga handlingen. Inte sällan får förnekandet motsatt effekt: det förstärker länken som var tänkt att brytas. USA:s president Bill Clinton förnekade på en presskonferens 1998 att han haft sex med Monica Lewinsky. Lögnen blev en del av hans eftermäle.

Den svenska politiska historiens mest flagranta lögn inträffade 1932. Högerpartiets statsminister C G Ekman förnekade att han fått bidrag från finansmannen Ivar Kreuger. Ekman fick se pappret med sin handskrift, men förnekade ändå, sa att handstilen inte var hans. Ekman tvingades avgå. Han hade ljugit för egen vinnings skull.

Forskare har i experiment låtit människor slå tärning och själva rapportera utfallet med förutsättningen att högre resultat ger ekonomisk belöning. De flesta ljög. Experimentet ger en vink om det evolutionära svaret på frågan varför vi över huvud taget är utrustade med förmågan att ljuga: vi kan vinna på det, en lögn kan rädda våra liv. Barn, har studier visat, börjar träna på att förleda sin nära omgivning redan vid sex månaders ålder.

Alla människor ljuger, brukar det hävdas, och syftar på de många små vita lögner som fungerar som smörjmedel i de flesta av tillvarons situationer.

Men till bilden av lögnens psykologi hör också att även små lögner fördärvar oss. I en reklamfilm för ett amerikanskt försäkringsbolag häromåret kunde tittaren se en filmsnutt där USA:s 1800-talspresident Abraham Lincoln – »Honest Abe« – fick en fråga från sin hustru Mary: »Ser jag tjockare ut baktill i den här klänningen?« Lincoln tittade, gjorde ett mått med fingrarna och sa: »Kanske litegrann ja.« Så ärliga borde vi vara, menar neuropsykologen Sam Harris, eftersom små vita lögner leder till stora svarta, och alla former av lögner – också med syfte att skona andras känslor – leder till sämre självkänsla och försämrade relationer.

En politisk variant på vit lögn, i syfte att inte väcka panik och oro, var Per Albin Hanssons ord när han inför krigsutbrottet 1939 försäkrade att Sveriges beredskap var god.

Bagatelliserandet, den andra försvarsstrategin, är inte öppet lögnaktigt men syftar till att luckra upp etablerade överenskommelser om rätt och fel. Bedragna parters kan få höra: »Det var bara sex, betydde inget.«

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin förklarade häromveckan i samma anda att han »inte förstått hur kränkande kvinnor tycker det kan vara«, som kommentar till att partikamraten Yasri Khan vägrat skaka hand med en kvinnlig reporter på TV4.

Den tredje försvarsstrategin, att hänvisa till en förmildrande omständighet, som att man varit trött eller stressad, eller inte upptäckt vad som höll på att hända, använde Björn Rosengren, när han i juli 1994 förklarade en nota på 55 000 kronor från strippklubben Tabu: »Jag trodde att det var en avancerad nattklubb – inte en porrklubb.«

Människors dom över personer som ljugit när de förväntas vara botfärdiga är hård: opålitliga, självupptagna och karaktärslösa. Men risken att stämplas så brukar finnas med i kalkylen för den som ändå väljer att ljuga när något dåligt man gjort ska förklaras.